På en middag för några veckor sedan försökte vårat glada gäng svenskar förklara konceptet lagom för en bunt förvirrade georgier. Den blandade framgång som detta försök rönte kan nog delvis skyllas på mängden konsumerad alkohol, men även på att Georgien som land inte är predisposinerad att förstå konceptet lagom. Det finns inget att relatera till, för ingenting i landet är lagom. Allt är antingen eller. Antingen lever du på Beljugakaviar eller existensminimum. Antingen kör du en nyvaxad BMW eller en Lada lagad med gaffatjep och plastic padding. Antingen är det +3 och regning eller 32 grader och stekande sol. Georgien saknar mellanting. Georgien saknar lagom.
För tillfället betyder denna avsaknad av nyanser att det är varmt. Väldigt varmt. Det har varit kring 30 grader i två veckor nu, och temperaturen kryper så sakta uppåt. I slutet av juni förväntas den ligga kring 40. Namnet på huvudstaden, Tbilisi, kommer från det georgiska ordet tiflis, varmt. Staden är belägen i en dal, inklämde mellan berg som effektivt stoppar alla svalkande vind och låter den torra hettan härja som den vill längs gatorna. Att dessa i sin tur är fulla av bilar som inte skulle känna igen en katalysator om de så körde över den hjälper inte direkt. Det är varmt.
Om man är uppvuxen i ett land där 23 grader i vattnet är härligt och folk faktiskt förstår konceptet sommarkofta så är det lite vårt att relatera till denna intensiva värme och särskilt dess kontinuitet. Staden svalnar aldrig av. Även nätterna är så varma att man svettas när man rör sig ute sent på kvällarna. Detta gör att vi ständigt jagar den där vindpusten, den där oasen av kyla som ger en paus från den tryckande hettan. I går fanns den på mina vänner Mr Powerbars och Blombrallans balkong, där vi slog upp basläger och drack jordgubbs-daquiris tills det mörkande. Medan vi låg där och pustade, för varma för att göra något som krävde någon typ av ansträngning, som att prata, så lekte barnen under oss på gården. I jeans och långärmade tröjor. Männen satta under träden och spelade backgammon, i koftor och kepsar. För riktig sommar är det inte förens i juli, då det är kring 45 grader. Då kan man ha T-shirt. Fram tills dess blir vi mer utstirrade än vanligt. I lördags, när värmen tvingat mig ur min lägenhet som på grund av sitt strategiska läge förvandlas till en bakugn på dagarna, så låg jag och Baby Cakes i en park och flämtade med varsin flaska vatten. Ganska snart märkte vi att alla andra i parken gick lovar runt vår bänk och småbarn sprang fram för att öppet peka och kleta glass på våra bara ben. Det fanns nämligen inget roligare att titta på i hela parken än de två vitingarna som låg i knappt anständiga kläder och långsamt stektes till en mer ljusröd nyans, trots att det bara var löjliga 31 grader ute.
I andra nyheter; Om man blir biten av en rabieshund så behöver an 8 sprutor. Varav tre ska tas i skinkan och en rätt in i ryggen. Detta lärde vi oss igår då en kompis blev attackerad av en liten men ytterst naggande hund på sin gård. Efter att ha vandrat runt halva stan på jakt efter en öppen läkarmottagning så förbarmade sig två män över oss och körde oss till ett sjukhus, där vi först blev rejält utskällda av läkaren för att vi inte kunde georgiska och sedan förvisade till en trappuppgång av någon anledning. Dock lyckades vi få tag på en tolk och snart var alla sprutor administrerade och föreningen JBIODF - AHBKOAFD (Jag Bryr Mig Inte Om Det är fascistiskt - Alla Hundar Borde Kastreras Och Användas För Djurförsök) har fått två nya stolta medlemmar!
Monday, May 28, 2007
Thursday, May 24, 2007
Att balanser på gränsen
Det blir länge och längre mellan mina inlägg. Det kan bero på allt från den förlamande hettan, som nu slutit sin järnhand kring landet, till att jag nu har så pass mycket av ett vardagsliv att jag knappt finner något att berätta om längre. Jag vill tro på dörr nr 2, men det kan lika gärna vara värmen.
