Så var man hemma igen.
Det är tyst och lugnt och man kämpar med en känsla av att man borde duscha konstant - eftersom det finns vatten och man borde passa på.

Såhär mot slutet

Ja, jag vet att jag inte har skrivit på över en månad, men på sista tiden har jag, förutom jobb och allmänt vardagsliv, så som glass och alkohol och andra spännande sätt att överleva i hettan, hunnit med en tripp till Batumi vid Svarta havskusten, en sväng till Istanbul, vinkat av ett halvt dussin kompisar som åkt hem till respektive länder, välkomnat en kompis som var modig nog att komma på besök under högsommaren samt hunnit med en kortare sjukhusvistelse.
Ni får förlåta att skrivandet blivit lidande.

Slutet närmar sig med stormsteg nu. På söndag går mitt plan och vad har jag att blicka tillbaka på? En mycket omväxlande, bitvis mycket jobbigt, bitvis fantastisk vistelse. En vis väninna förklarade en gång för mig att riktigt kärlek är att verkligen vilja vara där även när det verkligen suger. Och tro mig, bitvis har Georgien testat mitt tålamod och prövat min självkontroll till bristningsgränsen. Men även dagar då jag har blivit uttittad av alla män på gatan, blivit förolämpad av min kollega för att jag sagt emot honom trots att han är en man och jag bara en dum varelse med bröst, bråkat med taxichaufförer, blivit förbannad på servicen, blivit gråtfärdig över tiggarbarnen vid motorvägen och slutligen ramlat in i min stekheta lägenhet bara för att upptäcka att strömmen gått och all mat i kylen är förstörd så vill jag vara här. Även när det verkligen suger. Jag ska inte ljuga, just nu ska det bli oerhört skönt att komma hem och njuta av ett lite lättare liv i några veckor. Men jag känner mig själv och vet att om en månad kommer det börja klia i mig igen och jag kommer att sakna det här landet, de här lukterna, de dagliga kamperna och mitt liv här något enormt. För trots att det har varit ett stormigt förhållande så älskar jag Georgien. Trots allt. Eller kanske just på grund av det.

Pankisi

Förra onsdagen var en dag som passerade lika obemärkt som alla onsdagar i ett, vad jag har hört, regning försommarsverige. Dock var den 20:de juni Världsflyktingdagen och i ett land som Georgiern, där internflyktingarna räknas i tusental och gränsen mot Tjetjenien i norr blir suddigare och suddigare för varje busslast flyktingar som tar sig över är det en dag att - om inte fira - så åtminstone uppmärksamma.
Tillsammans med UNHCR och Norska flyktingrådet packade UNAG in sig i minibussar och åkte till Pankisidalen i norra Georgien tidigt på onsdagsmorgonen. Pankisi är den fattigaste delen av vad som kallas Georgia Proper, det vill säga Georgien minus utbrytarrepublikerna Abkhasien och Syd Ossetien. Dalen består av sju mindre byar inklämda mellan två bergskedjor och utkastade på varsin sida om en liten flod. När jag sitter i den skumpiga bussen och blinkar sömnen ur ögongen genom att studera kartan ser området ut att vara grönt och frodigt, med ett tjock blått sträck i mitten, men när bussen väl börjar sin slingrade färd in mot dalen ser jag att floden har torkat ut till bäckstorlek och blått knappast längre går att använda som färgbeskrivning. Men så blir det när 7 byar och ca 2000 människor utan avlopp eller annan möjlighet till vattenförsörjning ska samsas. Det känns sorligt ironiskt att bakluckan på bussen är lastade med vattendunkar åt oss bortklemade stadsmänniskor som med all säkerhet hade dragit på oss en spännande fauna av amöbadysenterier av vatten som försörjer spädbarn och krumma gummor.

Det finns en väg in till dalen, men resan på den går mycket långsamt, då den bitvis är så dåligt att vi får kliva ur bussen och gå. Vägen har varit bättre, berättar en journalist som jag delar säte med, men efter att stridigheterna från Tjetjenien läckte över hit drog sig alla utländska hjälporganisationer sig ut ur området och lämnade kvar vägar och skolor att förfalla i maklig takt. Tidvis har hela dalen varit avspärrad på grund av stridigheter, med de har bedarrat de senaste åren och förra året öppnades dalen för utlänningar igen. Det är dock en skör känsla av trygghet, vilket märks på de stela leenden och den lätt avvaktande attityd som vi möter hos lokalbefolkningen. Den kvinna från UNAG som jag fått ackompanjera till Pankisi får något oroligt i blicken när bussen stannar i Dudei, byn där vi ska slå upp festivalområdet, jag får inte gå mer än 500 meter från henne förmanar hon, hon vill kunna ha ögonkontakt med mig hela tiden och om hon ropar måste jag komma inom 2 min. Brudkidnappning är en levande tradition i detta område och när man är medveten om det är tecken många. De unga ogifta kvinnor som strömmar in till festivalområdet hålls beslöjade och nära sina mammor. Så fort en ung kvinna lämnas av matronan i familjen, lämnas även ett litet barn med henne. Denna typ av barnvaktande är en relativ säkerhet; det är svårt att tyst föra bort en kvinna med ett litet barn och det är ännu svårare att veta om det är hennes barn eller hennes syster. Ingen vill ha en ’använd’ kvinna. När jag strövar omkring på det inhägnade festivalområdet slås jag av en känsla som jag inte kan placera. Men efter att blickar och kommentarer blivit närmanden och skällord förstår jag. En ensam ung kvinna med långt blont hår väcker uppmärksamhet och ganska snart är jag glad att Khatuna ropar på mig titt som tätt.

I Pankisi bor för närvarnade ca 1300 flyktingar från Tjetjenien. När de var som flest, strax efter det andra Tjetjenienkriget 1999 räknades här uppemot 9000 flyktingar, men då levnadsförhållanden i dalen är mycket svåra har alla flyktingar som kunnat lämna dalen gjort så och flytt vidare till andra länder. Kvar idag finns bara de fattigaste av de fattigaste. Till festivalen, med dans och sång, clowner och glass till nedsatt pris, kommer en överväldigande majoritet av kvinnor och barn. Det finns en del gamla män, och en uppsjö av unga män, men de medelålders lyser med sin frånvaro. De är döda eller försvunna. Eller, oftast, efter att de misstänkts för att vara kombattanter och vägrats flyktingstatus har de tvingats de lämna sina familjer och vandra tillbaka till landet de flytt ifrån. Nästan alla jag träffar har förlorat en eller flera familjemedlemmar. Nästan alla barn som springer omkring på området är faderlösa.

När barnen skrattar ser man deras ruttnade tänder. I dalen finns inga tandläkare längder, den sista försvann när de som hade pengar nog att gå till honom flyttade. Minsta infektion man drar på sig är förenat med livsfara, då läkarna snabbt följde efter tandläkarna. Livet i dalen är en konstant kamp för överlevnad förenat med en bedövande monotoni. Alla dagar ser likadana ut och sträcker ut sig framför flyktingarna som ett radband av oro och upprepning. Ett tag fanns där en drogbaron som erbjöd arbetsmöjligheter, men han har också flyttat nu, suckar Khatuna. Det finns inget kvar.

När vi packar in våra tält och vattenflaskor, våra små paket med handservetter och kepsar med glada loggor på och börjar köra den skumpiga vägen hem så sitter de där. Längs vägen. Och tittar. Det är vad man gör i Dudei. Man sitter längs vägen och tittar.

Det finns ljuspunkter. WFP har sponsrat ett bageri i byn som erbjuder mat såväl som arbete. WHO har byggt en tvättanläggning. Efter hårda påtryckningar från NGOs har staten äntligen beslutat sig för att dela ut ID kort till flyktingarna, vilket tillåter dem att hämta ut sitt bidrag från banken. Tidigare har de inte kunnat få ut sina pengar, även om de finns på deras konton, då alla georgiska banker kräver ett pass för att tillåta sina kunder att göra transaktioner. Men dessa specialgjorda ID kort ska tjäna som motsvarigheten till ett pass för flyktingarna. Nu återstår bara problemet hur de ska ta sig till en bank. Med en bra minibuss tar det 2 timmar till närmsta stad med ett bankkontor. Hur länge det blir till häst eller fots återstår att se.

Pankisi är en av de vackraste delarna av Georgien. Bergen är klädda i grön lummig skog där dimma leker sig kvar långt in på förmiddagen. Överallt växer det, även ur sprickorna på vägen skjuter skott upp. Dalen slingrar sig mellan bergens fötter och kullarna bildar ett panorama av grönt med vita toppar där snön ännu dröjer sig kvar. När Tolkien beskriver Rivendel kunde han lika gärna talat om Panikis. Men har man varit där är det inte landskapet som dröjer sig kvar i minnet.

Tåg till Baku

Efter att ha prövat buss till Armenien kändes det som att det var dags för tåg till Azerbajdzjan. Sagt och gjort, efter en del initial förvirring på tågstationen, som är svår att hitta på när man faktiskt kan se något och som inte gjordes lättare av det strömavbrott som ledde till att vi fick känna oss fram, hamnade vi på rätt tåg och intog en kupé. Ganska snart fick vi sällskap av en äldre dam som skulle besöka sin dotter i Ryssland, men då Georgien och Ryssland inte har några fungerande diplomatiska relationer för tillfället var hon tvungen att åka via Baku. Tåget till Baku tar 16 timmar, vara 5 spenderas stillastående vid gränsen. Den georgisk-azeriska gränsen är en logistisk mardröm av ineffektivitet, omotiverad aggression och en något skum säkerhetssyn. När vi stannar på den georgiska sidan kliver en trupp vakter ombord och samlar ihop allas pass. Sedan följer en tre timmars väntan, monoton och varm, då det är närmare 30 grader såväl ute som inne och vi inte tillåts lämna tåget, då och då avbruten av vakter som sporadisk söker igenom ditt baggage och muttrar om tillståndsblanketter för digitalkameror. Sent om side kliver en stressad tulltjänsteman på tåget och går runt med stora buntar av pass som han kastar in i olika kupéer. Man får ta det man kommer över och sedan byta sinsemellan. Men alla är vana vid det här, och jag har inga problem med att byta till mig mitt eget pass mot det grekiska som jag fått. Sedan rullar tåget vidare.


Men inte särskilt länge. Efter 30 min är det stopp igen, på den azeriska sidan den här gången. Samma procedur upprepar sig igen. Jag lämnar lydigt bort mitt pass och visar upp mina kläder. Sedan slår jag mig ned i grannkupén med några nyfunna vänner och blir bjuden på hembakad xadjapuri, beredd på ytterligare 3 timmars varm väntan. Efter enbart någon timme dundra dock en flock azeriska soldater på tåget och börjar rycka och dra i grekiskan, vars pass jag råkade få tidigare. Hon saknade nämligen azerisk visum och de nästföljande timmarna är en dunkel dimma av fängelsehot, bråk, dålig ryska och fejkade ambassadsamtal. Tillslut lyckas vi övertala vakterna om att bara ta henne i förvar över natten och sedan skicka henne tillbaka till Tbilisi med första morgontåget. Tillbaka i kupén slår det oss hur illa det hade kunnat gå. Ibland är livet här nere lite väl enkelt och man glömmer att man bor i en region där det inte alltid är vist att bråka med auktoriteter. Resan fungerade som en påminnelse. Vi blev lite ödmjukare.


