Så var man hemma igen.
Det är tyst och lugnt och man kämpar med en känsla av att man borde duscha konstant - eftersom det finns vatten och man borde passa på.

Såhär mot slutet

Ja, jag vet att jag inte har skrivit på över en månad, men på sista tiden har jag, förutom jobb och allmänt vardagsliv, så som glass och alkohol och andra spännande sätt att överleva i hettan, hunnit med en tripp till Batumi vid Svarta havskusten, en sväng till Istanbul, vinkat av ett halvt dussin kompisar som åkt hem till respektive länder, välkomnat en kompis som var modig nog att komma på besök under högsommaren samt hunnit med en kortare sjukhusvistelse.
Ni får förlåta att skrivandet blivit lidande.

Slutet närmar sig med stormsteg nu. På söndag går mitt plan och vad har jag att blicka tillbaka på? En mycket omväxlande, bitvis mycket jobbigt, bitvis fantastisk vistelse. En vis väninna förklarade en gång för mig att riktigt kärlek är att verkligen vilja vara där även när det verkligen suger. Och tro mig, bitvis har Georgien testat mitt tålamod och prövat min självkontroll till bristningsgränsen. Men även dagar då jag har blivit uttittad av alla män på gatan, blivit förolämpad av min kollega för att jag sagt emot honom trots att han är en man och jag bara en dum varelse med bröst, bråkat med taxichaufförer, blivit förbannad på servicen, blivit gråtfärdig över tiggarbarnen vid motorvägen och slutligen ramlat in i min stekheta lägenhet bara för att upptäcka att strömmen gått och all mat i kylen är förstörd så vill jag vara här. Även när det verkligen suger. Jag ska inte ljuga, just nu ska det bli oerhört skönt att komma hem och njuta av ett lite lättare liv i några veckor. Men jag känner mig själv och vet att om en månad kommer det börja klia i mig igen och jag kommer att sakna det här landet, de här lukterna, de dagliga kamperna och mitt liv här något enormt. För trots att det har varit ett stormigt förhållande så älskar jag Georgien. Trots allt. Eller kanske just på grund av det.

Pankisi

Förra onsdagen var en dag som passerade lika obemärkt som alla onsdagar i ett, vad jag har hört, regning försommarsverige. Dock var den 20:de juni Världsflyktingdagen och i ett land som Georgiern, där internflyktingarna räknas i tusental och gränsen mot Tjetjenien i norr blir suddigare och suddigare för varje busslast flyktingar som tar sig över är det en dag att - om inte fira - så åtminstone uppmärksamma.
Tillsammans med UNHCR och Norska flyktingrådet packade UNAG in sig i minibussar och åkte till Pankisidalen i norra Georgien tidigt på onsdagsmorgonen. Pankisi är den fattigaste delen av vad som kallas Georgia Proper, det vill säga Georgien minus utbrytarrepublikerna Abkhasien och Syd Ossetien. Dalen består av sju mindre byar inklämda mellan två bergskedjor och utkastade på varsin sida om en liten flod. När jag sitter i den skumpiga bussen och blinkar sömnen ur ögongen genom att studera kartan ser området ut att vara grönt och frodigt, med ett tjock blått sträck i mitten, men när bussen väl börjar sin slingrade färd in mot dalen ser jag att floden har torkat ut till bäckstorlek och blått knappast längre går att använda som färgbeskrivning. Men så blir det när 7 byar och ca 2000 människor utan avlopp eller annan möjlighet till vattenförsörjning ska samsas. Det känns sorligt ironiskt att bakluckan på bussen är lastade med vattendunkar åt oss bortklemade stadsmänniskor som med all säkerhet hade dragit på oss en spännande fauna av amöbadysenterier av vatten som försörjer spädbarn och krumma gummor.