Georgien har 4 årstider, men om Vivaldi komponerat om dem hade hans verk fått heta Höst, Vinter, Sommar och Are you kidding me? Vår finns inte här nere, om man inte räknade den enda dagen då man kunde ha öppen vinterjacka. Det gick från +3 och regn till +28 på två dagar. Jag släpar mig till jobbet och praktiskt taget ramlar in genom dörren för att landa i hallen i en liten hög av perspiration och desperation, medan mina georgiska kollegor prydligt trippar över mig i sina jeans, stövlar och lätta kappor. Alla försök från min sida att övertala dem om att det är varmt ute och luftkonditioneringen följaktligen bör slås på möts med överseende leenden och välmenande varningar om att jag bör klä på mig mer innan jag blir förkyld. Tbilisi ligger i en dal, på alla sidor omgiven av berg och med ett tjock lock av smogg över sig, så värmen blir snabbt torr och outhärdlig. Men en kompis tröstade mig häromdagen med att det inte var så farlig nu, fram emot juni väntar de upp mot 40 grader. Min lättnad uteblev.
Förra helgen trotsade vi värmen och begav oss på utflykt till sydöstra Georgien. Mitt ute i den öken som dominerar landskapet i öster ligger ett gammalt kloster, Davit Garedji, så vacker beläget att det helt klart är värt den tre timmars åktur på skumpiga vägar som resan innebär (1 av dessa timmar spenderades dock i Tbilisi, som vissa dagar kan vara lite svår att ta sig ut ur). Davit Garedji ligger inte bara i ett oerhört naturskönt område, utan är även föremål för en gränsdispyt över just det samma. Även om man läst om gränsdispyter tidigare, följt med fingrarna längs de streckade linjerna (röda för de dumma, blå för frihetskämparna) och försökt uttala namn på städer och floder man bara lärt sig för att klara geografiprov på högstadiet, så är det en speciell känsla att faktiskt befinna sig på gränsen. Vi klättrade glatt omkring i bergen bakom kloster och stötte då och då ihop med georgiska gränsvakter som såg mer uttråkade än utmanade ut. På väg hem från kloster fick vi så syn på ett interessant torn på en bergsluttning som vi raskt beslöt oss för att bestiga, allt i linje med den 'kan man så bör man' attityd som vi adopterat för länge sedan. Väl uppe på toppen sprang vi på ytterligare två vakter, men dessa var betydligt mindre uttråkade. De vägrade låta oss fotografera dem och även om de lät oss gå omkring vid tornet var de ytterst vaksamma och följde vare steg vi tog med sina vapen i hand. Vi stod och spanade ut över det omtvistade området och såg inga märken, inga linjer, ingenting. Bara gröna slätter uppbrutna av berg färgade röda av sin mineralrikedom. Vi fotade naturen och pratade och levde i vår skyddade västerländska bubbla där ingenting är farligt tills jag började tilltala vakterna på georgiska. De svarade inte och såg konfunderade ut. Jag prövade med ryska men fick ingen reaktion där heller. De kunde ingen av språken och plötslig gick det upp för oss att de här vakterna hade helt andra märken på sina uniformer än de vi tidigare träffat. Märken skrivna på ett annat språk. Vi hade klivit rakt in på ett par Azeriska soldater som befann sig på georgiskt territorium. Plötsligt befann vi oss mitt i ett streckat område, precis där de röda och de blåa linjerna korsade varandra. Precis där tusentals människor lever ut sin vardag, varje dag. För att citera min favorit svensktalande treåring här nere: Den var liten läskig.
Dock, allt är väl som slutar väl och kvällen slutade, efter en hastig reträtt, på en stor supra med musik och dans och inga vakter. Vi klev tillbaka in i vår bubbla. Men känslan dröjer sig kvar.