Vägen till Baku är öken och olja och små vita byar med platta tak och herdar. Baku själv är en oas. Staden är uppbyggd kring sitt gamla centrum som fortfarande ligger intakt i stadens kärna, omgiven av den gamla stadsmuren. När man promenerar runt på de små gatorna där, omgiven av månghundraåriga olivträd under vars skugga grupper av små män sitter böjda över sina damspel och röker, känns historien närmare än någonsin. Två kliv utanför gamla staden börjar Bakus strandpromenad, där livet är caffelatte, BMW och bikintoppar. Det snurrar i huvudet av försöken att ta in hela staden på en gång. På gatorna ser man ömsom kvinnor i traditionella muslimska kläder och ömsom minikjolar och glittertoppar. Överallt är livet övervakat av presidenten, Illham Aliyev, vars gigantiska porträtt finns utplacerat på varenda plan yta som står att finna i staden. Att Azerbajdzjan är en tveksam demokrati märktes redan på tåget, där kvinnorna jag pratade med mekanisk lade in hur mycket de tycker om sin president i var och varannan mening och känslan av att vara konstant övervakad förstärks när vi sitter i bilen på väg ut mot kusten. En azerisk väninna kommenterar våra desperat politiskt neutrala försök till konversation med ett bittert skratt och ett: In this car it's ok, here you can say what you think. En ö av yttrandefrihet i 120 på motorvägen. Medan vi susar fram längs en förvånansvärt bra väg diskuterar vi alltså landets rådande politiska läge. Även om Azerbajdzjan vill lansera sig som en demokrati saknar landet de facto yttrandefrihet och fri media. Aliyev försöker i det närmaste starta en personkult kring sitt ledarskap och har inga problem med att bygga konserthallar där man måste ta av sig skorna innan man går in, för att inte repa marmorgolven. Anledningen till att vägen som vi nu kör på är så bra är att den leder till Aliyevs sommarstuga - om man nu kan kalla ett mindre slott och en enorm, inhägnad park för stuga. Så snart vi passerar detta monstruösa bygge blir vägen stadig sämre. Det känns väldigt talande för landets framtid.


Även om Azerer är ett hårt prövat folk är de oerhört vänliga och saktar villig ner sin Azerryska för att vi ska förstå när de berättar sina legender och bjuder på sin traditionella mat. Min svenska vän är vegetarian, och efter hon har lyckats förklara detta främmande koncept för en grupp äldre damer som tagit med oss på en utflykt spänner matriarken i gruppen ögon i mig och frågar om jag också är 'sådan'. Efter mitt nej jublar hon och jag belönas med kött, kött och mer kött. Det Azeriska köket är egentligen fel ord, tala hellre om den azeriska grillen. Före köttet, under köttet och efter köttet dricks kopiösa mängder sött te ur små glas. Till teet serveras sylt och dadlar, vilket gör att fingrarna snart klibbar fast vid glaset och en tung känsla av mättnad trycker ned en i ens stol. Det äts konstant och så länge man håller ämnena neutrala är folk pratsamma och glada.

En azerisk vän sammanfattade mitt intryck av landet väldigt träffande i följande ord:
I love my country, but I hate everything our government is doing to it and it’s people.

Värmekveruleringar och rabies

På en middag för några veckor sedan försökte vårat glada gäng svenskar förklara konceptet lagom för en bunt förvirrade georgier. Den blandade framgång som detta försök rönte kan nog delvis skyllas på mängden konsumerad alkohol, men även på att Georgien som land inte är predisposinerad att förstå konceptet lagom. Det finns inget att relatera till, för ingenting i landet är lagom. Allt är antingen eller. Antingen lever du på Beljugakaviar eller existensminimum. Antingen kör du en nyvaxad BMW eller en Lada lagad med gaffatjep och plastic padding. Antingen är det +3 och regning eller 32 grader och stekande sol. Georgien saknar mellanting. Georgien saknar lagom.

För tillfället betyder denna avsaknad av nyanser att det är varmt. Väldigt varmt. Det har varit kring 30 grader i två veckor nu, och temperaturen kryper så sakta uppåt. I slutet av juni förväntas den ligga kring 40. Namnet på huvudstaden, Tbilisi, kommer från det georgiska ordet tiflis, varmt. Staden är belägen i en dal, inklämde mellan berg som effektivt stoppar alla svalkande vind och låter den torra hettan härja som den vill längs gatorna. Att dessa i sin tur är fulla av bilar som inte skulle känna igen en katalysator om de så körde över den hjälper inte direkt. Det är varmt.

Om man är uppvuxen i ett land där 23 grader i vattnet är härligt och folk faktiskt förstår konceptet sommarkofta så är det lite vårt att relatera till denna intensiva värme och särskilt dess kontinuitet. Staden svalnar aldrig av. Även nätterna är så varma att man svettas när man rör sig ute sent på kvällarna. Detta gör att vi ständigt jagar den där vindpusten, den där oasen av kyla som ger en paus från den tryckande hettan. I går fanns den på mina vänner Mr Powerbars och Blombrallans balkong, där vi slog upp basläger och drack jordgubbs-daquiris tills det mörkande. Medan vi låg där och pustade, för varma för att göra något som krävde någon typ av ansträngning, som att prata, så lekte barnen under oss på gården. I jeans och långärmade tröjor. Männen satta under träden och spelade backgammon, i koftor och kepsar. För riktig sommar är det inte förens i juli, då det är kring 45 grader. Då kan man ha T-shirt. Fram tills dess blir vi mer utstirrade än vanligt. I lördags, när värmen tvingat mig ur min lägenhet som på grund av sitt strategiska läge förvandlas till en bakugn på dagarna, så låg jag och Baby Cakes i en park och flämtade med varsin flaska vatten. Ganska snart märkte vi att alla andra i parken gick lovar runt vår bänk och småbarn sprang fram för att öppet peka och kleta glass på våra bara ben. Det fanns nämligen inget roligare att titta på i hela parken än de två vitingarna som låg i knappt anständiga kläder och långsamt stektes till en mer ljusröd nyans, trots att det bara var löjliga 31 grader ute.

I andra nyheter; Om man blir biten av en rabieshund så behöver an 8 sprutor. Varav tre ska tas i skinkan och en rätt in i ryggen. Detta lärde vi oss igår då en kompis blev attackerad av en liten men ytterst naggande hund på sin gård. Efter att ha vandrat runt halva stan på jakt efter en öppen läkarmottagning så förbarmade sig två män över oss och körde oss till ett sjukhus, där vi först blev rejält utskällda av läkaren för att vi inte kunde georgiska och sedan förvisade till en trappuppgång av någon anledning. Dock lyckades vi få tag på en tolk och snart var alla sprutor administrerade och föreningen JBIODF - AHBKOAFD (Jag Bryr Mig Inte Om Det är fascistiskt - Alla Hundar Borde Kastreras Och Användas För Djurförsök) har fått två nya stolta medlemmar!

Att balanser på gränsen

Det blir länge och längre mellan mina inlägg. Det kan bero på allt från den förlamande hettan, som nu slutit sin järnhand kring landet, till att jag nu har så pass mycket av ett vardagsliv att jag knappt finner något att berätta om längre. Jag vill tro på dörr nr 2, men det kan lika gärna vara värmen.

Georgien har 4 årstider, men om Vivaldi komponerat om dem hade hans verk fått heta Höst, Vinter, Sommar och Are you kidding me? Vår finns inte här nere, om man inte räknade den enda dagen då man kunde ha öppen vinterjacka. Det gick från +3 och regn till +28 på två dagar. Jag släpar mig till jobbet och praktiskt taget ramlar in genom dörren för att landa i hallen i en liten hög av perspiration och desperation, medan mina georgiska kollegor prydligt trippar över mig i sina jeans, stövlar och lätta kappor. Alla försök från min sida att övertala dem om att det är varmt ute och luftkonditioneringen följaktligen bör slås på möts med överseende leenden och välmenande varningar om att jag bör klä på mig mer innan jag blir förkyld. Tbilisi ligger i en dal, på alla sidor omgiven av berg och med ett tjock lock av smogg över sig, så värmen blir snabbt torr och outhärdlig. Men en kompis tröstade mig häromdagen med att det inte var så farlig nu, fram emot juni väntar de upp mot 40 grader. Min lättnad uteblev.

Förra helgen trotsade vi värmen och begav oss på utflykt till sydöstra Georgien. Mitt ute i den öken som dominerar landskapet i öster ligger ett gammalt kloster, Davit Garedji, så vacker beläget att det helt klart är värt den tre timmars åktur på skumpiga vägar som resan innebär (1 av dessa timmar spenderades dock i Tbilisi, som vissa dagar kan vara lite svår att ta sig ut ur). Davit Garedji ligger inte bara i ett oerhört naturskönt område, utan är även föremål för en gränsdispyt över just det samma. Även om man läst om gränsdispyter tidigare, följt med fingrarna längs de streckade linjerna (röda för de dumma, blå för frihetskämparna) och försökt uttala namn på städer och floder man bara lärt sig för att klara geografiprov på högstadiet, så är det en speciell känsla att faktiskt befinna sig på gränsen. Vi klättrade glatt omkring i bergen bakom kloster och stötte då och då ihop med georgiska gränsvakter som såg mer uttråkade än utmanade ut. På väg hem från kloster fick vi så syn på ett interessant torn på en bergsluttning som vi raskt beslöt oss för att bestiga, allt i linje med den 'kan man så bör man' attityd som vi adopterat för länge sedan. Väl uppe på toppen sprang vi på ytterligare två vakter, men dessa var betydligt mindre uttråkade. De vägrade låta oss fotografera dem och även om de lät oss gå omkring vid tornet var de ytterst vaksamma och följde vare steg vi tog med sina vapen i hand. Vi stod och spanade ut över det omtvistade området och såg inga märken, inga linjer, ingenting. Bara gröna slätter uppbrutna av berg färgade röda av sin mineralrikedom. Vi fotade naturen och pratade och levde i vår skyddade västerländska bubbla där ingenting är farligt tills jag började tilltala vakterna på georgiska. De svarade inte och såg konfunderade ut. Jag prövade med ryska men fick ingen reaktion där heller. De kunde ingen av språken och plötslig gick det upp för oss att de här vakterna hade helt andra märken på sina uniformer än de vi tidigare träffat. Märken skrivna på ett annat språk. Vi hade klivit rakt in på ett par Azeriska soldater som befann sig på georgiskt territorium. Plötsligt befann vi oss mitt i ett streckat område, precis där de röda och de blåa linjerna korsade varandra. Precis där tusentals människor lever ut sin vardag, varje dag. För att citera min favorit svensktalande treåring här nere: Den var liten läskig.

Dock, allt är väl som slutar väl och kvällen slutade, efter en hastig reträtt, på en stor supra med musik och dans och inga vakter. Vi klev tillbaka in i vår bubbla. Men känslan dröjer sig kvar.

Everything is politics

I lördags, efter en sedvanlig fredag i Dionysos sällskap så bänkade sig exilsvenskarna, alla 4 av oss, framför TV:n och laddade upp med popcorn och Abkhazisk champagne inför Eurovision Song Contest. Att dricka Abkhazisk champange är smakvarianten av den visuella upplevelse som är Eurovision, den är guldförpackad, men luktar jäst och har en bitter eftersmak av politik.

Abkhazien ligger i nordvästra Georgien och har kämpat för sin självständighet sedan Sovjets fall. Tidvis har området präglats av brutala stridigheter och mellan 1991-1993 var där ett regelrätt inbördeskrig. Men idag när Georgien vill bli sett som ett moderniserat och demokratiskt land med en käck framåtanda så duger det inte att komma dragandes med gamla internkonflikter. Det är ju bara så 90-tal. Idag betecknas Abkhazien som en frusen konflikt och för tillfället upplever båda sidor en bräcklig vapenvila, men konflikten ligger ständigt och bublar under ytan. Då Abkhazien gränsar till Ryssland och stundom har visat intresse av att bli ansett som en del av detta land så är konflikten idag mycket infekterad och spiller över på Georgisk-Ryska relationer, som redan är en aning spända efter Sovjet ockupationen. Lägg till detta att Ryssland anklagas för att ha sina trupper i den andra utbrytarrepubliken i Georgien, Syd Ossetien, krydda med diverse handelsembargon och avstängda gasledningar och du får ett klimat som på sina bästa dagar är kyligt. För att citera Family Guy; there hasn’t been this much tension since the slaves where freed. Gränsen mellan Georgien och Abkhazien är stängd för innevånarna i de båda delarna. Internationella arbetare kan dock röra sig fritt, så länge de inte är ryssar, vilket är anledningen till att min väninna kunde resa dit med sin kvinnoorganisation och på så sätt smuggla hem Abkhazisk champagne.

Denna smuttade vi på i lördags medan vi förbannade de georgiska kommentatorerna som envisades med att prata igenom halva låtarna och glatt sjöng med i sitt lands bidrag. Efter att ha njutit av skönsång, falsksång, pampig sång, 'men snälla lilla vän, nu tänker vi om och gör det här rätt'- sång och såklart nazitransvestit i diskokulasång så var det dags för omröstningen. Det blev en studie i intereuropeiska utrikesrelationer. Var man den minsta bit insatt i nuvarande politiska strömmingar kunde man direkt tala om hur länderna skulle lägga sin tre tyngsta röster. Eurovision borde vara ett obligatorium på UD:s diplomatutbildning. Allt är verkligen politik, och varför skulle det inte vara det?

