Sunday, March 4, 2007

Humörsvängningar


Idag har jag varit här i exakt en månad - och jag lever fortfarande. Minivågen för mig. I lördags firade jag med att bjuda hem alla mina kompisar på hemlagad georgisk mat (ja, jag har lärt mig laga tre traditionella rätter) och sedan gick vi på latinoafton på Georgiens enda latinoklubb. Det var en toppenkväll och jag ramlade in i min lägenhet igen kring 5 på morgonen, utmattad och lycklig efter att ha dansat fuldans med chefen för National Integration and Tolerans in Georgia halva natten.

På utresekursen så varande de oss för depressioner och ensamhet och allt som skulle vara jobbigt när vi bortskämda västerlänningar var tvungna att integreras i den riktiga världen. Sedan jag kom hit har jag liksom gått omkring och väntat på att det ska kännas så, bara för att konstatera att visst, några småsaker är lite jobbiga, men på det stora hela så njuter jag i fulla drag av livet här. Men i söndags slog det till. Jag nästintill förbannade himlen för att den var så klar och solig när allt jag ville ha var en dyster, regning dag för att matcha min long dark teatime of the soul moode. Det enda jag ville igår var att sitta på ett cafe med mina närmaste vänner och snacka skit. Eller gå till Max, äta green 'n garlic dip och pommes, eller sitta i Aula Magna, äta godis och prata om allt från häleriförseelser till nya skor. Jag saknade helt enkelt alla mina vänner så mycket att det gjorde fysiskt ont. För det är omöjligt att träffa den på ytterligare 5 månader. Jag har inte tillgång till internet på helger, så jag kunde inte ringa min familj. Jag hade nog kunnat ringa mina vänner här, men det är inte samma sak. Missförstå mig rätt, jag älskar mina vänner här, men hur man än vänder och vrider på saken så är det skillnad på folk som känt dig i 1 månad och de som känt dig i några år. Så efter min ryskalektion drev jag omkring på Tbilisis gator och hade SM (eller GM) i att tycka synd om mig själv.

Men så ringer mobilen och det är en kompis från jobbet som undrar om inte jag ska med honom, hans bror och dennes flickvän till M'skhreta, en av de äldsta städerna i Georgien. Och 20 min senare sitter jag i en liten ranglig Lada tillsammans med två enorma georgier och Miss Tbilisi 2004, lyssnar på rysk hiphop och undrar hur jag kunde varit så ledsen alldeles nyss. Det här är ju toppen.

4 comments:

Anonymous said...

Hej älskling!

Dina vänner här saknar dig också, otroligt mycket, mer än marabouchoklad (and thats saying alot)
Och jag...jag har inte kunnat förmå mig själv att äta på Max sen du åkte ;)
O well...we'll always have Helsinki

m said...

Hej
Tur att det är svängningar i humöret och att det slutade uppåt. Vi måste få till ett datasamtal snart - ikväll?? Saknar dig, men det vet du. ser fram emot att få hemlagad georgisk mat. Jag är av med gips - nu kan jag röra armen - med det gör lika ont som i hjärtat när jag läser att du deppar.
Puss

Lisa said...

härligt att höra att du lever och mår Malin.
Många kramar Lisa!

Anonymous said...

Uppfriskande med en insmugen Douglas Adamsreferens där. Det gäller och se det hela holistiskt som Dirk skulle sagt...