Georgien har 4 årstider, men om Vivaldi komponerat om dem hade hans verk fått heta Höst, Vinter, Sommar och Are you kidding me? Vår finns inte här nere, om man inte räknade den enda dagen då man kunde ha öppen vinterjacka. Det gick från +3 och regn till +28 på två dagar. Jag släpar mig till jobbet och praktiskt taget ramlar in genom dörren för att landa i hallen i en liten hög av perspiration och desperation, medan mina georgiska kollegor prydligt trippar över mig i sina jeans, stövlar och lätta kappor. Alla försök från min sida att övertala dem om att det är varmt ute och luftkonditioneringen följaktligen bör slås på möts med överseende leenden och välmenande varningar om att jag bör klä på mig mer innan jag blir förkyld. Tbilisi ligger i en dal, på alla sidor omgiven av berg och med ett tjock lock av smogg över sig, så värmen blir snabbt torr och outhärdlig. Men en kompis tröstade mig häromdagen med att det inte var så farlig nu, fram emot juni väntar de upp mot 40 grader. Min lättnad uteblev.
Förra helgen trotsade vi värmen och begav oss på utflykt till sydöstra Georgien. Mitt ute i den öken som dominerar landskapet i öster ligger ett gammalt kloster, Davit Garedji, så vacker beläget att det helt klart är värt den tre timmars åktur på skumpiga vägar som resan innebär (1 av dessa timmar spenderades dock i Tbilisi, som vissa dagar kan vara lite svår att ta sig ut ur). Davit Garedji ligger inte bara i ett oerhört naturskönt område, utan är även föremål för en gränsdispyt över just det samma. Även om man läst om gränsdispyter tidigare, följt med fingrarna längs de streckade linjerna (röda för de dumma, blå för frihetskämparna) och försökt uttala namn på städer och floder man bara lärt sig för att klara geografiprov på högstadiet, så är det en speciell känsla att faktiskt befinna sig på gränsen. Vi klättrade glatt omkring i bergen bakom kloster och stötte då och då ihop med georgiska gränsvakter som såg mer uttråkade än utmanade ut. På väg hem från kloster fick vi så syn på ett interessant torn på en bergsluttning som vi raskt beslöt oss för att bestiga, allt i linje med den 'kan man så bör man' attityd som vi adopterat för länge sedan. Väl uppe på toppen sprang vi på ytterligare två vakter, men dessa var betydligt mindre uttråkade. De vägrade låta oss fotografera dem och även om de lät oss gå omkring vid tornet var de ytterst vaksamma och följde vare steg vi tog med sina vapen i hand. Vi stod och spanade ut över det omtvistade området och såg inga märken, inga linjer, ingenting. Bara gröna slätter uppbrutna av berg färgade röda av sin mineralrikedom. Vi fotade naturen och pratade och levde i vår skyddade västerländska bubbla där ingenting är farligt tills jag började tilltala vakterna på georgiska. De svarade inte och såg konfunderade ut. Jag prövade med ryska men fick ingen reaktion där heller. De kunde ingen av språken och plötslig gick det upp för oss att de här vakterna hade helt andra märken på sina uniformer än de vi tidigare träffat. Märken skrivna på ett annat språk. Vi hade klivit rakt in på ett par Azeriska soldater som befann sig på georgiskt territorium. Plötsligt befann vi oss mitt i ett streckat område, precis där de röda och de blåa linjerna korsade varandra. Precis där tusentals människor lever ut sin vardag, varje dag. För att citera min favorit svensktalande treåring här nere: Den var liten läskig.
Dock, allt är väl som slutar väl och kvällen slutade, efter en hastig reträtt, på en stor supra med musik och dans och inga vakter. Vi klev tillbaka in i vår bubbla. Men känslan dröjer sig kvar.
Tuesday, May 15, 2007
Everything is politics
I lördags, efter en sedvanlig fredag i Dionysos sällskap så bänkade sig exilsvenskarna, alla 4 av oss, framför TV:n och laddade upp med popcorn och Abkhazisk champagne inför Eurovision Song Contest. Att dricka Abkhazisk champange är smakvarianten av den visuella upplevelse som är Eurovision, den är guldförpackad, men luktar jäst och har en bitter eftersmak av politik.