Fosterlandskriget, mässor och folkdans

Som någon form av bonus för att jag jobbat hela helgen så tog mina kollegor med mig på traditionell georgisk dansuppvisning igår. Men innan dess var det jobb som gällde.
Hela fredagen och lördagen var vi på mässa. Georgian Civil Society Fair är en mässa som egentligen är betydligt intressantare än namnet röjer. Tja, om man kan georgiska alltså. Mässan samlar aktörer från civilsamhället över hela Georgien under två dagar för att byta erfarenheter och bygga nätverk. Som en av de största och mest inflytelserika NGO:erna i landet var det självklart att UNAG skulle vara med. Varför de valde att stoppa den lätt förvirrade och mycket stappligt georgisktalande praktikanten i sitt utställningsbås två dagar i sträck däremot var ett mindre självklart beslut. Men på något sätt gick det ändå, min georgiska må vara bristfällig (ja, nej, jag förstår inte, slut sno kepsarna - de kostar 5 lari), men på någorlunda ryska och vad som i det närmaste kan liknas vid pidgin engelska tog jag mig igenom dagarna. På fredagen började den georgiska sommarsolen visa sitt efterlängtade ansikte och vi gladde os åt de kommande 6 varma månaderna. Under lördagen hade mässhallens växthuslika inredning renderat oss praktiskt taget suicidala i värmen och när kafeterian meddelade att de hade slut på allt från vatten till den där självlysande gröna läsken som man vet kommer ge en strupcancer så tvangs jag sitta på mina händer då förslaget att slå mig själv medvetslös med en kopia av FN stadgan verkade mer än lovligt lockande.

Men som belöning för detta spektakel fick jag följa med och titta på när den främsta danstruppen i landet, Rustavi, dansade sig igenom alla de olika regionerna i Georgien. Det var 2 timmar i en annan värld. Dansarna börjar med att virvla över den bergiga öknen i Adjara, män i gröna jackor och kvinnor som rörde sig likt ökenvindarna över scenen följdes sedan snabbt av de lekfulla Kindauris från Tbilisi, vagabonder som försörjde sig på att dansa och spexa, som dansade med vinflaskor på huvudet. Därifrån drogs vi upp längs bergen och ramlade rätt in i en patrull gränsvakter från Svan området som dansade längs gränsen och slogs för sitt folk. När lågorna från gaslamporna fick skuggorna av de 25 män som rörde sig i perfekt symmetri att dansa längs väggarna var det inte svårt att se hela armen framför sig. De mengreliska kvinnorna i sina långa vita särkar som kallade hem sina män från fälten, bondfolken från Batumi som snurrade så fort i sina danser att det var omöjligt att räkna hur många som var på scenen, mannen i svart och kvinnan i vitt som dansade den traditionella bröllopsdansen, allt vacker ackompanjerat av en 10-mannakör som sjöng a cappella så marken skakade. Jag spenderade dryga 2 timmar in en värld av svärd, trummor, krig, bländade skönhet och odödliga traditioner.

Georgien har genom historien varit ockuperat av så många olika makter och regimer att folket tillslut måste ha slutat bry sig. Men som ett resultat av denna osäkerhet på vad framtiden skulle föra med sig för styre har de hållit hårt i sina traditioner och i den mörka och andaktiskt stora salen lutande sig min georgiska kompis tätt intill och berättade vad alla danser handlade om. Jag frågade om jag också kunde få ett program att läsa om danserna i, men hon skrattade bara och sa: we know them by heart, all of them. Berättartraditioner, danser och musik är fortfarande oerhört viktigt i ett land som går med stormsteg mot en globaliserad framtid, men varken kan eller vill klippa trådarna till sitt förflutna.

För övrigt: idag är det allmän helgdag i Georgien (om man inte jobbar på UNA), det är nämligen Segerdagen. Idag besegrades alltså fascisterna och Sovjet vann Det Stora Fosterländska Kriget. För alla er som inte bott i postsovjetiska länder och alltså fortfarande tror att Andra Världskriget var ett flerfrontskrig så kan jag upplysa er om följande: Det Stora Fosterländska kriget började 1941 (innan dess kan det ha varit något mindre kiv i Europa, men inget att bry sig om, de ville säkert bara ha uppmärksamhet) och vanns av Sovjet den 9: e Maj 1945. Frågor på det?

Människors behov av sammanfattningar

Min svenska praktikförmedlare hörde av sig förra veckan och påminde mig om att jag fortfarande inte hade lämnat in min obligatoriskt positiva lilla artikel om mina upplevelser. ' Andra är intresserade av hur du har det.' Jag ombads, för femte gången, att skriva ihop en kort text om mitt liv här nere, kunde jag hålla det kring en A4 och med några trevliga bilder också? I snart 3 veckor har jag våndats och prokrastinerat och inte riktigt förstått varför.

Så var jag och åt lunch med en kollega idag, vi satt på en trevlig italiensk restaurang nära vårt kontor, drack Cola ’lighti’ och småpratade om livet och regnet i största allmänhet. En helt vanlig dag, en helt vanlig lunch. Vi skrattade och skvallrade och myste i det kulturella vakuum vi skapat oss emellan. Då slog det mig. Det är därför jag inte kan förmå mig att plita ned den där sidan. Det är omöjligt. Hur sammanfattar man ett land, ett folk och en 3 månaders upplevelser på ett A4? Att konstant bombarderas med intryck i alla dess formar, från doften och smaken av den traditionella maten till lukten av trafiken och det konstanta bakgrundsljudet av billarm och hundskall tröttar ut en. Varje dag konfronteras jag med klyftan mellan extrem fattigdom och påtagligt överflöd. Varje dag träffar jag så många människor vars livshistoria förtjänar en bok. Varje dag ser jag hur tillvaron är en kamp och en njutning på samma gång. Allt detta ombads jag på något sätt försöka förmedla i en kort text. Ni får förlåta min hesitation.

Hur bestämmer jag vad som är ’mina upplevelser’? Ska jag skriva om barnen som springer mellan stadsjeeparna på motorvägen och riskerar sina utmärglade lemmar för några tetri? Eller berätta om änkorna som startade ett litet bageri på min gård? Om den andlöst vackra naturen som slingrar sina rankor kring övergivna fabriker, sår från en hastigt undansopa sovjetförflutet. Eller om hur T leker med sitt sugrör när vi sitter på italiensk restaurang en vanlig onsdag och pratar om nya skor. Georgien är kontraster. Georgien är fattigt och rikt och smutsigt och rent och alla nyanser däremellan. Att fokusera på det negativa gör inte landet rättvisa, men att ignorera det gör inte människorna rättvisa. Jag vill inte skriva sensationstexter om hur det är fattigt och miserabelt. Jag vill berätta om min vardag, om hur livet här är stundom så lätt att man glömmer var man är. Om hur mina vänner här påminner om mina vänner hemma, om hur vi är ganska lika, trots allt. Men vem vill läsa om mysiga luncher?

Hur förklarar jag för någon som aldrig varit här hur Tbilisi luktar efter regnet? Hur kan jag få någon att förstå glädjen över att ha ström en hel dag, eller den känsla av tillfredställelse som infinner sig när man prövat kranen 8 ggr och den 9:ne hör man plötslig det välbekanta rosslandet av vatten i rören? Hur förmedlar jag den salta smaken av xadjapuri eller den bittra smaken av att kliva över uteliggare i skor som kostar mer än vad staten värderar deras liv till?

Jag har bloggat sen jag kom hit, och är ändå inte i närheten av att teckna klar det komplicerade och enigmatiska porträtt som är Georgien. Men jag bet ihop, skrev en trevlig A4 om god mat och trevligt folk och sände iväg den tillsammans med en tyst bön om förlåtelse. Så snart kommer det att ligga en artikel på deras hemsida om mitt liv här, men det kommer inte ens vara toppen av ett isberg. Den är en snöflinga på Everest.

Du vet att du varit i Georgien för länge när:

[ok, jag är inte ett jättefan av dylika listor, men detta började igår kväll då jag och några svenska vänner satt på en smakfullt inredd bar och orerade över att inga av våra vänner hemma i Sverige förstod oss längre. Vi undrade varför. Denna lista är reslutatet.]
* Du tycker inte längre det är spännande att se 17-åriga vakter i för stora hattar med kalachnikovs, utan blir bara irriterade på att de alltid ska peka mynningen mot dig.
* Du gör större delen av dina dagliga inköp i en liten kiosk styrd av en dam så fet att hon antagligen inte kan ta sig ur den.
* Tanten du köper din frukt av kallar dig för Shemi gogo (min flicka) och har vid ett flertal tillfällen försökt gifta bort dig med sin son.
* Du tycker inte längre det är konstigt att kvinnan som gör din manikyr för 5 lari (20kr) egentligen är utbildad kirurgsköterska.
* Du har sett polisavspärrningar på gatan mer än 10 ggr.
* Du har ignorerat polisavspärrningar på gatan och helt sonika klivit under de gula banden, för att det är så jobbigt att gå runt dem, mer än 5 ggr.
* Du är kompis med vakterna på din gård.
* Du anser att amöbadysenteri är ett bra sätt att gå ned i vikt.
* Du kan dricka 5 glas Tchatcha (65% sprit) kl 5 på eftermiddagen en torsdag och sedan sätta dig och jobba igen.
* Du är notoriskt 2 timmar sen till allt.
* Du har någon gång sagt: Nej, jag ska bara ta några öl, jag kör ikväll.
* Du klär dig i en leopardmönstrad klänning med spets och fjädrar - för att det är tisdag.
* Du skulle aldrig få för dig att gå på ett officiellt möte i mindre än 10 cm höga klackar.
* Du kan hitta till din lägenhet, på 4:e våningen, och öppna alla de tre låsen i totalt beckmörker.
* Du tycker inte längre att det finns någon romantiskt med levande ljus - de är ett nödvändigt ont.
* Du har alltid en 5 l vattendunk hemma, ifall vattnet skulle stängas av och du behöver duscha.
* Du tycker det är normalt att bråka med en taxichaufför i 15 min om växel på 1 lari (4 kr).
* Du har någon gång tackat nej till en taxi för att han krävde hutlösa 5 lari för att köra dig hem 4 km i snöstorm.
* Du är inte längre förvånad över att ett hus som utifrån sett verkar vara en övergiven pundarlya innehåller lägenheter som gjort Hugh Heffner avundsjuk.
* Du tröttnar på att bli erbjuden giftermål och önskar att någon kunde erbjuda dig en god drink som omväxling.
* Du förstår att ett par som inte är gifta inte ens bör ses utomhus hållandes handen, men tycker det är normalt att totala främlingar vill skåla för er eviga kärlek på var och varannan supra.
* Du har alltid näsdukar i väskan då toalettpapper inte uppfunnits här nere ännu.
* Du blir behagligt överraskad om du finner en sit-down toilet utanför Tbilisi.
* Du tycker att ett besök på McDonlads är veckans kulinariska höjdpunkt.
* Du tutar på folk för att de är ivägen när du kör på trottoaren.
* Du springer alltid över gatan, även på övergångsställen, eftersom du vet att rött inte betyder Stanna så mycket som Sakta ned lite.
* Du kan sjunga med i ryska pop klassiker.
* Du börjar tycka att en sallad inte är en riktig sallad om den inte kommer med majonnäs.
* Du har gått upp i vikt trots att du antagligen förlorat flera inre organ.
* Du kan skickligt balansera på den fina gränsen mellan att klänga så pass mycket på din killkompis att männen på baren tror att du är upptagen och att klänga för mycket så att de tror att du är en prostituerad.
* Det finns inget som heter ’för djup’ urringning längre.
* Du tror att du kan gå upp i vikt av vatten.
* Du kastar ut skräp genom närmaste fönster, oavsett om du är i en bil, på en buss eller hemma.
* Du blir genuint stressad av att vara på en middag utan en Tamada (toast master).
* Din bästa kompis är för kort för att se över ratten på sin 4-hjulsdriven stadsjeep och backar, enligt egen utsago, ’på saker hela tiden’ – men hon är ändå ditt förstahandsval som chaufför.
* Du känner en vag känsla av obehag om du äter middag på en bar där inte varenda kvadratcentimer av väggar och tak är dekorerade med guld, rött eller speglar.
* Du har slutat använda bestämd artikel när du talar engelska - det bara förvirrar folk

Legospråk

Av en kompis har jag snott begreppet Legospråk. Det är en attityd till språkanvändning som kan liknas vid hur barn förhåller sig till sin nya lego byggsats: skit i instruktionerna, det är roligare att bygga som man vill.