Det finns en väg in till dalen, men resan på den går mycket långsamt, då den bitvis är så dåligt att vi får kliva ur bussen och gå. Vägen har varit bättre, berättar en journalist som jag delar säte med, men efter att stridigheterna från Tjetjenien läckte över hit drog sig alla utländska hjälporganisationer sig ut ur området och lämnade kvar vägar och skolor att förfalla i maklig takt. Tidvis har hela dalen varit avspärrad på grund av stridigheter, med de har bedarrat de senaste åren och förra året öppnades dalen för utlänningar igen. Det är dock en skör känsla av trygghet, vilket märks på de stela leenden och den lätt avvaktande attityd som vi möter hos lokalbefolkningen. Den kvinna från UNAG som jag fått ackompanjera till Pankisi får något oroligt i blicken när bussen stannar i Dudei, byn där vi ska slå upp festivalområdet, jag får inte gå mer än 500 meter från henne förmanar hon, hon vill kunna ha ögonkontakt med mig hela tiden och om hon ropar måste jag komma inom 2 min. Brudkidnappning är en levande tradition i detta område och när man är medveten om det är tecken många. De unga ogifta kvinnor som strömmar in till festivalområdet hålls beslöjade och nära sina mammor. Så fort en ung kvinna lämnas av matronan i familjen, lämnas även ett litet barn med henne. Denna typ av barnvaktande är en relativ säkerhet; det är svårt att tyst föra bort en kvinna med ett litet barn och det är ännu svårare att veta om det är hennes barn eller hennes syster. Ingen vill ha en ’använd’ kvinna. När jag strövar omkring på det inhägnade festivalområdet slås jag av en känsla som jag inte kan placera. Men efter att blickar och kommentarer blivit närmanden och skällord förstår jag. En ensam ung kvinna med långt blont hår väcker uppmärksamhet och ganska snart är jag glad att Khatuna ropar på mig titt som tätt.

I Pankisi bor för närvarnade ca 1300 flyktingar från Tjetjenien. När de var som flest, strax efter det andra Tjetjenienkriget 1999 räknades här uppemot 9000 flyktingar, men då levnadsförhållanden i dalen är mycket svåra har alla flyktingar som kunnat lämna dalen gjort så och flytt vidare till andra länder. Kvar idag finns bara de fattigaste av de fattigaste. Till festivalen, med dans och sång, clowner och glass till nedsatt pris, kommer en överväldigande majoritet av kvinnor och barn. Det finns en del gamla män, och en uppsjö av unga män, men de medelålders lyser med sin frånvaro. De är döda eller försvunna. Eller, oftast, efter att de misstänkts för att vara kombattanter och vägrats flyktingstatus har de tvingats de lämna sina familjer och vandra tillbaka till landet de flytt ifrån. Nästan alla jag träffar har förlorat en eller flera familjemedlemmar. Nästan alla barn som springer omkring på området är faderlösa.

När barnen skrattar ser man deras ruttnade tänder. I dalen finns inga tandläkare längder, den sista försvann när de som hade pengar nog att gå till honom flyttade. Minsta infektion man drar på sig är förenat med livsfara, då läkarna snabbt följde efter tandläkarna. Livet i dalen är en konstant kamp för överlevnad förenat med en bedövande monotoni. Alla dagar ser likadana ut och sträcker ut sig framför flyktingarna som ett radband av oro och upprepning. Ett tag fanns där en drogbaron som erbjöd arbetsmöjligheter, men han har också flyttat nu, suckar Khatuna. Det finns inget kvar.

När vi packar in våra tält och vattenflaskor, våra små paket med handservetter och kepsar med glada loggor på och börjar köra den skumpiga vägen hem så sitter de där. Längs vägen. Och tittar. Det är vad man gör i Dudei. Man sitter längs vägen och tittar.

Det finns ljuspunkter. WFP har sponsrat ett bageri i byn som erbjuder mat såväl som arbete. WHO har byggt en tvättanläggning. Efter hårda påtryckningar från NGOs har staten äntligen beslutat sig för att dela ut ID kort till flyktingarna, vilket tillåter dem att hämta ut sitt bidrag från banken. Tidigare har de inte kunnat få ut sina pengar, även om de finns på deras konton, då alla georgiska banker kräver ett pass för att tillåta sina kunder att göra transaktioner. Men dessa specialgjorda ID kort ska tjäna som motsvarigheten till ett pass för flyktingarna. Nu återstår bara problemet hur de ska ta sig till en bank. Med en bra minibuss tar det 2 timmar till närmsta stad med ett bankkontor. Hur länge det blir till häst eller fots återstår att se.