Abkhazien ligger i nordvästra Georgien och har kämpat för sin självständighet sedan Sovjets fall. Tidvis har området präglats av brutala stridigheter och mellan 1991-1993 var där ett regelrätt inbördeskrig. Men idag när Georgien vill bli sett som ett moderniserat och demokratiskt land med en käck framåtanda så duger det inte att komma dragandes med gamla internkonflikter. Det är ju bara så 90-tal. Idag betecknas Abkhazien som en frusen konflikt och för tillfället upplever båda sidor en bräcklig vapenvila, men konflikten ligger ständigt och bublar under ytan. Då Abkhazien gränsar till Ryssland och stundom har visat intresse av att bli ansett som en del av detta land så är konflikten idag mycket infekterad och spiller över på Georgisk-Ryska relationer, som redan är en aning spända efter Sovjet ockupationen. Lägg till detta att Ryssland anklagas för att ha sina trupper i den andra utbrytarrepubliken i Georgien, Syd Ossetien, krydda med diverse handelsembargon och avstängda gasledningar och du får ett klimat som på sina bästa dagar är kyligt. För att citera Family Guy; there hasn’t been this much tension since the slaves where freed. Gränsen mellan Georgien och Abkhazien är stängd för innevånarna i de båda delarna. Internationella arbetare kan dock röra sig fritt, så länge de inte är ryssar, vilket är anledningen till att min väninna kunde resa dit med sin kvinnoorganisation och på så sätt smuggla hem Abkhazisk champagne.
Denna smuttade vi på i lördags medan vi förbannade de georgiska kommentatorerna som envisades med att prata igenom halva låtarna och glatt sjöng med i sitt lands bidrag. Efter att ha njutit av skönsång, falsksång, pampig sång, 'men snälla lilla vän, nu tänker vi om och gör det här rätt'- sång och såklart nazitransvestit i diskokulasång så var det dags för omröstningen. Det blev en studie i intereuropeiska utrikesrelationer. Var man den minsta bit insatt i nuvarande politiska strömmingar kunde man direkt tala om hur länderna skulle lägga sin tre tyngsta röster. Eurovision borde vara ett obligatorium på UD:s diplomatutbildning. Allt är verkligen politik, och varför skulle det inte vara det?
Abkhazien ligger i nordvästra Georgien och har kämpat för sin självständighet sedan Sovjets fall. Tidvis har området präglats av brutala stridigheter och mellan 1991-1993 var där ett regelrätt inbördeskrig. Men idag när Georgien vill bli sett som ett moderniserat och demokratiskt land med en käck framåtanda så duger det inte att komma dragandes med gamla internkonflikter. Det är ju bara så 90-tal. Idag betecknas Abkhazien som en frusen konflikt och för tillfället upplever båda sidor en bräcklig vapenvila, men konflikten ligger ständigt och bublar under ytan. Då Abkhazien gränsar till Ryssland och stundom har visat intresse av att bli ansett som en del av detta land så är konflikten idag mycket infekterad och spiller över på Georgisk-Ryska relationer, som redan är en aning spända efter Sovjet ockupationen. Lägg till detta att Ryssland anklagas för att ha sina trupper i den andra utbrytarrepubliken i Georgien, Syd Ossetien, krydda med diverse handelsembargon och avstängda gasledningar och du får ett klimat som på sina bästa dagar är kyligt. För att citera Family Guy; there hasn’t been this much tension since the slaves where freed. Gränsen mellan Georgien och Abkhazien är stängd för innevånarna i de båda delarna. Internationella arbetare kan dock röra sig fritt, så länge de inte är ryssar, vilket är anledningen till att min väninna kunde resa dit med sin kvinnoorganisation och på så sätt smuggla hem Abkhazisk champagne.