Jag talar onekligen någon typ av Legospråk här nere. Med mina georgiska vänner är stommen engelska, men med diverse låneord från ryska, georgiska, mangreliska och, av okänd anledning, spanska Med mina svenska kompisar är fenomenet det samma, fast med svenska som stomme den här gången, och inslag av danska och paniköversatta engelska uttryck när vi plötsligt inser att vi befinner oss i en omgivning som förstår engelska ord. Jag har alltid varit något av en språkfascist när det gäller skriftspråk och kan var detaljfixerad på en nivå som hade oroat Freud när jag korrekturläser texter. Men jag anser att det finns en stor skillnad mellan talspråk och skriftspråk och ser på språkutveckling med närmare naivistisk tilltro. Språk behöver utvecklas och omdefinieras för att vara levande. Vårt språk ska spegla vår verklighet och i en föränderlig, global värld behöver vi ett föränderligt globalt språk.

Mitt talspråk har nere har alltså snabbt förvandlats till ett Legoslott i blandade färger av ord och termer som jag tycker att vi saknar i det svenska språket. Några av dem, som jag starkt propagerar för ska tas i bruk även i Sverige, är:
Vaime - georgiska, litt. Oh, mig, men kan användas för att uttrycka allt från euforisk glädje till oändlig sorg. Det utrycker förvåning, medlidande, glädje eller överraskning. Används i början av en mening: Vaime, sa han verkligen så? eller som fristående svar på ett påstående eller en fråga.
Modi - georgiska, litt. bege dig hitåt. Används som kom, kom och titta på det här, kom hit nu, kom igen osv.
Midi - georgiska, litt. bege dig härifrån. Används för gå din väg, jag orkar inte med dig, försvinn osv.
Priatnava apetita – ryska, litt. trevlig aptit. Ett sätt att önska någon en trevlig middag. Det är inte synonymt med varsågod, utan ett sätt att hälsa på folk om man ser att de sitter och äter.
Slatkaja - ryska. litt. feminin sötsak. Ung, sötnos.
Shemi deida – georgiska, litt. din mamma. Ett allt-i-allo svärord som funkar i alla lägen.
Hoara – georgiska, litt. Janej. Betyder ungefär inte sant. Används som; du vill inte gå ut i den tunna jackan när det är så här blåsigt, hoara?

Så, låna på. Berika ert språk. Lek med språket som med Legoklossar och konstruera era egna transformers. Språket är dött – länge leve språket!

Regn och nya vanor

Det sägs att inuiter har 100 ord för snö - jag har åtminstone 10 för att vara blöt i Tbilisi. Det finns den där fuktigheten som liksom kryper innanför din jacka och gör så att hela staden luktar blöt hund. Den kommer från regndimman som ofta ligger tung över gatorna på morgonen. Sen finns det den där tjippande blöta känslan av att ha skor fyllda med lervatten och muterade toffeldjur som nog kan förklara ett led eller två i evolutionen, som kommer sig av att min gård vid störtregn förvandlas till ett hav av lera. Min favoritvariant är ändå den där känslan av 'jag kunde lika gärna stått i en dusch' som kommer sig av att gå i hällregn. Paraplyn och tjocka kappor till trots letar sig Tbilisiregnet in till skinnet. Detta underlättas av en väldigt kommunistisk inställning till stuprännor. Om du är anställd för att leda bort vatten från ett hus så bygger du helt sonika en stupränna som följaktligen tar slut precis där huset tar slut. När man går på gatorna från man alltså kryssa fram och tillbaka mellan stuprännor som från 5 våningar upp spyr sitt smutsvatten rakt ned på trottoaren. Det finns trevligare sätt att börja morgonen än med att kliva rätt under en dylik anordning.

Det sägs vidare att om man bor i ett land i 1 vecka så vill du skriva en bok, 1 månad ett stycke och 3 månader en paragraf - ju längre jag bor här desto mer inser jag sanningen i det påståendet. Jag tycker inte jag har något intressant att berätta längre. Allt som händer är att jag lever mitt vardagliga liv, och hur kul kan det vara att läsa om? Det mänskiga psyket är otäckt duktigt på att vänja sig, och redan efter 2 månader tycker jag att de saker som skrämde mig halvt till katatoni första veckorna nu är en fullt normal del av min vardag. Jag kan stå mitt i en 4-filig motorväg, men bilar som rusar förbi med 10 cm marginal på alla sidor om mig och inte frysa av skräck som jag gjorde första gångerna, utan uppriktigt irriterat skrika 'Din mamma' åt taxichaufförer som försöker köra på mig. Jag tycker att 2 lari /liter är ett rimligt pris för vin, och känner ett stygn av ångest om jag slösar pengar på en flaska för monstruösa 10 lari. Jag tycker att ost med rått ägg till är en fullständigt acceptabel (om än salmonellaframkallande) middag. Att man kan köpa vin i återanvända, lät ursköljda, petflaskor verkar inte längre ohygieniskt, utan bara som ett vettigt sätt att återvinna. Jag kan säga: 'Nej, jag vill inte gifta mig med din son, han har inga tänder' på georgiska och ser det som helt naturligt att jag använder den frasen 3 ggr om dagen. Jag kan skölja ned georgisk hembränt vodka med vin, utan att röra en min och förstod inte ens att det var något konstigt med det förens en holländsk kompis som var på besökt poängterade det för mig.

Igår när jag och mitt järngäng [Mc Mad Max, Blombrallan och Marcus ' det är mysigt att sparkas'] satt i deras penthouse, lyssnade på monsunregnet och avnjöt en middag med lyxvin för 8 lari så slog fenomenet till igen och vi insåg plötsligt hur absurt vårt samtal skulle tett sig för våra vänner i Sverige. Vi satt nämligen och diskuterade inte hur eller om, utan var det var billigast att köpa förfalskade papper till en bilförsäkring.

Gårkvällen såg även lanserandet av ett nytt verb: att geta. Den sydkaukasiska motsvarigheten till att bila. Att geta - jag getade - jag har getat. Som i det autentiska meningsutbytet från igår:
- Vad ska ni göra i sommar?
- Vi funderar på att geta till Istanbul.

Någon som är sugen på att hänga på….

Med marshutka till Armenien - eller omvärdera det här Stefan!

Så nalkades påsken, vilket här nere inte innebär den orgie i choklad-ägg, lösgodis och käckt hopbuntade halvdöda kvistar smakfullt täckta av fjädrar och ägg i färger grälla nog att ge en färgblind epilepsi. Nej, här nere fastar man ordentligt, kokar riktiga ägg med en speciell sorts rot tills de blir blodröda på långfredagen och går i kyrkan. Självklart förekommer det sedanvanlig mängd mat och dryck, men inte förens man suttit av sina timmar i kyrkan och konstaterat att Qriste Agsdga (Kristus är uppstånden).
Jag och en kompis (som efter särskilt önskemål numera hänvisas till som MC Mad Skills Mad Max) kändes oss måttligt lockade av den Georgiska påsken och beslutade oss för att åka till Armenien över helgen. Fråga mig inte hur vi kom fram till detta, allt jag minns är att det lät logiskt då. Så sagt och gjort, tidigt på Långfredagens morgon packade vi in oss i en marshutka (en liten minibuss) med destination Yerevan, tillsammans med en 12-13 georgier med samma dödsföraktande inställning. Antalet var något intressant då det bara fanns 14 platser i bussen och en man följaktligen fick spendera 7 timmar sittande i den pyttelilla gången mellan sätena på en pall.

Vägen till Yerevan är spektakulär. Så fort man kommit över gränsen, vilket gick relativt snabbt för oss efter det att vi gått med på att betala 30 dollar för visum, så började bussen klättra uppåt längs smala serpentinvägar som slingrar sig över branta berg med hisnande vyer och skarpa stup. Yerevan är en högt belägen stad och hela landet är väldigt bergigt, så på vår väg mot Yerevan fick vi vår beskärda del av svindel och utsikt över byar utplacerade över bergssluttningar på ett sätt som förde mina tankar till den gamla barnboken Jonatan på Måsberget. Men inte så länge, för vägen var full av hål, vår chaufför snabb och hela bussen luktade ladugård, så det var svårt att hålla koncentrationen på något annat än vägen under längre tid.

Ett antal timmar och ömma bakar senare kom vi fram till Yerevan, bara för att konstatera att det är en ful och trist stad. Märkt av krig, ockuperingar och folkmord kan man kanske inte begära något mer av landet, men även när huvudstaden visade sig från sin bästa sida, i sol och värme under lördagen, så fick man känslan av att det var en ledsen stad. En stad som vacklar under tyngden av sitt eget förflutna. I Yerevan har husen inte bara satt sig, de har lagt sig. Talande för staden är det stora monument över landets självständighet och kulturella nystar som består av en pampig trappa upp mot ett högsträck monument som överblickar staden. Tyvärr tog finanserna slut innan de hann bygga klart trappan, så de sista 2-300 meterna upp till monumentet är det bara ett stort grustag som man får klättra runt. Självstädigt och onekligen kulturellt nydanande – men kanske inte den pick me up känsla som armenierna skulle behöva.

Armenierna själva är ändå oerhört stolta över sitt land och om du åker dit så förvånas inte över att allt egentligen är armeniskt. De var först med allt från hjulet till kvinnorörelsen och du kan få höra att de varit kristna i snart 3000 år. De är även omåttligt stolta över sitt berg Ararat, där Noa en gång strandade med sin ark och vars stola namn numera den kända Armeniska konjaken bär. Det faktum att bergen ligger på den turkiska sidan av gränsen betraktas med upphöjt lugn och en känsla av: jaja, vi låter dem tro det.

Vi spenderade våra dagar i Yerevan med att promenera runt hela staden, klättra på monument, skända statyer, posera på gamla sovjet-vapen, besöka folkmordsmuseet och hänga i en ”oherrans” massa kyrkor. Staden är lätt att hitta i, även om det ibland var väldigt förvirrande att vi enligt kartan skulle befinna oss i en park, men allt vi såg var skräp och asfalt. Jag har även lärt mig att armenisk karaoke innebär strippor – and lot’s of ’em. Armenien må vara ett depressivt land, men god mat, fin konjak och trevligt sällskap kan väga upp mycket.
På söndagen hade vi fått höra att den sista marshutkan hem skulle gå kl 11, så efter härliga 3 timmars sömn begav vi oss mot busstationen. Väl där, och efter att ha försök få följa med en buss till Iran av misstag, hittade vi vår buss och en chaufför som lojt rökte och meddelade oss att han nog inte tänkte köra förens tidigast 2. Så vi spenderade dagen på marknader där man kunde köpa allt från Putin-dockor till förgasare.

Sedan var det in i minibuss igen, den här gången tog resan bara 5 timmar, då det var nedför hela vägen och vår chaufför lämnande all sin lättja på stationen. Han körde som en japansk kamikazepilot och efter sisådär en 15 ’Oh, nu kommer jag verkligen att dö, jag älskar er alla’ –upplevelser så slutade vi bry oss om att han körde 120 på smala vägar längs bergsstup med mötande trafik. Vi anlände till tullen och lyckades tråckla oss igenom igen ( efter det att MC Mad Skills Mad Max lovat en tulltjänsteman att han skulle gifta sig med mig tills nästa gång) och kom tillbaka till Tbilisi lagom till påskmiddagen på söndagskvällen.

Förutom att jag hade helt absurt kul under resan så var det en extra bonus att det verkligen kändes som om jag kom hem när vi körde in genom Tbilisis förorter.

Qriste Agsdga....

.... eller Glad Påsk!

Sångtävling, skidor och hela balletten

I fredags var jag på Svansjön på Operan här i Tbilisi. Oh, ballett är helt klart en av mina laster i livet. Jag är som bekant avogt inställt till rom.coms, rosor och lyckliga slut - eller för att citera en av mina vänner här nere; Are all swedes dead inside? - men jag förlorar mig totalt i ballettens värld. Det är en så underbart vacker historia, och sittandes i mörkret på balkongen så ska man verkligen kunna känna hur prinsen och svanprinsessan älskar varandra, hur de rör sig över sjön och ömsom dras till varandra, ömsom försöker förhindra det oundvikliga. Jag förälskar mig handlöst i den svarta svanens solo och gråter med svanprinsessans hov efter hennes dödsdans.

