Tuesday, February 27, 2007

Supra - not for the weak of heart

Supra - egentligen bankett, men används för alla stora middagar som har en tamada.
Tamada - den man som leder middagen, en toastmaster som elegant styr gästerna genom den snåriga djungel av traditionella skålar och tal som är obligatoriska på en supra.
Vino - det gula vinet som serveras i 5 liters plastdunkar till maten
Episk bakfylla - det enda uttryck som jag kan komma på som ens kommer i närheten av att beskriva hur man mår efter en supra.

Igår var jag alltså på min första supra. Det var en födelsedagsfest för fyra kvinnor på jobbet, så hela kontoret samt familjer och vänner slöt upp. Vi var nog kring 50 pers, men det är livet svårt att uppskatta, då alla stimmade runt hela tiden. Födelsedagsbarnen hade bokat restaurang och dit slussades vi alla, i mer eller mindre hela bilar, efter jobbet igår. Jag klev in i restaurangen och konstaterade att det jag skrev på bloggen för några dagar sedan är sant, verkligheten trumfar dikten varje gång. Visst, jag hade läst om georgisk supras, men att faktiskt vara på en var en upplevelse för alla, och jag menar alla, sinnen. Ett gigantiskt långbord stod dukat och redan när vi kom var det fyllt av förrätter. Nybakat bröd, ostar, sallader (bland annat min personliga favorit, marinerad aubergin med valnötsröra) grönsaker och såklart vodka, vin och limonade. Jag trodde först att vätskan i de stora tillbringarna på bordet var äppeljos, och då jag var törstig efter en lång dag drack jag girigt ur glaset som de sträckte fram mot mig, bra för att upptäcka att det var ovan nämnda hembrända fulvin. Yummy. Fast vinerna här har en förmåga att bli bättre och bättre ju mer du dricker.

På en supra pratar alla hela tiden, i mun på varandra och skrattar och skrålar och skålar så att det för en utomstående verkar helt obegripligt att de på något sätt kan höra vad deras bordsgranne säger. Men tamadan lyckas då och då få tyst på hela gänget och vi drack skål efter skål för födelsedagsbarnen, för moder Georgien, för våra föräldrar, för barn i allmänhet, för dem som inte längre är med oss, för alla olika delar av Georgien och ja, ni fattar vart det leder. Senare under kvällen så ville en av mina kontorsvänner skåla för vår vänskap, vilket man gör genom att kroka arm och dricka över varandras armar (som de gör sådär romantiskt i Paris i amerikanska filmer). Grejen är bara att man måste dricka upp hela glaset, annars är vänskapen halvhjärtad. Så vi krokade arm, svepet ett duralexglas fulvin och kysste varandra på kinderna tre gånger. So far so good. Sen ville han dricka för vår vänskap igen, och igen, och igen och någon gång där efter tappade jag räkningen på hur mycket vin jag konsumerat.

Medan jag långsamt sjönk in den behagliga dimman av alkohol och rök som omger ett bra suprabord så konverserade jag glatt på ryska, engelska och väldigt stapplande georgiska. Dock tycker folk här att det är hysterisk roligt att jag kan säga några enkla fraser på deras språk. De är väldigt måna om sitt land här, och att kunna ens de enklaste georgiska fraserna tas emot med stor glädje och respekt för att man tar sig tid att lära sig deras språk. Tyvärr togs det emot med sådan glädje att jag utsågs till att dansa den första traditionella georgiska dansen för kvällen. Detta spektakel filmades och idag valsar denna film runt på kontoret, till allas ohämmade glädje. Men jag lär mig så smått att dansa och framemot kvällens slut så klarade jag de mest fundamentala stegen och ansågs värdig nog att få dansa i cirkelns mitt.

Allt medan maten fortsatte att dukas fram. Så fort jag trodde det var slut så kom en ny rätt. Bröd fyllda med ost, kycklinglever, soppor, bönröror, grillspett, en typ av vinbladsdolmar. Och tårtan! Stor som en mindre stad. Klädd med smör och jordnötter. Men lite kalorier har väl ingen dött av?

Om ni någon gång har vägarna förbi Georgien, se till att bli inbjudan på supra. Det är en upplevelse som dröjer sig kvar (och inte bara i det vaga illamåendet morgonen därpå eller de extra kilona som sätter sig direkt på höfterna). Du kommer bli helt överväldigad av den enorma gästfrihet, av omtänksamhet och känslan av samhörighet som kommer av att bryta bröd med 50 personer som alla ser dig som en i familjen.