Denna smuttade vi på i lördags medan vi förbannade de georgiska kommentatorerna som envisades med att prata igenom halva låtarna och glatt sjöng med i sitt lands bidrag. Efter att ha njutit av skönsång, falsksång, pampig sång, 'men snälla lilla vän, nu tänker vi om och gör det här rätt'- sång och såklart nazitransvestit i diskokulasång så var det dags för omröstningen. Det blev en studie i intereuropeiska utrikesrelationer. Var man den minsta bit insatt i nuvarande politiska strömmingar kunde man direkt tala om hur länderna skulle lägga sin tre tyngsta röster. Eurovision borde vara ett obligatorium på UD:s diplomatutbildning. Allt är verkligen politik, och varför skulle det inte vara det?
Wednesday, May 9, 2007
Fosterlandskriget, mässor och folkdans
Som någon form av bonus för att jag jobbat hela helgen så tog mina kollegor med mig på traditionell georgisk dansuppvisning igår. Men innan dess var det jobb som gällde.
Hela fredagen och lördagen var vi på mässa. Georgian Civil Society Fair är en mässa som egentligen är betydligt intressantare än namnet röjer. Tja, om man kan georgiska alltså. Mässan samlar aktörer från civilsamhället över hela Georgien under två dagar för att byta erfarenheter och bygga nätverk. Som en av de största och mest inflytelserika NGO:erna i landet var det självklart att UNAG skulle vara med. Varför de valde att stoppa den lätt förvirrade och mycket stappligt georgisktalande praktikanten i sitt utställningsbås två dagar i sträck däremot var ett mindre självklart beslut. Men på något sätt gick det ändå, min georgiska må vara bristfällig (ja, nej, jag förstår inte, slut sno kepsarna - de kostar 5 lari), men på någorlunda ryska och vad som i det närmaste kan liknas vid pidgin engelska tog jag mig igenom dagarna. På fredagen började den georgiska sommarsolen visa sitt efterlängtade ansikte och vi gladde os åt de kommande 6 varma månaderna. Under lördagen hade mässhallens växthuslika inredning renderat oss praktiskt taget suicidala i värmen och när kafeterian meddelade att de hade slut på allt från vatten till den där självlysande gröna läsken som man vet kommer ge en strupcancer så tvangs jag sitta på mina händer då förslaget att slå mig själv medvetslös med en kopia av FN stadgan verkade mer än lovligt lockande.
Men som belöning för detta spektakel fick jag följa med och titta på när den främsta danstruppen i landet, Rustavi, dansade sig igenom alla de olika regionerna i Georgien. Det var 2 timmar i en annan värld. Dansarna börjar med att virvla över den bergiga öknen i Adjara, män i gröna jackor och kvinnor som rörde sig likt ökenvindarna över scenen följdes sedan snabbt av de lekfulla Kindauris från Tbilisi, vagabonder som försörjde sig på att dansa och spexa, som dansade med vinflaskor på huvudet. Därifrån drogs vi upp längs bergen och ramlade rätt in i en patrull gränsvakter från Svan området som dansade längs gränsen och slogs för sitt folk. När lågorna från gaslamporna fick skuggorna av de 25 män som rörde sig i perfekt symmetri att dansa längs väggarna var det inte svårt att se hela armen framför sig. De mengreliska kvinnorna i sina långa vita särkar som kallade hem sina män från fälten, bondfolken från Batumi som snurrade så fort i sina danser att det var omöjligt att räkna hur många som var på scenen, mannen i svart och kvinnan i vitt som dansade den traditionella bröllopsdansen, allt vacker ackompanjerat av en 10-mannakör som sjöng a cappella så marken skakade. Jag spenderade dryga 2 timmar in en värld av svärd, trummor, krig, bländade skönhet och odödliga traditioner.