Detta känslomässiga engagemang är nog en av anledningarna till att jag föredrar den version av Svansjön som jag såg i Moskva för snart 3 år sedan. Säg vad man vill om den nya ryska 'demokraturen' men bra konst blir det. Tbilisis opera är ganska nyrenoverad efter revolutionen, och den har precis börjat ha stora engagemang igen. En kompis jag talade med efter föreställningen höll med om att dansarna var medelmåttig och att orkestern spelade fel så ofta att tom jag böljade tro att trummisen hade Parkinsons, men han vidhöll att det var bättre än sist han varit på Operan. Då hade dansarna dansat i mjukisbyxor till musik från en bandspelare uppställd på scenen.

För att bearbeta min besvikelse efter baletten så gick jag och några kompisar ut för att äta middag. Ganska snart befann jag mig på en bar, inbegripen i en sångtävling med ett gäng georgiska körsångare och därifrån blev kvällen stadigt bättre. Jag vaknade nästa morgon med en lätt huvudvärk och en stilla undran om var jag var, hur jag hamnat där och varför jag hade så många stickor i benen.

Sedan bar det iväg till frisören med en georgisk kompis. Att gå och kippa sig här är en enda stor egomassage. Jag fick höra att jag hade så vacker hår, så vacker hy, så vackra ögon ovs. Jag tog tacksamt emot och undvek att nämna att min likbleka hy var direkt relaterad till hur många timmar jag sovit föregående natt (3), sen somnande jag i frisörstolen och vaknade med en ursnygg frisyr som inte alls matchade resten av mig.

Söndagen spenderade jag med några kompisar i Goudari - en liten skidort 2 h från Tbilisi. Vi släpade våra otränade kroppar upp till 3000 meters höjd och njöt sedan i fulla drag av att åka skidor hela dagen. Goudari är obeskrivligt vackert. Det finna inga ord för den andaktslika känslan man upplever när man susar ned för toppen av ett berg, med utsikt över massiva bergskedjor där solen reflekteras från den perfekt vita snön och effektivt gör det omöjligt att ta in bergens skönhet utan skidglasögon. Jag vet inte om landskapet distraherade mig från skidåkningen eller vice versa. Bilder publiceras inom kort.

Idag har jag sjuk träningsvärk i benen, en lätt google-bränna, en effektivt förstörd 16 -lari frisyr och djupa ringar under ögonen efter att ha sovit alldeles för få timmar under helgen. Totally worth it!

Vår-Haiku

Regn i Tbilisi
Lera på nya byxor
Skulle sökt Kuba

All you need is love

Efter ett mycket givande utbyte av hatlistor så utmanade Sosansky (en något mer positiv person än jag) mig att prestera en kärlekslista. Jag är inte helt säker på vad en sådan innebär, men jag antar att det är motsatsen till en hatlista - och en hatlista är en lista över saker som gör mig förbannad. Så nu följer en lista över saker som gör mig glad:
1. Sommarfräknar
2. Att promenera planlöst i främmande städer på nätterna
3. Tim Burtons filmer
4. Långa diskussioner, och då ska de helst vara så långa att man mot slutet glömt var det var man startade (särskilt med Robert - förlåt, William - särskilt om politik och moral, särskilt de som förs en stjärnklar natt på Guatemalas stränder och som så smått urartar till en tävling om vem som är bäst på personangrepp)
5. Att vinna i foozball
6. Att öppna en ny bok för första gången
7. Känslan av seger när man smugglat något genom tullen
8. Avokado - i alla dess former
9. Pepparkaksbak
10. Att Smulan funderar på att hälsa på mig!

More is more.

I ett försök att göra mig själva väldigt oattraktiv för eventuella organsmugglare så är jag mitt uppe i en process av hårdmarinering av min lever. I fredags var det födelsedagskalas för en av mina bästa vänner här nere. Som vanlig var det inte mindre än 50 personer närvarnade, och vinet flödade. Jag spenderade kvällen med att tvinga folk att prata ryska med mig samt att dansa georgisk folkdans – bara för att konstatera att jag behöver öva på båda delarna. Att vara på stora middagar här får lätt en surrealistisk känsla av absurda kulturkrockar. Traditionella skålar blandas med att alla glatt sjunger med i Georgiens bidragslåt till Eurovision Song Contest, traditionell mat kombineras med pommes fritts, och de stora faten fyllda med brinnande olja och grillspett tjocka som min underarm bärs in till ljudet av Sugarbabes senaste.

Ett problem som sälland tas upp med hemvändare från postsovjetiska länder är vilken inverkar vistelsen har på ditt sinne för estetik. Ja, visst, det är jättejobbigt att konfronteras med fattigdom, att konstant behöva vara rädd, att alltid titta över din axel och att låsa din dörr med tre lås varje morgon, men vad jag verkligen kommer att behöva hjälp med när jag kommer hem är att återskapa mitt sinne för det stilrena. Efter årtionden av Sovjetisk förtyck så kan georgierna inte riktigt skaka av sig känslan av att guld och rosa är snyggt, att ju större dess bättre och att en snygg klänning måste ha lite leopardmönster och spets någonstans. Om man bor här en längre tid slutar man lägga märket till sånt och jag har själv börjat visa oroväckande tecken på att tycka att min lägenhet, inredd i guld och rött, är mysig och enkel. I lördags - efter jag varit på en casting för georgisk ölreklam - så var jag ute med mina svenska kompisar: the Manny, the Kvinna till Kvinna-kvinnan och den undervattensrugbyspelande hemmamannen. Vi satt på en bar och drack drinkar och spelade foozball och hade allmänt trevligt. Efter några timmar så utbrister hemmamannen: är inte det här stället lite tacky ändå? Vi tittar oss omkring och upptäcker att vi sitter i ett rum där varenda kvadratcentimeter av väggar och tak är dekorerade. Taket är prytt med stuckatur och små kupoler, väggarna kläda med gyllene lejonhuvuden och speglar, listerna är utplattade discobollar med små Venusstatyer i, och själva sitter vi nedsjunka i en röd träsoffa klädd med leopardmönstrat plysch.

Den dagen jag köper en leopardklänning eller guldstövlar så måste jag hämtas hem och rehabiliteras i små vita, minimalistiska rum.

Ja, och bara för att trumfa min mentor i konstigheter: Den senaste killen som gav mig sitt nummer när vi var ute på ovan nämnda smakfullt inredda bar hade samma efternamn som Georgiens president. Jag kanske borde ringa honom.

Bildbevis till Linda

På begäran publicerar jag nu bildbevis på att jag är hel och vid god vigör.
(Taget i Davit Gareij)

Annars har veckan mest gått i strömavbrottens tecken. Under våren har de tydligen ofta problem med strömförsörjningen här och nu i veckan har vi haft strömavbrott en gång om dagen. Det är grymt irriterande, särskilt när de stänger av vattnet också. Värst var tisdags, då vi var strömlösa, vattenlösa och dessutom inlåsta, eftersom dörren till vårt kontor låses elektromagnetiskt. Vi spelade kort i mörkret i några timmar.

Imorgon ska jag på rugby. Georgien vs Ryssland! Hatmatch. Jag har redan fått lära mig att skrika okvädningsord till domaren. Undrar om min försäkring täcker konsekvenserna?

Övertid och kloster

Helgen har mest gått i den obetalda övertidens tecken, men med vissa ljuspunkter. Såväl lördag som söndag har jag jobbat till sena natten med att sortera och kopiera och sortera om och stapla och allmänt göra alla de där små sysslorna som de som faktisk kan läsa och skriva georgiska slipper. Men för att kompensera att jag jobbat massa timmar så beslöt sig delar av kontoret att ta med mig på en utflykt till östra Georgien och där närmare bestämt Davit Gareij.

Davit Gareij är ett gammalt kloster som etablerades på 600-talet för att se till att östgeorgierna inte förföll till sina gamla gudar igen. Klostret började som en liten grotta och växte sedan successivt tills 1600-talet, då den dåvarande kungen fick ett anfall av paranoia och brutalt mördade alla de 600 munkar som bodde där. Efter det stod platsen övergiven fram till 1675, då nästa kung tog över, klappade kyrkan på axeln och sa :Hörrni, nu går vi vidare. För att vinna kyrka tillbaka så bekostade han en totalrenovering av klostret. Sedan fungerade det som kloster/lärocenter fram till 1900-talet och kommunismen. Under Sovjetväldet användes platsen för militärövningar, men nu är den återigen i bruk som kloster.

För att komma till Davit Gareij får man åka bil på skumpiga vägar genom den bergiga ödemark som är den georgiska öknen. Landskapets gråbruna monotonitet bryts stundom av små hus som vajar i den konstanta vinden och de flockar av får som omger dem. Då och då stannar vi för att fråga om vägen, och väderbitna fårherdar strövar fram till vår bil och småpratar om vädret och djuren och livet i goda 10 -15 min innan vi får svar på vår fråga. Det är ensamt i öknen.

Tillslut kommer vi fram, och efter att ha täckt mitt syndiga huvud med en sjal få jag stiga in i klostret. Det är som hämtat ur Rosens Namn (boken, inte filmen), komplett med ett runt torn där munkarna som jobbar med att restaurera gamla dokument jobbar. Alltsammans vacker beläget på en bergssluttning med utsikt över en djup dal. Solen sken och körsbärsträden hade precis börjat slå ut. Det var en av de vackraste dagarna jag upplevt här hittills. Efter at ha strövat runt i klostret et tag så begav sig några av oss vidare upp mot toppen av berget för att njuta av solen och utsikten. Efter att ha klättrat ett bra tag så hörde vi hur de som stannat kvar vid kloster ropade på oss och skrek att vi var tvungna att komma ned! Nu!

Efteråt visade det sig att Davitklostret ligger i ett område som är föremål för en gränstvist mellan Georgien och Azerbaijan. Tydligen gick gränsen där vi var och klättrade, och de kamouflerade militärerna i området var måttligt glada över att vi fick dem att se mindre tuffa ut genom att glatt skutta runt dem när de låg där och försökte se farliga ut.

Sedan var det tillbaka till kontoret för mer kopiering, men med lite mer färg på kinderna och lite bättre humör.

Stat rosa pristina nomine - nomine nuda tenemos.

Bilder från Davit Gareij

Lite mindre vis

Igår var det så dags, dagen V som i Visdomstand. Efter att ha ställt till bekymmer för mig i snart två veckor skulle den ut. Jag har haft problem med min tand i snart ett år, men Sverige har inte samma härliga sovjetattityd till problem (ryck upp dem med rötterna och deportera dem till Sibirien) så jag har fått mesa runt med snällantibiotika och lärandebaserad problemlösning - allt medan min tand växte länge och längre in i min kind.

Men nu var det så dags. Något nervös kördes jag till en av de lyxigaste mottagningarna i stan, med mitt försäkringskort i ett krampaktigt tag i ena handen och min vän/tolk Teona i den andra. Min nervositet stegrades när vi gled in på den marmorbeklädda mottagningen och det första jag fick syn på var den stora baren som dominerade receptionen. Panikartat undrade jag om jag skulle få betala för min egen bedövning genom att köpa vodkashots.

Efter att ha röntgat mig (4 lari) fick jag så träffa min läkare. I Georgien är det fullt möjligt att vara färdigutbildad tandläkare med egen mottagning vid 19 års ålder - det beror mer på hur mycket pengar din familj har än vilket läshuvud du själv har - och jag var ordentlige nervös för att min tandläkare skulle vara yngre än jag. Men när han visade sig vara kring de 50 med en respektingivande mage och en härlig mustasch slappande jag av. Dessutom talade han utmärkt ryska, så vi kunde kommunicera en del. Jag placerades i en stol och fick raskt två gigantiska sprutor intryckta i min käke. Jag domnade snabbt bort och innan jag viste ordet av var jag en visdomstand fattigare.

När vi skulle betala så bad Teona om ursäkt för att det var så dyrt, hel 90 lari (ca 370kr). Jag försökte förklara att det är ungefär vad det kostar att få stå i receptionen i 10 min hos en tandläkare i Sverige, men då halva mitt ansikte var bedövat är det oklart om budskapet gick fram.