PS. jag vill passa på att påpeka att jag var på en väldigt liten och enkel supra. Men jag måste nog intervallträna mitt drickande och ätande - för att inte nämna mitt dansande - innan jag klarar en riktigt.

Monday, February 26, 2007

Vem behöver projekt som...

...Confidence Building in the South Caucasus när man istället kan shaka med Saakasjvili och allas vår Kalle? Kanske borde satsa på att ta danslektioner istället för ryska. Eller åtminstone lära mig att säga: Kommer du ofta hit? på georgiska.

Verklighet och dikt

Verkligheten överträffar dikten. Detta är känt sedan länge och bekräftas bara ytterligare av den nya Nordkorea vs Finland incidenten, något som inte kan ses som annat än humor på högsta nivå. Efter att ha besökt Central Market här i helgen så kan jag inte annat än instämma, verkligheten är betydligt mer långsökt än vad fantasin någonsin kan åstadkomma.

Central market kan antingen ses som en orige i upplevelsestimuli eller, för att citera Family Guy: Pretty much offencive to all five senses [ursprungligen sagt angående Christina Aguliera, men det fungerar även här]. Innan man går dit bör man bestämma sig för vilket humör man är på, för antingen är det fruktansvärt jobbigt eller hur kul som helst. Jag bestämde mig för att ha roligt, trots att de blåst i det närmaste stormvindar och gav mig glatt in i den kakofoni som är Central market.

Marknaden ockuperar ett stycke land mellan tågstationen och en stor fotbollsstadium och tycks bestå i huvudsak av små bås sammanknutna av en konstruktion av bräder och presenning. Vissa delar ligger i hus, men marknaden tycks med tiden ha växt utanför husen och utvidgas, likt ett universum, ständigt över nya mark. Likt ett universum så flyttar alla beståndsdelar på sig. Bara för att du hittade till det där ståndet där de sålde kryddor för 1 timme sedan betyder det inte att det ligger kvar där nu. Det krävs övning och skicklighet för att ta sig runt på markanden, något jag snabbt drog slutsatsen att jag saknade, så jag tog ett bestämt tag i jackärmen på min ledsagare Otto, och vägrade resolut att släppa. På detta sätt, och ackompanjerad av den georgiska versionen av I am sailing gick vi runt och jag stirrade, till Ottos stora förtret, storögt på allt. Vi var egentligen där för att köpa ost, en speciell typ av ost, men när jag nu ändå var där så insisterade jag på att få se allt. Allt innebär allt från den lilla damen som sålde hamstrar i små burar till skor, kryddor, färsk fisk, hundar, mattor, möbler, smycken och antagligen atomsopor också. Det låter, det luktar, man får ducka under cyklar som hänger från taket, alla skriker och det är helt sjukt underbart. Nästa helg ska jag tillbaka för att försöka köpa en dammsugare. Det låter nog betydligt lättare än det kommer vara.

I söndags var jag på museum och frossade i georgisk historia, vilken är betydligt intressantare än vad man kan tro. Vi ledes runt bland föremål från 400 talet innan Kristus, vår guide nådde mig till midjan och det hade nog varit betydligt lättare att hoppa över henne än att gå runt henne. Hon frågade min kompis (som tolkade åt mig) varifrån jag var och när hon förstod att jag var svensk böjde hon sig fram och väste: I know you story. Var det ett hot? Jag vet inte, men jag var lite rädd för henne.

In other news, igår när jag gick hem så lade jag märket till att en av soptunnorna längs min gata brann. Eller, det var inte riktigt en soptunna, mer som en container. Och den brann ganska rejält. Men ingen tycktes bry sig. Vad säger man?
Excuse me, my hovercraft is full of eels and you trashcan seems to be on fire?

Wednesday, February 21, 2007

Något för den händige



På väggen står det Rum att hyra. Någon som vill att jag lägger en handpenning åt dem?
Oroa er inte, jag har läst fastighetsrätt.