Georgien har genom historien varit ockuperat av så många olika makter och regimer att folket tillslut måste ha slutat bry sig. Men som ett resultat av denna osäkerhet på vad framtiden skulle föra med sig för styre har de hållit hårt i sina traditioner och i den mörka och andaktiskt stora salen lutande sig min georgiska kompis tätt intill och berättade vad alla danser handlade om. Jag frågade om jag också kunde få ett program att läsa om danserna i, men hon skrattade bara och sa: we know them by heart, all of them. Berättartraditioner, danser och musik är fortfarande oerhört viktigt i ett land som går med stormsteg mot en globaliserad framtid, men varken kan eller vill klippa trådarna till sitt förflutna.
För övrigt: idag är det allmän helgdag i Georgien (om man inte jobbar på UNA), det är nämligen Segerdagen. Idag besegrades alltså fascisterna och Sovjet vann Det Stora Fosterländska Kriget. För alla er som inte bott i postsovjetiska länder och alltså fortfarande tror att Andra Världskriget var ett flerfrontskrig så kan jag upplysa er om följande: Det Stora Fosterländska kriget började 1941 (innan dess kan det ha varit något mindre kiv i Europa, men inget att bry sig om, de ville säkert bara ha uppmärksamhet) och vanns av Sovjet den 9: e Maj 1945. Frågor på det?
Hela fredagen och lördagen var vi på mässa. Georgian Civil Society Fair är en mässa som egentligen är betydligt intressantare än namnet röjer. Tja, om man kan georgiska alltså. Mässan samlar aktörer från civilsamhället över hela Georgien under två dagar för att byta erfarenheter och bygga nätverk. Som en av de största och mest inflytelserika NGO:erna i landet var det självklart att UNAG skulle vara med. Varför de valde att stoppa den lätt förvirrade och mycket stappligt georgisktalande praktikanten i sitt utställningsbås två dagar i sträck däremot var ett mindre självklart beslut. Men på något sätt gick det ändå, min georgiska må vara bristfällig (ja, nej, jag förstår inte, slut sno kepsarna - de kostar 5 lari), men på någorlunda ryska och vad som i det närmaste kan liknas vid pidgin engelska tog jag mig igenom dagarna. På fredagen började den georgiska sommarsolen visa sitt efterlängtade ansikte och vi gladde os åt de kommande 6 varma månaderna. Under lördagen hade mässhallens växthuslika inredning renderat oss praktiskt taget suicidala i värmen och när kafeterian meddelade att de hade slut på allt från vatten till den där självlysande gröna läsken som man vet kommer ge en strupcancer så tvangs jag sitta på mina händer då förslaget att slå mig själv medvetslös med en kopia av FN stadgan verkade mer än lovligt lockande.
Men som belöning för detta spektakel fick jag följa med och titta på när den främsta danstruppen i landet, Rustavi, dansade sig igenom alla de olika regionerna i Georgien. Det var 2 timmar i en annan värld. Dansarna börjar med att virvla över den bergiga öknen i Adjara, män i gröna jackor och kvinnor som rörde sig likt ökenvindarna över scenen följdes sedan snabbt av de lekfulla Kindauris från Tbilisi, vagabonder som försörjde sig på att dansa och spexa, som dansade med vinflaskor på huvudet. Därifrån drogs vi upp längs bergen och ramlade rätt in i en patrull gränsvakter från Svan området som dansade längs gränsen och slogs för sitt folk. När lågorna från gaslamporna fick skuggorna av de 25 män som rörde sig i perfekt symmetri att dansa längs väggarna var det inte svårt att se hela armen framför sig. De mengreliska kvinnorna i sina långa vita särkar som kallade hem sina män från fälten, bondfolken från Batumi som snurrade så fort i sina danser att det var omöjligt att räkna hur många som var på scenen, mannen i svart och kvinnan i vitt som dansade den traditionella bröllopsdansen, allt vacker ackompanjerat av en 10-mannakör som sjöng a cappella så marken skakade. Jag spenderade dryga 2 timmar in en värld av svärd, trummor, krig, bländade skönhet och odödliga traditioner.