Pankisi är en av de vackraste delarna av Georgien. Bergen är klädda i grön lummig skog där dimma leker sig kvar långt in på förmiddagen. Överallt växer det, även ur sprickorna på vägen skjuter skott upp. Dalen slingrar sig mellan bergens fötter och kullarna bildar ett panorama av grönt med vita toppar där snön ännu dröjer sig kvar. När Tolkien beskriver Rivendel kunde han lika gärna talat om Panikis. Men har man varit där är det inte landskapet som dröjer sig kvar i minnet.

Tåg till Baku

Efter att ha prövat buss till Armenien kändes det som att det var dags för tåg till Azerbajdzjan. Sagt och gjort, efter en del initial förvirring på tågstationen, som är svår att hitta på när man faktiskt kan se något och som inte gjordes lättare av det strömavbrott som ledde till att vi fick känna oss fram, hamnade vi på rätt tåg och intog en kupé. Ganska snart fick vi sällskap av en äldre dam som skulle besöka sin dotter i Ryssland, men då Georgien och Ryssland inte har några fungerande diplomatiska relationer för tillfället var hon tvungen att åka via Baku. Tåget till Baku tar 16 timmar, vara 5 spenderas stillastående vid gränsen. Den georgisk-azeriska gränsen är en logistisk mardröm av ineffektivitet, omotiverad aggression och en något skum säkerhetssyn. När vi stannar på den georgiska sidan kliver en trupp vakter ombord och samlar ihop allas pass. Sedan följer en tre timmars väntan, monoton och varm, då det är närmare 30 grader såväl ute som inne och vi inte tillåts lämna tåget, då och då avbruten av vakter som sporadisk söker igenom ditt baggage och muttrar om tillståndsblanketter för digitalkameror. Sent om side kliver en stressad tulltjänsteman på tåget och går runt med stora buntar av pass som han kastar in i olika kupéer. Man får ta det man kommer över och sedan byta sinsemellan. Men alla är vana vid det här, och jag har inga problem med att byta till mig mitt eget pass mot det grekiska som jag fått. Sedan rullar tåget vidare.


Men inte särskilt länge. Efter 30 min är det stopp igen, på den azeriska sidan den här gången. Samma procedur upprepar sig igen. Jag lämnar lydigt bort mitt pass och visar upp mina kläder. Sedan slår jag mig ned i grannkupén med några nyfunna vänner och blir bjuden på hembakad xadjapuri, beredd på ytterligare 3 timmars varm väntan. Efter enbart någon timme dundra dock en flock azeriska soldater på tåget och börjar rycka och dra i grekiskan, vars pass jag råkade få tidigare. Hon saknade nämligen azerisk visum och de nästföljande timmarna är en dunkel dimma av fängelsehot, bråk, dålig ryska och fejkade ambassadsamtal. Tillslut lyckas vi övertala vakterna om att bara ta henne i förvar över natten och sedan skicka henne tillbaka till Tbilisi med första morgontåget. Tillbaka i kupén slår det oss hur illa det hade kunnat gå. Ibland är livet här nere lite väl enkelt och man glömmer att man bor i en region där det inte alltid är vist att bråka med auktoriteter. Resan fungerade som en påminnelse. Vi blev lite ödmjukare.