Språklektion och semeldag

Igår var det semeldagen (även känd som fettisdagen eller Mardi Gras) och i brist på semlor firade jag med ryskalektion och sedan rejäl barrunda med vad som bara kan vara den enda manliga nannyn i södra Kaukasus och hans vänner. Okonventionellt och otippat? You bet yah, men kul. Saknade dock semlor och hoppas att ni som har tillgång till denna kalorifest åt för mig också.

Det har förekommit kommentarer om det georgiska språket, vars skönhet vissa inte har vett att uppskatta, och då jag är en total språknörd - en sida av min personlighet som jag omfamnar och vårdar- så tänkte jag berätta lite mer om det vackra och melodiska språket georgiska.

När Gud hade skapat världen och alla olika folk så började han dela ut länder till dem. Italienarna fick Italien, ryssarna Ryssland och indianerna Amerika (uppenbarligen som en del i ett elakt skämt). Men georgierna hade varit ute och druckit kvällen innan och kom för sent till mötet. När de väl ramlade in kring halv 5 på eftermiddagen så var de bakfulla och alla länder var slut. Men Gud såg att de var ett så godhjärtat och vänligt folk - trots sina alkoholvanor - att ha tog dem åt sidan och sa: Jag har sparat en liten del av jorden som jag ville ha för mig själv. Det är den vackraste delen av planeten, för den har allt. Skog, hav, berg, sjöar, öken, floder, ja, allt man kan tänka sig. Men ni får det istället. Och så flyttade alla georgier in i Georgien, Guds plats på jorden. Så fick jag Georgiens skapelse berättad för mig av en kompis. Hur mycket sanning som ligger i det får ni själva avgöra, men Georgien är ett väldigt gammalt land med en rikt berättartradition och det avspeglas i språket.

Namnet Georgien kommer antagligen från det gamla grekiska ordet för jordbrukare, men georgier kallar sitt eget språk för kartuli - karternas språk och sitt land för Sakartvelo - karternas land. Mycket talar för att det var till Georgien som Jason och hans argonauter kom för att söka efter det gyllene skinnet. Kommer ni ihåg hans brud Medea från Colchis? Colchis - Kartis. Medea var en georgisk kvinna, och de är onekligen vida omtalade för sin skönhet.

Georgiska tillhör den Kartvelianska språkfamiljen (som består av Georgiska, Mingerlian, Laz och Svan, de sista tre är alla språk som talas i avlägsna delar av georgien). Inget släktskap mellan georgiska och någon annan språkfamilj har kunnat förklaras på ett sätt som tillfredställer lingvister och det faktum att språken i granländerna Ryssland, Armenien och Azerbaijan är så fundamentalt olika Georgiska är något som fascinerar såväl lingvister och historiker.

Georgiska alfabetet har 33 bokstäver, varav 28 är konsonanter. Det alfabet som används idag är ca 1000 år gammalt och har inga versaler.

Georgiska skiljer inte heller på han/hon /det - men har ett verbsystem som är erkänt som ett av de mest komplexa bland världsspråken. En tysk lingvist skrev en gång om den georgiska grammatiken: Much arbitrariness prevails [...] such that no two grammarians agree with each other, not even on the main issues.

Även om det inte märks, så är georgiska ett väldigt fonotekiskt språk, och orden uttalas nästan exakt som de stavas, de enda gånger som man kan se något avvikelse från detta är att de ibland tillåter sig att ljuda in ett vokalljud i konsonantansamlingar som exempelvis i ordet mtsvrtneli [mte-svr-te- neli] tränare.

I vissa georgiska ord kan man tydligt läsa landets historia av invasioner och krig. Dila mshvidobisa som används som god morgon betyder ordagrant morgon av fred (och det är ju onekligen en god morgon om man vaknar och upptäcker att ens by inte är nedbränd). Gamarjoba betyder seger, men används som hej. Gargimarjos, må du vara segrande, används när man pratar om någons hälsa. Vilket egentligen är ganska logiskt.

Ok, det var allt för idag. Läs sidorna 123 – 235 tills imorgon och glöm inte provet på fredag.

Må ni vara segrande!

Monday, February 19, 2007

En lektion i Georgisk prosa

Som trogna läsare säkert kommer ihåg så utmanade mitt samvete mig att lära mig en georgisk dikt, så (med reservation för stavning):

Kari kris, kari kris, kari kris
Potlebi mikrian kardakar
Kheta riks, kheta djars
R´kalad khris
Sada khar
Sada khar
Sada khar

Ungefärlig översättning:

Vinden blåser, vinden blåser, vinden blåser
Löven följer snabbt med dit vinden för dem
Träden radar upp sig, en arme av träd
böjer sig likt regnbågar för vinden
Var är du?
Var är du?
Var är du?