Resten av dagen flöt jag omkring i en behagligt avdomnad dimma, tack vare det smärtstillande som min tandläkare skrivit ut. Jag vill inte veta vad det var, jag är så nöjd med att konstatera att jag visserligen låg och kräktes blod hela eftermiddagen, men liksom inte brydde mig. Jag var medveten om att det gjorde fruktansvärt ont, men det verkade vara Någon Annans Problem.

Idag vakande jag och trodde att jag hade en apelsin instoppad innanför min kind, men svullnande börjar så smått gå ned och smärtan dalar. Så jag kan konstatera att jag gått igenom georgisk tandvård utan några större men (ta i trä, mashahlla o dylikt). Billigt var det också. Och det kom med en bar. De forna ögonlaserkirurgiresorna till Ryssland är så 1990 tal! Nu är det tandvård i Georgien som är hett!

Vardagsglädje

Du vet att du börjar vänja dig vid Georgien när taxichauffören inte har växel till din 10 lari sedel och du vägrar betala denna oresonliga summa (ca 40 kr) för den 15 min långa resa genom staden i rusningstrafik som ni just företagit , utan insisterar på att han kör till närmsta affär och skaffar växel åt dig så att du kan betala dina sedvanliga 4 lari.

Du vet att du verkligen börjar vänja dig vid georgisk kultur då du efter detta vägrar kliva ur bilden, utan helt sonika tvingar chauffören att backa 200m ned för gatan för att släppa av dig utanför din dörr. Har jag betalat 4 lari för att bli körd till Dolidza Utza 2 så tänker jag då rakt inte kliva ur på nr 6. Basta!

Det är dessa små nuggets av vardagsglädje som värmer i den kalla Tbilsivåren (Tbilisi kommer för övrigt från det georgiska ordet Tfilis - varmt/milt - om det är växthuseffekten eller georgisk humor återstå att se). Den senaste veckan har jag varit lite nere, en blandning av hemlängtan, dåligt väder och en visdomstand som beslutade sig för att just nu var rätt tid att ställa till oreda. Den ska dock dras ut imorgon - och antagligen sparas i en liten påse på handfatet som en påminnelse till de andra tänderna om vad som väntar om man börjar bråka under min första utlandsstationering. Men nu börjar det vända igen och jag drar mig sakta uppåt genom att uppskatta de små dagliga glädjeämnen som Tblisi kan bjuda på.

Som att Kasha, vår chaufför/allt i allo hälsar mig varje morgon med: Do you feel nice today? Jag gillar att börja min dag med att få ta ställning till om jag känner mig trevlig idag eller inte. Det är dessutom mycket bättre än när jag läste ryska i Moskva och vår lärare oftast började morgonen med att fråga oss: How do you feel yourself? En god vän fick oftast bita sig själv i läppen för att inte svara ärligt på den frågan.

Eller när jag går för att köpa frukt och den lilla damen i fruktboden glatt ropar: Molly - tshemi lamasi gogo (min vackra flicka) och sedan glatt pratar på om stort och smått medan jag får ett äpple mer än jag bett om, eller lite vindruvor på köpet.

Eller den dagliga språkövning som är att Shalva kommer in på mitt rum och tränar min georgiska genom att fråga om jag är olika delar av inredningen. Malin skami a? Ara, Malin skami ar a, Malin gogo a. (Är Malin en stol? Nej, Malin är ingen stol, Malin är en flicka.)

Eller lyckan över att kunna köpa lunch till inte bara mig utan även mina kompisar utan hjälp – och faktiskt få vad jag bett om. En gång fick jag gå ut tre gånger på raken bara för att köpa bröd. Bröd här ser ut som kakor - eller kakorna ser ut som bröd. Bara för att du ber om bröd är det ingen garanti för att den lilla tanten inte tänker: Stackars lilla utländska flicka, hon ser ut att frysa. Det är nog för att hon har för lite kött på benen, hon ber visserligen om bröd, men med tanke på hur smal hon är så menar hon nog kakor. Jag ger henne den här brödformade sockerkakan, då blir hon nog glad.

Eller att en manikyr kostar 5 lari.

Eller den euforiska lycka som bara kan upplevas då man kliver in på sitt kontor kl. 17.15 på eftermiddagen, slut i huvudet av att ha katalogiserat tidningsartiklar hela dagen och möts av fyra precis lika trötta vänner som har stolbrottning och sjunger All by myself helt tondövt. Det närmar sig extas när nämna vänner dessutom köpt choklad och lämnat på ditt skrivbord tillsammans med en nedladdad kopia av senaste Bond, visserligen på ryska, men med en lapp där det står: Craig is just as hot in any language.

Kveruleringar på kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen, en helgdag i Georgien. Detta borde innebära att jag fått spendera morgonen med att sova sött i min säng medan regnet hamrar mot rutan och hundarna slåss på min bakgård. Men icke! UNAG har bestämt att vi ska vara lilla NGO:n tvärtemot och jobba idag men vara lediga imorgon. Vilket innebär att jag fick vakna till ljudet av skällande hundar, billarm och regn med smaken av gårdagens baluns kvar i munnen (hembränd brandy - prova inte det här hemma barn) och ta till all den övertalningsförmåga jag hade för att övertyga mig själv om att det faktiskt skulle vara värt att transportera mig till mitt iskalla badrum för att bråka med Ralf - min varmvattensberedare. Efter en snabb frukost kryssade jag mellan lerpölarna och grushögarna på min gård, ilade över de tre gatorna jag korsar varje dag och gled in på jobbet med 2 min till godo - lyckligt konstaterandes att jag klarat ytterligare en morgon utan att bli överkörd. Georgier förhåller sig till trafikregler lite som svenska toppolitiker till hemlösa - de är helt enkelt någon annans problem.

Väl inne på kontoret började jag arbetsdagen med att skvallra med vår underbara sekreterare Keti - hon har en juristexamen och en examen i internationell rätt men tjänar ändå mer som sekreterare på en NGO. Vi bytte skvaller från gårkvällen då vi gjorde stan med besked och Keti berättade att hennes kompis tyckte om mig och ville bjuda ut mig. Jag protesterade och poängterade att han bara träffat mig en gång och knappt pratat med mig. Keti tittade förvånat på mig och sa: No, no, not like you. You're pretty, that's all.
Var är grupp 8 när man behöver dem?

Resten av min dag har jag spenderat med att skriva Country of Origin rapporter och bli avbruten med jämna mellanrum av folk som kommer in på kontoret för att gratulera oss på kvinnodagen. Till en början svarade jag grattis tillbaka, men har nu gett upp det, då det fick alla män att fånstirra och kvinnorna omkring mig att fnittra hysteriskt. De ska tydligen vara några aktiviteter i stan idag, men det regnar och jag måste skriva klart de här rapporterna, så jag får nöja mig med den lilla blombukett jag fått. Kvinnodagen här är effektivt avpolitiserad och är numera endast en ursäkt för att sälja blommor och choklad - tänk alla hjärtans dag i Sverige. Det här med genus och jämställdhet känns väldigt långt borta just idag, särskilt som mina kompisar just gav mig en makeover på kontoret. De satte upp min lugg, släppte ut mitt hår och sminkade mig lite. Sedan fick den stackars killen som måste dela kontor med oss tre tjejer bedöma mig. Var jag söt nog nu? Jag ville bara bränna min BH – men med tanke på hur fuktigt vädret är här hade elden nog inte tagit sig ändå.

Men vem vill vara smart, stark och självständig när man kan vara ögongodis som folk öppnar dörrar åt? En av tjejerna jag träffade igår sa verkligen så. Hon ville inte ha jämställdhet, hon ville bli ompysslad, omhändertagen och betalad för.

Ibland blir man sådär trött…


[Till min mamma, möjligtvis den smartaste person jag känner - tja, med undantag för min mormor då. Grattis på namnsdagen!]

Humörsvängningar

Idag har jag varit här i exakt en månad - och jag lever fortfarande. Minivågen för mig. I lördags firade jag med att bjuda hem alla mina kompisar på hemlagad georgisk mat (ja, jag har lärt mig laga tre traditionella rätter) och sedan gick vi på latinoafton på Georgiens enda latinoklubb. Det var en toppenkväll och jag ramlade in i min lägenhet igen kring 5 på morgonen, utmattad och lycklig efter att ha dansat fuldans med chefen för National Integration and Tolerans in Georgia halva natten.

På utresekursen så varande de oss för depressioner och ensamhet och allt som skulle vara jobbigt när vi bortskämda västerlänningar var tvungna att integreras i den riktiga världen. Sedan jag kom hit har jag liksom gått omkring och väntat på att det ska kännas så, bara för att konstatera att visst, några småsaker är lite jobbiga, men på det stora hela så njuter jag i fulla drag av livet här. Men i söndags slog det till. Jag nästintill förbannade himlen för att den var så klar och solig när allt jag ville ha var en dyster, regning dag för att matcha min long dark teatime of the soul moode. Det enda jag ville igår var att sitta på ett cafe med mina närmaste vänner och snacka skit. Eller gå till Max, äta green 'n garlic dip och pommes, eller sitta i Aula Magna, äta godis och prata om allt från häleriförseelser till nya skor. Jag saknade helt enkelt alla mina vänner så mycket att det gjorde fysiskt ont. För det är omöjligt att träffa den på ytterligare 5 månader. Jag har inte tillgång till internet på helger, så jag kunde inte ringa min familj. Jag hade nog kunnat ringa mina vänner här, men det är inte samma sak. Missförstå mig rätt, jag älskar mina vänner här, men hur man än vänder och vrider på saken så är det skillnad på folk som känt dig i 1 månad och de som känt dig i några år. Så efter min ryskalektion drev jag omkring på Tbilisis gator och hade SM (eller GM) i att tycka synd om mig själv.

Men så ringer mobilen och det är en kompis från jobbet som undrar om inte jag ska med honom, hans bror och dennes flickvän till M'skhreta, en av de äldsta städerna i Georgien. Och 20 min senare sitter jag i en liten ranglig Lada tillsammans med två enorma georgier och Miss Tbilisi 2004, lyssnar på rysk hiphop och undrar hur jag kunde varit så ledsen alldeles nyss. Det här är ju toppen.

Språkförbistringar

Igår var det som vanligt obligatorisk Lost-kväll på kontoret. Jag var aldrig särkskilt nyfiken på den serien och hade innan jag flyttade hit sett sammanlagt ca 5½ avsnitt, så jag förstår ingenting av vad som händer, men avsnitten är på engelska och myskänslan är på topp när vi sitter ihopkrupna i det lilla köket, äter middag ihop och sedan tittar på det nynedladdade avsnittet sent på torsdagskvällen.

Jag fortsätter dock vara måttligt imponerad av serien, som på sin höjd kan ges betyget: Axis of TV -shows Not So Much Awful Really as Just Generally Disagreeable. Gårdagens avsnitt innehöll dock en intressant lektion i kulturkrockar. Den koreanska killen som inte förstår någon engelska blev utlurad i den otäcka djungeln för att hjälpa den överviktiga amerikanen med pudelrockfrisyr att fixa en gammal bil. Den hustrumisshandlande koreanen och den permanentade amerikanen försökte kommunicera, och när koreanen inte förstod så upprepade amerikanen orden, fast långsammare och högre. Uppenbarligen måste någon av manusförfattarna ha spenderat en tid i ett land där de talar ett annat språk, för i koreanens ansiktsuttryck så såg jag det enda som gjorde seriens förtjänt av sin titel, han var totalt Lost.

Så, vad har då en dålig amerikansk tv serie med mitt vardagsliv att göra? Betydligt mer än vad ni kanske tror. Det här med att upprepa order högre på ett språk jag uppenbarligen inte förstår är vanligare än vad man kan tro. Jag har slutat säga att folk pratar georgiska med mig, de pratas ofta till mig, stundom mot mig. För tillfället så sitter jag på kontoret med huvudet fullt av något som känns som bomull, hosta, rinnande näsa och halsont. Dessutom har min visdomstand gått och dragit på sig en infektion som gör att jag numer bara kan äta soppa. Dock vet jag inte om det kommer att vara värt ett besök till sjukhuset. Min ryska är inte så stark, så skillnaden mellan vad jag KAN säga och vad jag VILL säga är nämnvärt stor.