Vägen till Baku är öken och olja och små vita byar med platta tak och herdar. Baku själv är en oas. Staden är uppbyggd kring sitt gamla centrum som fortfarande ligger intakt i stadens kärna, omgiven av den gamla stadsmuren. När man promenerar runt på de små gatorna där, omgiven av månghundraåriga olivträd under vars skugga grupper av små män sitter böjda över sina damspel och röker, känns historien närmare än någonsin. Två kliv utanför gamla staden börjar Bakus strandpromenad, där livet är caffelatte, BMW och bikintoppar. Det snurrar i huvudet av försöken att ta in hela staden på en gång. På gatorna ser man ömsom kvinnor i traditionella muslimska kläder och ömsom minikjolar och glittertoppar. Överallt är livet övervakat av presidenten, Illham Aliyev, vars gigantiska porträtt finns utplacerat på varenda plan yta som står att finna i staden. Att Azerbajdzjan är en tveksam demokrati märktes redan på tåget, där kvinnorna jag pratade med mekanisk lade in hur mycket de tycker om sin president i var och varannan mening och känslan av att vara konstant övervakad förstärks när vi sitter i bilen på väg ut mot kusten. En azerisk väninna kommenterar våra desperat politiskt neutrala försök till konversation med ett bittert skratt och ett: In this car it's ok, here you can say what you think. En ö av yttrandefrihet i 120 på motorvägen. Medan vi susar fram längs en förvånansvärt bra väg diskuterar vi alltså landets rådande politiska läge. Även om Azerbajdzjan vill lansera sig som en demokrati saknar landet de facto yttrandefrihet och fri media. Aliyev försöker i det närmaste starta en personkult kring sitt ledarskap och har inga problem med att bygga konserthallar där man måste ta av sig skorna innan man går in, för att inte repa marmorgolven. Anledningen till att vägen som vi nu kör på är så bra är att den leder till Aliyevs sommarstuga - om man nu kan kalla ett mindre slott och en enorm, inhägnad park för stuga. Så snart vi passerar detta monstruösa bygge blir vägen stadig sämre. Det känns väldigt talande för landets framtid.


Även om Azerer är ett hårt prövat folk är de oerhört vänliga och saktar villig ner sin Azerryska för att vi ska förstå när de berättar sina legender och bjuder på sin traditionella mat. Min svenska vän är vegetarian, och efter hon har lyckats förklara detta främmande koncept för en grupp äldre damer som tagit med oss på en utflykt spänner matriarken i gruppen ögon i mig och frågar om jag också är 'sådan'. Efter mitt nej jublar hon och jag belönas med kött, kött och mer kött. Det Azeriska köket är egentligen fel ord, tala hellre om den azeriska grillen. Före köttet, under köttet och efter köttet dricks kopiösa mängder sött te ur små glas. Till teet serveras sylt och dadlar, vilket gör att fingrarna snart klibbar fast vid glaset och en tung känsla av mättnad trycker ned en i ens stol. Det äts konstant och så länge man håller ämnena neutrala är folk pratsamma och glada.

En azerisk vän sammanfattade mitt intryck av landet väldigt träffande i följande ord:
I love my country, but I hate everything our government is doing to it and it’s people.

Värmekveruleringar och rabies

På en middag för några veckor sedan försökte vårat glada gäng svenskar förklara konceptet lagom för en bunt förvirrade georgier. Den blandade framgång som detta försök rönte kan nog delvis skyllas på mängden konsumerad alkohol, men även på att Georgien som land inte är predisposinerad att förstå konceptet lagom. Det finns inget att relatera till, för ingenting i landet är lagom. Allt är antingen eller. Antingen lever du på Beljugakaviar eller existensminimum. Antingen kör du en nyvaxad BMW eller en Lada lagad med gaffatjep och plastic padding. Antingen är det +3 och regning eller 32 grader och stekande sol. Georgien saknar mellanting. Georgien saknar lagom.

För tillfället betyder denna avsaknad av nyanser att det är varmt. Väldigt varmt. Det har varit kring 30 grader i två veckor nu, och temperaturen kryper så sakta uppåt. I slutet av juni förväntas den ligga kring 40. Namnet på huvudstaden, Tbilisi, kommer från det georgiska ordet tiflis, varmt. Staden är belägen i en dal, inklämde mellan berg som effektivt stoppar alla svalkande vind och låter den torra hettan härja som den vill längs gatorna. Att dessa i sin tur är fulla av bilar som inte skulle känna igen en katalysator om de så körde över den hjälper inte direkt. Det är varmt.