[Dedikerad till Emma, som oftast vet var hon är]

Utflykt till Uplisttsikhe 3


Utflykt till Uplisttsikhe 2

Uplisttsikhe är en väldigt gammal grottstad, den dateras till någonstans kring 400 talet innan Kristus. Staden är helt skulpterad ur berget och har under årens lopp slitits av väder och vind, olika kungar och ockupanter, krig och plundringar men står kvar än idag. Namnet översätts till Guds högt belägna borg. Dock har innebörden av ordet Gud förändrats under årens lopp. I de äldsta templen dyrkade innevånarna solen och månen, men efter kristendomens intåg i landet (någon gång på 400 -talet efter Kristus) så byttes helt sonika gudabilderna i templen ut mot kors, men staden och namnet stod kvar orörd. Silkesvägen - den gamla handelsleden som band samman öst och väst - gick genom staden, den gick faktiskt över bergen som kan ses på bilden. Historiskt var Uplisttsikhe en mycket viktigt knytpunkt, såväl för handel som för kulturer och religioner.

Utflykt till Uplisttsikhe


På väg till
Uplisttsikhe

Wednesday, February 14, 2007

Saker som är jobbiga med att bo i Georgien, kap 1

När din taxichaufför vänder sig mot dig och du känner hur hans alkoholdoftande andedräkt smälter bort ditt smink och att han är för full för att hitta rätt adress och försöker släppa av dig på en bakgata i förorten trots dina högljudda protester.

Glad alla hjärtans dag.

Tuesday, February 13, 2007

Dagens dilemma!

Varför gick den lilla flickan från väst över vägen?

För att gångtunnlarna är sjukt läskiga. De är oupplysta och långa och befolkade av en del av Tbilisi som jag verkligen inte vill komma i närkontakt med. Frågan är vad som är säkrast ändå? Bilar eller tunnlar - tunnlar eller bilar?

Jag börjar så smått vänja mig vid livet här och börjar så smått förstå den engelska som talas här på kontoret:
You wanna go for lunch? betyder Vill du hålla mig sällskap medan jag röker på balkongen
You wanna go for coffe? betyder Vill du gå och dricka vodka och röka?
You would look allot better with makeup. betyder Det här genusprojektet du jobbar på är fjantigt och varför kan du inte anstränga dig för att se ut som en georgisk kvinna.

Igår hade jag min första lektion i georgiska, och jag kan bara lägga armarna om kroppen, gunga fram och tillbaka och muttra vad har jag gett mig in på, vad har jag gett mig in på? Alfabetet har 33 bokstäver och 28 av dessa är konsonanter. Siffran nio heter tskhra. Jag trodde min lärare skämtade, det gjorde hon inte - pinsam tystnad uppstod. Jag sitter nu med min hemläxa (att lära mig skriva alfabetet) och tänker på den lista med personliga mål som vi uppmuntrades gör på utresekursen. Ett av mina var att lära mig georgiska. Dock har jag nu insett att jag behöver vara realistiskt och här kommer en justerad variant av mitt måldokument:
Mål: att lära mig att ta mig runt så friktionsfritt i samhället som möjligt
Delmål 1: lära mig att förklara för taxichaufförer var jag bor, så jag slipper säga adressen till jobbet och därifrån peka.
Delmål 2: lära mig läsa menyer och kunna beställa mat själv, så jag slipper äta 5-6 rätter och 5 st av allt hela tiden.
Delmål 3: lära mig köpa mat i affärer, alltså något mer än bröd och äpplen.
Delmål 4: lära mig några bestämda förolämpningar, så att pojkgängen i tunnlarna slutar hänga efter mig.


Vi har sol här nu, fast det är fortfarande kallt och blåsigt.

Tbilisi, som kylbalsam för själen.

