Monday, June 11, 2007

Tåg till Baku

Efter att ha prövat buss till Armenien kändes det som att det var dags för tåg till Azerbajdzjan. Sagt och gjort, efter en del initial förvirring på tågstationen, som är svår att hitta på när man faktiskt kan se något och som inte gjordes lättare av det strömavbrott som ledde till att vi fick känna oss fram, hamnade vi på rätt tåg och intog en kupé. Ganska snart fick vi sällskap av en äldre dam som skulle besöka sin dotter i Ryssland, men då Georgien och Ryssland inte har några fungerande diplomatiska relationer för tillfället var hon tvungen att åka via Baku. Tåget till Baku tar 16 timmar, vara 5 spenderas stillastående vid gränsen. Den georgisk-azeriska gränsen är en logistisk mardröm av ineffektivitet, omotiverad aggression och en något skum säkerhetssyn. När vi stannar på den georgiska sidan kliver en trupp vakter ombord och samlar ihop allas pass. Sedan följer en tre timmars väntan, monoton och varm, då det är närmare 30 grader såväl ute som inne och vi inte tillåts lämna tåget, då och då avbruten av vakter som sporadisk söker igenom ditt baggage och muttrar om tillståndsblanketter för digitalkameror. Sent om side kliver en stressad tulltjänsteman på tåget och går runt med stora buntar av pass som han kastar in i olika kupéer. Man får ta det man kommer över och sedan byta sinsemellan. Men alla är vana vid det här, och jag har inga problem med att byta till mig mitt eget pass mot det grekiska som jag fått. Sedan rullar tåget vidare.


Men inte särskilt länge. Efter 30 min är det stopp igen, på den azeriska sidan den här gången. Samma procedur upprepar sig igen. Jag lämnar lydigt bort mitt pass och visar upp mina kläder. Sedan slår jag mig ned i grannkupén med några nyfunna vänner och blir bjuden på hembakad xadjapuri, beredd på ytterligare 3 timmars varm väntan. Efter enbart någon timme dundra dock en flock azeriska soldater på tåget och börjar rycka och dra i grekiskan, vars pass jag råkade få tidigare. Hon saknade nämligen azerisk visum och de nästföljande timmarna är en dunkel dimma av fängelsehot, bråk, dålig ryska och fejkade ambassadsamtal. Tillslut lyckas vi övertala vakterna om att bara ta henne i förvar över natten och sedan skicka henne tillbaka till Tbilisi med första morgontåget. Tillbaka i kupén slår det oss hur illa det hade kunnat gå. Ibland är livet här nere lite väl enkelt och man glömmer att man bor i en region där det inte alltid är vist att bråka med auktoriteter. Resan fungerade som en påminnelse. Vi blev lite ödmjukare.


Vägen till Baku är öken och olja och små vita byar med platta tak och herdar. Baku själv är en oas. Staden är uppbyggd kring sitt gamla centrum som fortfarande ligger intakt i stadens kärna, omgiven av den gamla stadsmuren. När man promenerar runt på de små gatorna där, omgiven av månghundraåriga olivträd under vars skugga grupper av små män sitter böjda över sina damspel och röker, känns historien närmare än någonsin. Två kliv utanför gamla staden börjar Bakus strandpromenad, där livet är caffelatte, BMW och bikintoppar. Det snurrar i huvudet av försöken att ta in hela staden på en gång. På gatorna ser man ömsom kvinnor i traditionella muslimska kläder och ömsom minikjolar och glittertoppar. Överallt är livet övervakat av presidenten, Illham Aliyev, vars gigantiska porträtt finns utplacerat på varenda plan yta som står att finna i staden. Att Azerbajdzjan är en tveksam demokrati märktes redan på tåget, där kvinnorna jag pratade med mekanisk lade in hur mycket de tycker om sin president i var och varannan mening och känslan av att vara konstant övervakad förstärks när vi sitter i bilen på väg ut mot kusten. En azerisk väninna kommenterar våra desperat politiskt neutrala försök till konversation med ett bittert skratt och ett: In this car it's ok, here you can say what you think. En ö av yttrandefrihet i 120 på motorvägen. Medan vi susar fram längs en förvånansvärt bra väg diskuterar vi alltså landets rådande politiska läge. Även om Azerbajdzjan vill lansera sig som en demokrati saknar landet de facto yttrandefrihet och fri media. Aliyev försöker i det närmaste starta en personkult kring sitt ledarskap och har inga problem med att bygga konserthallar där man måste ta av sig skorna innan man går in, för att inte repa marmorgolven. Anledningen till att vägen som vi nu kör på är så bra är att den leder till Aliyevs sommarstuga - om man nu kan kalla ett mindre slott och en enorm, inhägnad park för stuga. Så snart vi passerar detta monstruösa bygge blir vägen stadig sämre. Det känns väldigt talande för landets framtid.


Även om Azerer är ett hårt prövat folk är de oerhört vänliga och saktar villig ner sin Azerryska för att vi ska förstå när de berättar sina legender och bjuder på sin traditionella mat. Min svenska vän är vegetarian, och efter hon har lyckats förklara detta främmande koncept för en grupp äldre damer som tagit med oss på en utflykt spänner matriarken i gruppen ögon i mig och frågar om jag också är 'sådan'. Efter mitt nej jublar hon och jag belönas med kött, kött och mer kött. Det Azeriska köket är egentligen fel ord, tala hellre om den azeriska grillen. Före köttet, under köttet och efter köttet dricks kopiösa mängder sött te ur små glas. Till teet serveras sylt och dadlar, vilket gör att fingrarna snart klibbar fast vid glaset och en tung känsla av mättnad trycker ned en i ens stol. Det äts konstant och så länge man håller ämnena neutrala är folk pratsamma och glada.

En azerisk vän sammanfattade mitt intryck av landet väldigt träffande i följande ord:
I love my country, but I hate everything our government is doing to it and it’s people.

5 comments:

Din biologiske arkitekt said...

Fantasktisk beskriving som vanligt. Det känns som om man är med själv.... Trösta vegetarianen med att Din biologiske arkitekt åt kött i nödvärn i det mörkaste Småland härmom kvällen. Inga direkta skador uppstod, utom att håret föll av.

Susanna said...

yo! jag vill också bli bjuden på xadjapuri, vad det nu än är. är det gott, godare än sockerkaka?

Susanna said...

så sant, så sant. kan briljera med sallader - igår fjorde jag en med chili, spenat, sallat, gurka, avokado, vårlök och hallonvinäger. det blir väl en meny, om man lägger till kanelisar?

Susanna said...

jo, all kommunikation är bra. men just nu kommunicerar jag inte med andra, eftersom jag är upptagen med att kommunicera med mig själv. fast det är väldigt vill jag tillägga. glad midsommar!!

Susanna said...

kanske en liten koalition? sosansky-georgia-alliansen? ska utveckla mina ordningsbetygspunkt, du kommer att gilla den ; )

KRAM OCH GLAD MIDSOMMMAR!