Om man är uppvuxen i ett land där 23 grader i vattnet är härligt och folk faktiskt förstår konceptet sommarkofta så är det lite vårt att relatera till denna intensiva värme och särskilt dess kontinuitet. Staden svalnar aldrig av. Även nätterna är så varma att man svettas när man rör sig ute sent på kvällarna. Detta gör att vi ständigt jagar den där vindpusten, den där oasen av kyla som ger en paus från den tryckande hettan. I går fanns den på mina vänner Mr Powerbars och Blombrallans balkong, där vi slog upp basläger och drack jordgubbs-daquiris tills det mörkande. Medan vi låg där och pustade, för varma för att göra något som krävde någon typ av ansträngning, som att prata, så lekte barnen under oss på gården. I jeans och långärmade tröjor. Männen satta under träden och spelade backgammon, i koftor och kepsar. För riktig sommar är det inte förens i juli, då det är kring 45 grader. Då kan man ha T-shirt. Fram tills dess blir vi mer utstirrade än vanligt. I lördags, när värmen tvingat mig ur min lägenhet som på grund av sitt strategiska läge förvandlas till en bakugn på dagarna, så låg jag och Baby Cakes i en park och flämtade med varsin flaska vatten. Ganska snart märkte vi att alla andra i parken gick lovar runt vår bänk och småbarn sprang fram för att öppet peka och kleta glass på våra bara ben. Det fanns nämligen inget roligare att titta på i hela parken än de två vitingarna som låg i knappt anständiga kläder och långsamt stektes till en mer ljusröd nyans, trots att det bara var löjliga 31 grader ute.

I andra nyheter; Om man blir biten av en rabieshund så behöver an 8 sprutor. Varav tre ska tas i skinkan och en rätt in i ryggen. Detta lärde vi oss igår då en kompis blev attackerad av en liten men ytterst naggande hund på sin gård. Efter att ha vandrat runt halva stan på jakt efter en öppen läkarmottagning så förbarmade sig två män över oss och körde oss till ett sjukhus, där vi först blev rejält utskällda av läkaren för att vi inte kunde georgiska och sedan förvisade till en trappuppgång av någon anledning. Dock lyckades vi få tag på en tolk och snart var alla sprutor administrerade och föreningen JBIODF - AHBKOAFD (Jag Bryr Mig Inte Om Det är fascistiskt - Alla Hundar Borde Kastreras Och Användas För Djurförsök) har fått två nya stolta medlemmar!

Att balanser på gränsen

Det blir länge och längre mellan mina inlägg. Det kan bero på allt från den förlamande hettan, som nu slutit sin järnhand kring landet, till att jag nu har så pass mycket av ett vardagsliv att jag knappt finner något att berätta om längre. Jag vill tro på dörr nr 2, men det kan lika gärna vara värmen.

Georgien har 4 årstider, men om Vivaldi komponerat om dem hade hans verk fått heta Höst, Vinter, Sommar och Are you kidding me? Vår finns inte här nere, om man inte räknade den enda dagen då man kunde ha öppen vinterjacka. Det gick från +3 och regn till +28 på två dagar. Jag släpar mig till jobbet och praktiskt taget ramlar in genom dörren för att landa i hallen i en liten hög av perspiration och desperation, medan mina georgiska kollegor prydligt trippar över mig i sina jeans, stövlar och lätta kappor. Alla försök från min sida att övertala dem om att det är varmt ute och luftkonditioneringen följaktligen bör slås på möts med överseende leenden och välmenande varningar om att jag bör klä på mig mer innan jag blir förkyld. Tbilisi ligger i en dal, på alla sidor omgiven av berg och med ett tjock lock av smogg över sig, så värmen blir snabbt torr och outhärdlig. Men en kompis tröstade mig häromdagen med att det inte var så farlig nu, fram emot juni väntar de upp mot 40 grader. Min lättnad uteblev.