Friday, February 9, 2007

Oh my god

jag har just varit på gromi-party på kontoret. För att göra ert eget gromy party behövs:
1. fler liter av någon grötliknande majssmet
2. ost, och mycket av det
3. chscha - georgisk sprit

Ta den grötliknande majsmassan och stek den med den sjukt salta osten i. Servera som hamburgare med osten i mitten. Ös på med rejäla mängder chscha. Skratt år praktikanten som börjar bli lullig efter 4 st. Tala om för henne att man enbart får sluta dricka på ojämna nr. Skratta mer.

Nu är jag på väg hem för att byta om och sedan göra stan med mina kontorskamrater. Mmm, för mer sprit ju precis vad jag behöver nu. Men de har lovat att släpa mig hem med ansiktet uppåt.

BTW, gromy smakar som sand blandat med salt, så jag är ändå ganska glad för de sjuka mängder 70% sprit serverades för att skölja ned med.

Tuesday, February 6, 2007

Bland äpplen och shingali

Efter en något mardrömslik nedresa är jag nu framme i Tbilisi och har precis packat upp de sista av mina saker och börjar så smått känna mig hemma i min lägenhet. Jag har tom interagerat med min omgivning, grannfrun kom just och knackade på, jag förstod visserligen inte ett ord av vad hon sa (dock lät det som hon upprepade Internet, Internet ett antal gånger, men det kan ju ha varit önsketänkande från min sida) men hon verkade trevlig. Jag bor alltså i en pimp my russian place lägenhet, komplett med gulddraperier och bardisk, men jag gillar den. Ok, när jag kom i måndags morse hade den ingen värme och inget kallvatten (en mycket udda kombination) och visst, toaletten fungerade inte, men förutom det så är den fin. Idag kom tre små män i lustiga mustascher och installerade en tvättmaskin också, så jag har det sjukt lyxigt.

Men jag tar det från början; I söndags hade jag äntligen, med stor hjälpt av mina föräldrar, packat klart och dumpat alla mina saker hos en kompis och befann mig på Arlanda flera timmar innan mitt plan lyfte, på klassisk Malinmaner. Redan då började jag känna mig lite småsjuk, mådde illa och hade ont i halsen, något som jag trodde var nervositet, men som sedermera visade sig vara en avskedspresent från en kompis som tyckt att det skulle vara roligt att gå emot strömmen och istället för att ge mig te eller något annat användbart som alla andra, beslöt sig för att sno mina handskar och ge mig en släng av magsjuka. Vilket i och för sig nog var ganska bra, för planet ned till Riga, där jag skulle byta blev väldigt försenat på grund av tekniska svårigheter (som det ju heter på anglikanska) vilket bland annat visade sig genom att planet inte kunde starta och att alla lampor på planet blinkade samtidigt som motorerna lät klonk-klonk på ett oroväckande sätt. Dock var jag så försjunken i feberfrossa att jag inte brydde mig, utan sov mig komalikt genom hela resan. Väl i Riga upptäckte jag att klockan var mycket mer än den borde ha varit – och inte enbart på grund av tidsskillnaden - faktum var att vi taxade in på flygplatsen precis samtidigt som mitt plan till Tbilisi skulle lyfta.

Jag sprang förvirrat genom passkontroller och försökte desperat hitta till min gate, ackompanjerad av ständiga högtalarutrop i stil med: Ms Marlin Faulkner, please proceed to gate 5 – immediately! För att citera en vis vän: Yeah, like that’s going to help. Det var ju just det jag försökte göra…. Ja, ja, ABC det är trevligast att le. Till syvende och sist kom jag i alla fall på planet, som till min ohämmade glädje, och kanske inte helt oväntat, inte var fullbokat. Jag ockuperade raskt ett tresäte för mig själv, svalde en Ipren och sov sött hela vägen till Georgien. Jag vakande först under inflygningen och tittade ut på vad som skulle bli mitt hemland under det närmaste halvåret och det tog mig ett tag att inse varför bilden jag såg verkade så konstig – det fanns nästan inga ljus. Det var i princip helt svart under mig. Jag kommer igår hur det kändes att flyga in över Mexico City, hur det var som att segla över ett hav av ljus som sträckte ut sig ändlöst åt alla håll. Det här var precis tvärt om, som att flyga över ett svart oroligt hav, med små, små öar av bräckligt ljus som såg ut att när som helst komma att slukas av mörkret.