Georgien har genom historien varit ockuperat av så många olika makter och regimer att folket tillslut måste ha slutat bry sig. Men som ett resultat av denna osäkerhet på vad framtiden skulle föra med sig för styre har de hållit hårt i sina traditioner och i den mörka och andaktiskt stora salen lutande sig min georgiska kompis tätt intill och berättade vad alla danser handlade om. Jag frågade om jag också kunde få ett program att läsa om danserna i, men hon skrattade bara och sa: we know them by heart, all of them. Berättartraditioner, danser och musik är fortfarande oerhört viktigt i ett land som går med stormsteg mot en globaliserad framtid, men varken kan eller vill klippa trådarna till sitt förflutna.
För övrigt: idag är det allmän helgdag i Georgien (om man inte jobbar på UNA), det är nämligen Segerdagen. Idag besegrades alltså fascisterna och Sovjet vann Det Stora Fosterländska Kriget. För alla er som inte bott i postsovjetiska länder och alltså fortfarande tror att Andra Världskriget var ett flerfrontskrig så kan jag upplysa er om följande: Det Stora Fosterländska kriget började 1941 (innan dess kan det ha varit något mindre kiv i Europa, men inget att bry sig om, de ville säkert bara ha uppmärksamhet) och vanns av Sovjet den 9: e Maj 1945. Frågor på det?
Wednesday, May 2, 2007
Människors behov av sammanfattningar
Min svenska praktikförmedlare hörde av sig förra veckan och påminde mig om att jag fortfarande inte hade lämnat in min obligatoriskt positiva lilla artikel om mina upplevelser. ' Andra är intresserade av hur du har det.' Jag ombads, för femte gången, att skriva ihop en kort text om mitt liv här nere, kunde jag hålla det kring en A4 och med några trevliga bilder också? I snart 3 veckor har jag våndats och prokrastinerat och inte riktigt förstått varför.
Så var jag och åt lunch med en kollega idag, vi satt på en trevlig italiensk restaurang nära vårt kontor, drack Cola ’lighti’ och småpratade om livet och regnet i största allmänhet. En helt vanlig dag, en helt vanlig lunch. Vi skrattade och skvallrade och myste i det kulturella vakuum vi skapat oss emellan. Då slog det mig. Det är därför jag inte kan förmå mig att plita ned den där sidan. Det är omöjligt. Hur sammanfattar man ett land, ett folk och en 3 månaders upplevelser på ett A4? Att konstant bombarderas med intryck i alla dess formar, från doften och smaken av den traditionella maten till lukten av trafiken och det konstanta bakgrundsljudet av billarm och hundskall tröttar ut en. Varje dag konfronteras jag med klyftan mellan extrem fattigdom och påtagligt överflöd. Varje dag träffar jag så många människor vars livshistoria förtjänar en bok. Varje dag ser jag hur tillvaron är en kamp och en njutning på samma gång. Allt detta ombads jag på något sätt försöka förmedla i en kort text. Ni får förlåta min hesitation.
Hur bestämmer jag vad som är ’mina upplevelser’? Ska jag skriva om barnen som springer mellan stadsjeeparna på motorvägen och riskerar sina utmärglade lemmar för några tetri? Eller berätta om änkorna som startade ett litet bageri på min gård? Om den andlöst vackra naturen som slingrar sina rankor kring övergivna fabriker, sår från en hastigt undansopa sovjetförflutet. Eller om hur T leker med sitt sugrör när vi sitter på italiensk restaurang en vanlig onsdag och pratar om nya skor. Georgien är kontraster. Georgien är fattigt och rikt och smutsigt och rent och alla nyanser däremellan. Att fokusera på det negativa gör inte landet rättvisa, men att ignorera det gör inte människorna rättvisa. Jag vill inte skriva sensationstexter om hur det är fattigt och miserabelt. Jag vill berätta om min vardag, om hur livet här är stundom så lätt att man glömmer var man är. Om hur mina vänner här påminner om mina vänner hemma, om hur vi är ganska lika, trots allt. Men vem vill läsa om mysiga luncher?