Till exempel vill jag säga till tandläkaren: Ja, jag vet att min visdomstand är lite snedpositionerad, men problemet är att jag har fått en infektion omkring den, inte tandens position i sig. Om ni bara kan spola rent och skriva ut lite antibiotika så tar jag hand om det när jag kommer hem. För där jag är ifrån har vi lite bättre tandvård och drar inte ut allt som ser lite konstigt ut vilket jag vet att ni gör här för häromdagen blev jag hemkörd av en taxichaufför med 5 tänder.

Vad jag kan säga är dock: Jag ont i tand. Snälla ta bort ont, inte tand. Pashalste!

Nu är det lunch – mmm, svampsoppa.

Supra - not for the weak of heart

Supra - egentligen bankett, men används för alla stora middagar som har en tamada.
Tamada - den man som leder middagen, en toastmaster som elegant styr gästerna genom den snåriga djungel av traditionella skålar och tal som är obligatoriska på en supra.
Vino - det gula vinet som serveras i 5 liters plastdunkar till maten
Episk bakfylla - det enda uttryck som jag kan komma på som ens kommer i närheten av att beskriva hur man mår efter en supra.

Igår var jag alltså på min första supra. Det var en födelsedagsfest för fyra kvinnor på jobbet, så hela kontoret samt familjer och vänner slöt upp. Vi var nog kring 50 pers, men det är livet svårt att uppskatta, då alla stimmade runt hela tiden. Födelsedagsbarnen hade bokat restaurang och dit slussades vi alla, i mer eller mindre hela bilar, efter jobbet igår. Jag klev in i restaurangen och konstaterade att det jag skrev på bloggen för några dagar sedan är sant, verkligheten trumfar dikten varje gång. Visst, jag hade läst om georgisk supras, men att faktiskt vara på en var en upplevelse för alla, och jag menar alla, sinnen. Ett gigantiskt långbord stod dukat och redan när vi kom var det fyllt av förrätter. Nybakat bröd, ostar, sallader (bland annat min personliga favorit, marinerad aubergin med valnötsröra) grönsaker och såklart vodka, vin och limonade. Jag trodde först att vätskan i de stora tillbringarna på bordet var äppeljos, och då jag var törstig efter en lång dag drack jag girigt ur glaset som de sträckte fram mot mig, bra för att upptäcka att det var ovan nämnda hembrända fulvin. Yummy. Fast vinerna här har en förmåga att bli bättre och bättre ju mer du dricker.

På en supra pratar alla hela tiden, i mun på varandra och skrattar och skrålar och skålar så att det för en utomstående verkar helt obegripligt att de på något sätt kan höra vad deras bordsgranne säger. Men tamadan lyckas då och då få tyst på hela gänget och vi drack skål efter skål för födelsedagsbarnen, för moder Georgien, för våra föräldrar, för barn i allmänhet, för dem som inte längre är med oss, för alla olika delar av Georgien och ja, ni fattar vart det leder. Senare under kvällen så ville en av mina kontorsvänner skåla för vår vänskap, vilket man gör genom att kroka arm och dricka över varandras armar (som de gör sådär romantiskt i Paris i amerikanska filmer). Grejen är bara att man måste dricka upp hela glaset, annars är vänskapen halvhjärtad. Så vi krokade arm, svepet ett duralexglas fulvin och kysste varandra på kinderna tre gånger. So far so good. Sen ville han dricka för vår vänskap igen, och igen, och igen och någon gång där efter tappade jag räkningen på hur mycket vin jag konsumerat.

Medan jag långsamt sjönk in den behagliga dimman av alkohol och rök som omger ett bra suprabord så konverserade jag glatt på ryska, engelska och väldigt stapplande georgiska. Dock tycker folk här att det är hysterisk roligt att jag kan säga några enkla fraser på deras språk. De är väldigt måna om sitt land här, och att kunna ens de enklaste georgiska fraserna tas emot med stor glädje och respekt för att man tar sig tid att lära sig deras språk. Tyvärr togs det emot med sådan glädje att jag utsågs till att dansa den första traditionella georgiska dansen för kvällen. Detta spektakel filmades och idag valsar denna film runt på kontoret, till allas ohämmade glädje. Men jag lär mig så smått att dansa och framemot kvällens slut så klarade jag de mest fundamentala stegen och ansågs värdig nog att få dansa i cirkelns mitt.

Allt medan maten fortsatte att dukas fram. Så fort jag trodde det var slut så kom en ny rätt. Bröd fyllda med ost, kycklinglever, soppor, bönröror, grillspett, en typ av vinbladsdolmar. Och tårtan! Stor som en mindre stad. Klädd med smör och jordnötter. Men lite kalorier har väl ingen dött av?

Om ni någon gång har vägarna förbi Georgien, se till att bli inbjudan på supra. Det är en upplevelse som dröjer sig kvar (och inte bara i det vaga illamåendet morgonen därpå eller de extra kilona som sätter sig direkt på höfterna). Du kommer bli helt överväldigad av den enorma gästfrihet, av omtänksamhet och känslan av samhörighet som kommer av att bryta bröd med 50 personer som alla ser dig som en i familjen.

PS. jag vill passa på att påpeka att jag var på en väldigt liten och enkel supra. Men jag måste nog intervallträna mitt drickande och ätande - för att inte nämna mitt dansande - innan jag klarar en riktigt.

Vem behöver projekt som...

...Confidence Building in the South Caucasus när man istället kan shaka med Saakasjvili och allas vår Kalle? Kanske borde satsa på att ta danslektioner istället för ryska. Eller åtminstone lära mig att säga: Kommer du ofta hit? på georgiska.

Verklighet och dikt

Verkligheten överträffar dikten. Detta är känt sedan länge och bekräftas bara ytterligare av den nya Nordkorea vs Finland incidenten, något som inte kan ses som annat än humor på högsta nivå. Efter att ha besökt Central Market här i helgen så kan jag inte annat än instämma, verkligheten är betydligt mer långsökt än vad fantasin någonsin kan åstadkomma.

Central market kan antingen ses som en orige i upplevelsestimuli eller, för att citera Family Guy: Pretty much offencive to all five senses [ursprungligen sagt angående Christina Aguliera, men det fungerar även här]. Innan man går dit bör man bestämma sig för vilket humör man är på, för antingen är det fruktansvärt jobbigt eller hur kul som helst. Jag bestämde mig för att ha roligt, trots att de blåst i det närmaste stormvindar och gav mig glatt in i den kakofoni som är Central market.

Marknaden ockuperar ett stycke land mellan tågstationen och en stor fotbollsstadium och tycks bestå i huvudsak av små bås sammanknutna av en konstruktion av bräder och presenning. Vissa delar ligger i hus, men marknaden tycks med tiden ha växt utanför husen och utvidgas, likt ett universum, ständigt över nya mark. Likt ett universum så flyttar alla beståndsdelar på sig. Bara för att du hittade till det där ståndet där de sålde kryddor för 1 timme sedan betyder det inte att det ligger kvar där nu. Det krävs övning och skicklighet för att ta sig runt på markanden, något jag snabbt drog slutsatsen att jag saknade, så jag tog ett bestämt tag i jackärmen på min ledsagare Otto, och vägrade resolut att släppa. På detta sätt, och ackompanjerad av den georgiska versionen av I am sailing gick vi runt och jag stirrade, till Ottos stora förtret, storögt på allt. Vi var egentligen där för att köpa ost, en speciell typ av ost, men när jag nu ändå var där så insisterade jag på att få se allt. Allt innebär allt från den lilla damen som sålde hamstrar i små burar till skor, kryddor, färsk fisk, hundar, mattor, möbler, smycken och antagligen atomsopor också. Det låter, det luktar, man får ducka under cyklar som hänger från taket, alla skriker och det är helt sjukt underbart. Nästa helg ska jag tillbaka för att försöka köpa en dammsugare. Det låter nog betydligt lättare än det kommer vara.

I söndags var jag på museum och frossade i georgisk historia, vilken är betydligt intressantare än vad man kan tro. Vi ledes runt bland föremål från 400 talet innan Kristus, vår guide nådde mig till midjan och det hade nog varit betydligt lättare att hoppa över henne än att gå runt henne. Hon frågade min kompis (som tolkade åt mig) varifrån jag var och när hon förstod att jag var svensk böjde hon sig fram och väste: I know you story. Var det ett hot? Jag vet inte, men jag var lite rädd för henne.

In other news, igår när jag gick hem så lade jag märket till att en av soptunnorna längs min gata brann. Eller, det var inte riktigt en soptunna, mer som en container. Och den brann ganska rejält. Men ingen tycktes bry sig. Vad säger man?
Excuse me, my hovercraft is full of eels and you trashcan seems to be on fire?

Den där försäkringen kanske inte var helt fel ändå...

Något för den händige

På väggen står det Rum att hyra. Någon som vill att jag lägger en handpenning åt dem?

Oroa er inte, jag har läst fastighetsrätt.

Språklektion och semeldag

Igår var det semeldagen (även känd som fettisdagen eller Mardi Gras) och i brist på semlor firade jag med ryskalektion och sedan rejäl barrunda med vad som bara kan vara den enda manliga nannyn i södra Kaukasus och hans vänner. Okonventionellt och otippat? You bet yah, men kul. Saknade dock semlor och hoppas att ni som har tillgång till denna kalorifest åt för mig också.

Det har förekommit kommentarer om det georgiska språket, vars skönhet vissa inte har vett att uppskatta, och då jag är en total språknörd - en sida av min personlighet som jag omfamnar och vårdar- så tänkte jag berätta lite mer om det vackra och melodiska språket georgiska.

När Gud hade skapat världen och alla olika folk så började han dela ut länder till dem. Italienarna fick Italien, ryssarna Ryssland och indianerna Amerika (uppenbarligen som en del i ett elakt skämt). Men georgierna hade varit ute och druckit kvällen innan och kom för sent till mötet. När de väl ramlade in kring halv 5 på eftermiddagen så var de bakfulla och alla länder var slut. Men Gud såg att de var ett så godhjärtat och vänligt folk - trots sina alkoholvanor - att ha tog dem åt sidan och sa: Jag har sparat en liten del av jorden som jag ville ha för mig själv. Det är den vackraste delen av planeten, för den har allt. Skog, hav, berg, sjöar, öken, floder, ja, allt man kan tänka sig. Men ni får det istället. Och så flyttade alla georgier in i Georgien, Guds plats på jorden. Så fick jag Georgiens skapelse berättad för mig av en kompis. Hur mycket sanning som ligger i det får ni själva avgöra, men Georgien är ett väldigt gammalt land med en rikt berättartradition och det avspeglas i språket.

Namnet Georgien kommer antagligen från det gamla grekiska ordet för jordbrukare, men georgier kallar sitt eget språk för kartuli - karternas språk och sitt land för Sakartvelo - karternas land. Mycket talar för att det var till Georgien som Jason och hans argonauter kom för att söka efter det gyllene skinnet. Kommer ni ihåg hans brud Medea från Colchis? Colchis - Kartis. Medea var en georgisk kvinna, och de är onekligen vida omtalade för sin skönhet.

Georgiska tillhör den Kartvelianska språkfamiljen (som består av Georgiska, Mingerlian, Laz och Svan, de sista tre är alla språk som talas i avlägsna delar av georgien). Inget släktskap mellan georgiska och någon annan språkfamilj har kunnat förklaras på ett sätt som tillfredställer lingvister och det faktum att språken i granländerna Ryssland, Armenien och Azerbaijan är så fundamentalt olika Georgiska är något som fascinerar såväl lingvister och historiker.

Georgiska alfabetet har 33 bokstäver, varav 28 är konsonanter. Det alfabet som används idag är ca 1000 år gammalt och har inga versaler.

Georgiska skiljer inte heller på han/hon /det - men har ett verbsystem som är erkänt som ett av de mest komplexa bland världsspråken. En tysk lingvist skrev en gång om den georgiska grammatiken: Much arbitrariness prevails [...] such that no two grammarians agree with each other, not even on the main issues.

Även om det inte märks, så är georgiska ett väldigt fonotekiskt språk, och orden uttalas nästan exakt som de stavas, de enda gånger som man kan se något avvikelse från detta är att de ibland tillåter sig att ljuda in ett vokalljud i konsonantansamlingar som exempelvis i ordet mtsvrtneli [mte-svr-te- neli] tränare.