På flygplatsen blev jag upphämtad av min chef Lasha, som stolt förklarade att Tbilisi var City of Lights – tja, allt är väl relativt. Jag landade i min lägenhet, frusen och yrvaken och försökte genast att få gå och lägga mig, men då skulle hyresvärden, som jag varit dum nog att hälsa på på ryska, förklara alla detaljer om lägenhet på just ryska, vilket jag förstår dåligt när jag är vaken och frisk och följaktligen inte alls som sömnig och sjuk. Jag lät mig viljelöst ledas runt i lägenheten och hmmm:ade åt alla de olika små spakar och knappar han visade. Efter vad som kändes som en evighet gick han och jag bäddade raskt ned mig, bara för att vakna igen av att jag frös som en hund, prövade att ta på mig strumpor, vaknade igen och prövade byxor osv. Till slut somnade jag under ett tjock duntäckte och en filt, iförd underställ, två par strumpor, mjukisbyxor och tjocktröja.

Efter några timmar välförtjänt sömn var det dags att träffa mina arbetskamrater för första gången, vilket jag var måttligt upplagd för, men de var så snälla och vänliga att det mer än väl vägde upp för hur jag mådde. Jag fick dessutom en kortare rundtur av staden, som är väldigt fin på sitt sätt. Gammal och grå, allt är grått här på vintern, men väldigt charmig med gamla gränder och små kyrkor och synagogor väg i vägg. På kvällen var det såklart traditionell middag, och det innebär sjuka mängder mat. Georgisk mat är fantastisk, massor av grönsaker, nötter och bröd. Om någon av er masar er hit någon gång (fat chance) så ska jag bjuda på marinerad aubergin med valnötter, ostfyllt ugnsbakat bröd, en röra på aubergine, valnötter, chili och tomat och så Shingali! Shingali (försökt inte ens uttala det, de skrattade åt mina patetiska försök) är kött eller grönsaksfyllda knyten stora som en barnhand. Tänker er ett knyta som man nyper ihop så att man får en topp, och sedan kokar man eller friterar dem. Tricket är att man måste äta dem genom att hålla i ”toppen”, bita ett lite hål i degen och först dricka all sås inuti innan man börjar äta. Om man inte behärskar detta trick så kommer shingalin att gå sönder och varm, kletig vätska rinner ned för din arm och du luktar koriander resten av kvällen. Men det är väldigt gott. Dock skämde jag ut mig totalt genom att vara mätt efter 2 st. De kring bordet skrattade hejdlöst åt mig och Lasha förklarade: 5 is mandatory, 10 is ok, 15 is good, 20 is georgian. Redan när jag kom till jobbet idag gick det rykten om att the intern inte kunde äta Shingali och de har sagt att de snart ska ta med mig ut igen - om det är ett hot eller ett löfte går inte att utröna.

För att kompensera den mastiga middagen igår tvingade jag en av de mindre flickorna på jobbet att ta med mig ut och köpa lunch, vilket var bra, för det enda jag lärt mig köpa i georgiska affärer (som mestadels är ett hål i en vägg och bygger på att man på något sätt kan förklara för den lilla gumman i hytten vad man vill ha) är ett äpple. Erti vashli madlova. Men jag ser hur det kan bli tjatigt i längden.

Nu har jag i alla fall ätit middag (bröd och te som UNAG var snälla nog att lämna i min lägenhet innan jag kom hit) och packat upp och kopplat in mitt portabla värmeelement och bäddat ned mig i min säng och lyssnar på hundarna som slåss utanför mitt fönster och bara gillar läget. För det är bra, mycket bra.

Monday, February 5, 2007

Framme

Sa, nu ar jag har. Det kommer snart att komma inlagg med svenska bokstaver, sa snart jag kommit pa hur jag kopplar in min dator for att smygstjala internet pa kontoret.

Kom fram kl 04.55 i mandags morse och blev upphamtad pa flygplatsen. Narmare detaljer om flygning och varfor jag hatar Riga kommer att komma. Min lagenhet ar pimpad och fin, dock utan varmvatten i vissa kranar och bara varme i ett av de tva rummen. Jag sover iford understall, mjukisbyxor, tjocktroja och tva par strumpor. Men annars ar boendet bra, och kommer komplett med vildhundar pa garden.

Nu ska jag springa pa moten hela dagen for att ikvall se om jag kan leta reda pa en affar och kopa mat.

Tankte mest tala om att jag lever och mar (forhallandevis) bra.

Karlek

Malin in georgia