Hur förklarar jag för någon som aldrig varit här hur Tbilisi luktar efter regnet? Hur kan jag få någon att förstå glädjen över att ha ström en hel dag, eller den känsla av tillfredställelse som infinner sig när man prövat kranen 8 ggr och den 9:ne hör man plötslig det välbekanta rosslandet av vatten i rören? Hur förmedlar jag den salta smaken av xadjapuri eller den bittra smaken av att kliva över uteliggare i skor som kostar mer än vad staten värderar deras liv till?
Jag har bloggat sen jag kom hit, och är ändå inte i närheten av att teckna klar det komplicerade och enigmatiska porträtt som är Georgien. Men jag bet ihop, skrev en trevlig A4 om god mat och trevligt folk och sände iväg den tillsammans med en tyst bön om förlåtelse. Så snart kommer det att ligga en artikel på deras hemsida om mitt liv här, men det kommer inte ens vara toppen av ett isberg. Den är en snöflinga på Everest.
Så var jag och åt lunch med en kollega idag, vi satt på en trevlig italiensk restaurang nära vårt kontor, drack Cola ’lighti’ och småpratade om livet och regnet i största allmänhet. En helt vanlig dag, en helt vanlig lunch. Vi skrattade och skvallrade och myste i det kulturella vakuum vi skapat oss emellan. Då slog det mig. Det är därför jag inte kan förmå mig att plita ned den där sidan. Det är omöjligt. Hur sammanfattar man ett land, ett folk och en 3 månaders upplevelser på ett A4? Att konstant bombarderas med intryck i alla dess formar, från doften och smaken av den traditionella maten till lukten av trafiken och det konstanta bakgrundsljudet av billarm och hundskall tröttar ut en. Varje dag konfronteras jag med klyftan mellan extrem fattigdom och påtagligt överflöd. Varje dag träffar jag så många människor vars livshistoria förtjänar en bok. Varje dag ser jag hur tillvaron är en kamp och en njutning på samma gång. Allt detta ombads jag på något sätt försöka förmedla i en kort text. Ni får förlåta min hesitation.
Hur bestämmer jag vad som är ’mina upplevelser’? Ska jag skriva om barnen som springer mellan stadsjeeparna på motorvägen och riskerar sina utmärglade lemmar för några tetri? Eller berätta om änkorna som startade ett litet bageri på min gård? Om den andlöst vackra naturen som slingrar sina rankor kring övergivna fabriker, sår från en hastigt undansopa sovjetförflutet. Eller om hur T leker med sitt sugrör när vi sitter på italiensk restaurang en vanlig onsdag och pratar om nya skor. Georgien är kontraster. Georgien är fattigt och rikt och smutsigt och rent och alla nyanser däremellan. Att fokusera på det negativa gör inte landet rättvisa, men att ignorera det gör inte människorna rättvisa. Jag vill inte skriva sensationstexter om hur det är fattigt och miserabelt. Jag vill berätta om min vardag, om hur livet här är stundom så lätt att man glömmer var man är. Om hur mina vänner här påminner om mina vänner hemma, om hur vi är ganska lika, trots allt. Men vem vill läsa om mysiga luncher?
Hur förklarar jag för någon som aldrig varit här hur Tbilisi luktar efter regnet? Hur kan jag få någon att förstå glädjen över att ha ström en hel dag, eller den känsla av tillfredställelse som infinner sig när man prövat kranen 8 ggr och den 9:ne hör man plötslig det välbekanta rosslandet av vatten i rören? Hur förmedlar jag den salta smaken av xadjapuri eller den bittra smaken av att kliva över uteliggare i skor som kostar mer än vad staten värderar deras liv till?
Jag har bloggat sen jag kom hit, och är ändå inte i närheten av att teckna klar det komplicerade och enigmatiska porträtt som är Georgien. Men jag bet ihop, skrev en trevlig A4 om god mat och trevligt folk och sände iväg den tillsammans med en tyst bön om förlåtelse. Så snart kommer det att ligga en artikel på deras hemsida om mitt liv här, men det kommer inte ens vara toppen av ett isberg. Den är en snöflinga på Everest.
Subscribe to:
Posts (Atom)