I vissa georgiska ord kan man tydligt läsa landets historia av invasioner och krig. Dila mshvidobisa som används som god morgon betyder ordagrant morgon av fred (och det är ju onekligen en god morgon om man vaknar och upptäcker att ens by inte är nedbränd). Gamarjoba betyder seger, men används som hej. Gargimarjos, må du vara segrande, används när man pratar om någons hälsa. Vilket egentligen är ganska logiskt.

Ok, det var allt för idag. Läs sidorna 123 – 235 tills imorgon och glöm inte provet på fredag.

Må ni vara segrande!

En lektion i Georgisk prosa

Som trogna läsare säkert kommer ihåg så utmanade mitt samvete mig att lära mig en georgisk dikt, så (med reservation för stavning):

Kari kris, kari kris, kari kris
Potlebi mikrian kardakar
Kheta riks, kheta djars
R´kalad khris
Sada khar
Sada khar
Sada khar

Ungefärlig översättning:

Vinden blåser, vinden blåser, vinden blåser
Löven följer snabbt med dit vinden för dem
Träden radar upp sig, en arme av träd
böjer sig likt regnbågar för vinden
Var är du?
Var är du?
Var är du?

[Dedikerad till Emma, som oftast vet var hon är]

Utflykt till Uplisttsikhe 3

Utflykt till Uplisttsikhe 2

Uplisttsikhe är en väldigt gammal grottstad, den dateras till någonstans kring 400 talet innan Kristus. Staden är helt skulpterad ur berget och har under årens lopp slitits av väder och vind, olika kungar och ockupanter, krig och plundringar men står kvar än idag. Namnet översätts till Guds högt belägna borg. Dock har innebörden av ordet Gud förändrats under årens lopp. I de äldsta templen dyrkade innevånarna solen och månen, men efter kristendomens intåg i landet (någon gång på 400 -talet efter Kristus) så byttes helt sonika gudabilderna i templen ut mot kors, men staden och namnet stod kvar orörd. Silkesvägen - den gamla handelsleden som band samman öst och väst - gick genom staden, den gick faktiskt över bergen som kan ses på bilden. Historiskt var Uplisttsikhe en mycket viktigt knytpunkt, såväl för handel som för kulturer och religioner.

Utflykt till Uplisttsikhe

På väg till
Uplisttsikhe

Saker som är jobbiga med att bo i Georgien, kap 1

När din taxichaufför vänder sig mot dig och du känner hur hans alkoholdoftande andedräkt smälter bort ditt smink och att han är för full för att hitta rätt adress och försöker släppa av dig på en bakgata i förorten trots dina högljudda protester.

Glad alla hjärtans dag.

Dagens dilemma!

Varför gick den lilla flickan från väst över vägen?

För att gångtunnlarna är sjukt läskiga. De är oupplysta och långa och befolkade av en del av Tbilisi som jag verkligen inte vill komma i närkontakt med. Frågan är vad som är säkrast ändå? Bilar eller tunnlar - tunnlar eller bilar?

Jag börjar så smått vänja mig vid livet här och börjar så smått förstå den engelska som talas här på kontoret:
You wanna go for lunch? betyder Vill du hålla mig sällskap medan jag röker på balkongen
You wanna go for coffe? betyder Vill du gå och dricka vodka och röka?
You would look allot better with makeup. betyder Det här genusprojektet du jobbar på är fjantigt och varför kan du inte anstränga dig för att se ut som en georgisk kvinna.

Igår hade jag min första lektion i georgiska, och jag kan bara lägga armarna om kroppen, gunga fram och tillbaka och muttra vad har jag gett mig in på, vad har jag gett mig in på? Alfabetet har 33 bokstäver och 28 av dessa är konsonanter. Siffran nio heter tskhra. Jag trodde min lärare skämtade, det gjorde hon inte - pinsam tystnad uppstod. Jag sitter nu med min hemläxa (att lära mig skriva alfabetet) och tänker på den lista med personliga mål som vi uppmuntrades gör på utresekursen. Ett av mina var att lära mig georgiska. Dock har jag nu insett att jag behöver vara realistiskt och här kommer en justerad variant av mitt måldokument:
Mål: att lära mig att ta mig runt så friktionsfritt i samhället som möjligt
Delmål 1: lära mig att förklara för taxichaufförer var jag bor, så jag slipper säga adressen till jobbet och därifrån peka.
Delmål 2: lära mig läsa menyer och kunna beställa mat själv, så jag slipper äta 5-6 rätter och 5 st av allt hela tiden.
Delmål 3: lära mig köpa mat i affärer, alltså något mer än bröd och äpplen.
Delmål 4: lära mig några bestämda förolämpningar, så att pojkgängen i tunnlarna slutar hänga efter mig.


Vi har sol här nu, fast det är fortfarande kallt och blåsigt.

Tbilisi, som kylbalsam för själen.

A room with a view

Tbilisi - City of Contrasts

Oh my god

jag har just varit på gromi-party på kontoret. För att göra ert eget gromy party behövs:
1. fler liter av någon grötliknande majssmet
2. ost, och mycket av det
3. chscha - georgisk sprit

Ta den grötliknande majsmassan och stek den med den sjukt salta osten i. Servera som hamburgare med osten i mitten. Ös på med rejäla mängder chscha. Skratt år praktikanten som börjar bli lullig efter 4 st. Tala om för henne att man enbart får sluta dricka på ojämna nr. Skratta mer.

Nu är jag på väg hem för att byta om och sedan göra stan med mina kontorskamrater. Mmm, för mer sprit ju precis vad jag behöver nu. Men de har lovat att släpa mig hem med ansiktet uppåt.

BTW, gromy smakar som sand blandat med salt, så jag är ändå ganska glad för de sjuka mängder 70% sprit serverades för att skölja ned med.

Bland äpplen och shingali

Efter en något mardrömslik nedresa är jag nu framme i Tbilisi och har precis packat upp de sista av mina saker och börjar så smått känna mig hemma i min lägenhet. Jag har tom interagerat med min omgivning, grannfrun kom just och knackade på, jag förstod visserligen inte ett ord av vad hon sa (dock lät det som hon upprepade Internet, Internet ett antal gånger, men det kan ju ha varit önsketänkande från min sida) men hon verkade trevlig. Jag bor alltså i en pimp my russian place lägenhet, komplett med gulddraperier och bardisk, men jag gillar den. Ok, när jag kom i måndags morse hade den ingen värme och inget kallvatten (en mycket udda kombination) och visst, toaletten fungerade inte, men förutom det så är den fin. Idag kom tre små män i lustiga mustascher och installerade en tvättmaskin också, så jag har det sjukt lyxigt.

Men jag tar det från början; I söndags hade jag äntligen, med stor hjälpt av mina föräldrar, packat klart och dumpat alla mina saker hos en kompis och befann mig på Arlanda flera timmar innan mitt plan lyfte, på klassisk Malinmaner. Redan då började jag känna mig lite småsjuk, mådde illa och hade ont i halsen, något som jag trodde var nervositet, men som sedermera visade sig vara en avskedspresent från en kompis som tyckt att det skulle vara roligt att gå emot strömmen och istället för att ge mig te eller något annat användbart som alla andra, beslöt sig för att sno mina handskar och ge mig en släng av magsjuka. Vilket i och för sig nog var ganska bra, för planet ned till Riga, där jag skulle byta blev väldigt försenat på grund av tekniska svårigheter (som det ju heter på anglikanska) vilket bland annat visade sig genom att planet inte kunde starta och att alla lampor på planet blinkade samtidigt som motorerna lät klonk-klonk på ett oroväckande sätt. Dock var jag så försjunken i feberfrossa att jag inte brydde mig, utan sov mig komalikt genom hela resan. Väl i Riga upptäckte jag att klockan var mycket mer än den borde ha varit – och inte enbart på grund av tidsskillnaden - faktum var att vi taxade in på flygplatsen precis samtidigt som mitt plan till Tbilisi skulle lyfta.

Jag sprang förvirrat genom passkontroller och försökte desperat hitta till min gate, ackompanjerad av ständiga högtalarutrop i stil med: Ms Marlin Faulkner, please proceed to gate 5 – immediately! För att citera en vis vän: Yeah, like that’s going to help. Det var ju just det jag försökte göra…. Ja, ja, ABC det är trevligast att le. Till syvende och sist kom jag i alla fall på planet, som till min ohämmade glädje, och kanske inte helt oväntat, inte var fullbokat. Jag ockuperade raskt ett tresäte för mig själv, svalde en Ipren och sov sött hela vägen till Georgien. Jag vakande först under inflygningen och tittade ut på vad som skulle bli mitt hemland under det närmaste halvåret och det tog mig ett tag att inse varför bilden jag såg verkade så konstig – det fanns nästan inga ljus. Det var i princip helt svart under mig. Jag kommer igår hur det kändes att flyga in över Mexico City, hur det var som att segla över ett hav av ljus som sträckte ut sig ändlöst åt alla håll. Det här var precis tvärt om, som att flyga över ett svart oroligt hav, med små, små öar av bräckligt ljus som såg ut att när som helst komma att slukas av mörkret.

På flygplatsen blev jag upphämtad av min chef Lasha, som stolt förklarade att Tbilisi var City of Lights – tja, allt är väl relativt. Jag landade i min lägenhet, frusen och yrvaken och försökte genast att få gå och lägga mig, men då skulle hyresvärden, som jag varit dum nog att hälsa på på ryska, förklara alla detaljer om lägenhet på just ryska, vilket jag förstår dåligt när jag är vaken och frisk och följaktligen inte alls som sömnig och sjuk. Jag lät mig viljelöst ledas runt i lägenheten och hmmm:ade åt alla de olika små spakar och knappar han visade. Efter vad som kändes som en evighet gick han och jag bäddade raskt ned mig, bara för att vakna igen av att jag frös som en hund, prövade att ta på mig strumpor, vaknade igen och prövade byxor osv. Till slut somnade jag under ett tjock duntäckte och en filt, iförd underställ, två par strumpor, mjukisbyxor och tjocktröja.

Efter några timmar välförtjänt sömn var det dags att träffa mina arbetskamrater för första gången, vilket jag var måttligt upplagd för, men de var så snälla och vänliga att det mer än väl vägde upp för hur jag mådde. Jag fick dessutom en kortare rundtur av staden, som är väldigt fin på sitt sätt. Gammal och grå, allt är grått här på vintern, men väldigt charmig med gamla gränder och små kyrkor och synagogor väg i vägg. På kvällen var det såklart traditionell middag, och det innebär sjuka mängder mat. Georgisk mat är fantastisk, massor av grönsaker, nötter och bröd. Om någon av er masar er hit någon gång (fat chance) så ska jag bjuda på marinerad aubergin med valnötter, ostfyllt ugnsbakat bröd, en röra på aubergine, valnötter, chili och tomat och så Shingali! Shingali (försökt inte ens uttala det, de skrattade åt mina patetiska försök) är kött eller grönsaksfyllda knyten stora som en barnhand. Tänker er ett knyta som man nyper ihop så att man får en topp, och sedan kokar man eller friterar dem. Tricket är att man måste äta dem genom att hålla i ”toppen”, bita ett lite hål i degen och först dricka all sås inuti innan man börjar äta. Om man inte behärskar detta trick så kommer shingalin att gå sönder och varm, kletig vätska rinner ned för din arm och du luktar koriander resten av kvällen. Men det är väldigt gott. Dock skämde jag ut mig totalt genom att vara mätt efter 2 st. De kring bordet skrattade hejdlöst åt mig och Lasha förklarade: 5 is mandatory, 10 is ok, 15 is good, 20 is georgian. Redan när jag kom till jobbet idag gick det rykten om att the intern inte kunde äta Shingali och de har sagt att de snart ska ta med mig ut igen - om det är ett hot eller ett löfte går inte att utröna.

För att kompensera den mastiga middagen igår tvingade jag en av de mindre flickorna på jobbet att ta med mig ut och köpa lunch, vilket var bra, för det enda jag lärt mig köpa i georgiska affärer (som mestadels är ett hål i en vägg och bygger på att man på något sätt kan förklara för den lilla gumman i hytten vad man vill ha) är ett äpple. Erti vashli madlova. Men jag ser hur det kan bli tjatigt i längden.

Nu har jag i alla fall ätit middag (bröd och te som UNAG var snälla nog att lämna i min lägenhet innan jag kom hit) och packat upp och kopplat in mitt portabla värmeelement och bäddat ned mig i min säng och lyssnar på hundarna som slåss utanför mitt fönster och bara gillar läget. För det är bra, mycket bra.