Förra helgen trotsade vi värmen och begav oss på utflykt till sydöstra Georgien. Mitt ute i den öken som dominerar landskapet i öster ligger ett gammalt kloster, Davit Garedji, så vacker beläget att det helt klart är värt den tre timmars åktur på skumpiga vägar som resan innebär (1 av dessa timmar spenderades dock i Tbilisi, som vissa dagar kan vara lite svår att ta sig ut ur). Davit Garedji ligger inte bara i ett oerhört naturskönt område, utan är även föremål för en gränsdispyt över just det samma. Även om man läst om gränsdispyter tidigare, följt med fingrarna längs de streckade linjerna (röda för de dumma, blå för frihetskämparna) och försökt uttala namn på städer och floder man bara lärt sig för att klara geografiprov på högstadiet, så är det en speciell känsla att faktiskt befinna sig på gränsen. Vi klättrade glatt omkring i bergen bakom kloster och stötte då och då ihop med georgiska gränsvakter som såg mer uttråkade än utmanade ut. På väg hem från kloster fick vi så syn på ett interessant torn på en bergsluttning som vi raskt beslöt oss för att bestiga, allt i linje med den 'kan man så bör man' attityd som vi adopterat för länge sedan. Väl uppe på toppen sprang vi på ytterligare två vakter, men dessa var betydligt mindre uttråkade. De vägrade låta oss fotografera dem och även om de lät oss gå omkring vid tornet var de ytterst vaksamma och följde vare steg vi tog med sina vapen i hand. Vi stod och spanade ut över det omtvistade området och såg inga märken, inga linjer, ingenting. Bara gröna slätter uppbrutna av berg färgade röda av sin mineralrikedom. Vi fotade naturen och pratade och levde i vår skyddade västerländska bubbla där ingenting är farligt tills jag började tilltala vakterna på georgiska. De svarade inte och såg konfunderade ut. Jag prövade med ryska men fick ingen reaktion där heller. De kunde ingen av språken och plötslig gick det upp för oss att de här vakterna hade helt andra märken på sina uniformer än de vi tidigare träffat. Märken skrivna på ett annat språk. Vi hade klivit rakt in på ett par Azeriska soldater som befann sig på georgiskt territorium. Plötsligt befann vi oss mitt i ett streckat område, precis där de röda och de blåa linjerna korsade varandra. Precis där tusentals människor lever ut sin vardag, varje dag. För att citera min favorit svensktalande treåring här nere: Den var liten läskig.

Dock, allt är väl som slutar väl och kvällen slutade, efter en hastig reträtt, på en stor supra med musik och dans och inga vakter. Vi klev tillbaka in i vår bubbla. Men känslan dröjer sig kvar.

Everything is politics

I lördags, efter en sedvanlig fredag i Dionysos sällskap så bänkade sig exilsvenskarna, alla 4 av oss, framför TV:n och laddade upp med popcorn och Abkhazisk champagne inför Eurovision Song Contest. Att dricka Abkhazisk champange är smakvarianten av den visuella upplevelse som är Eurovision, den är guldförpackad, men luktar jäst och har en bitter eftersmak av politik.

Abkhazien ligger i nordvästra Georgien och har kämpat för sin självständighet sedan Sovjets fall. Tidvis har området präglats av brutala stridigheter och mellan 1991-1993 var där ett regelrätt inbördeskrig. Men idag när Georgien vill bli sett som ett moderniserat och demokratiskt land med en käck framåtanda så duger det inte att komma dragandes med gamla internkonflikter. Det är ju bara så 90-tal. Idag betecknas Abkhazien som en frusen konflikt och för tillfället upplever båda sidor en bräcklig vapenvila, men konflikten ligger ständigt och bublar under ytan. Då Abkhazien gränsar till Ryssland och stundom har visat intresse av att bli ansett som en del av detta land så är konflikten idag mycket infekterad och spiller över på Georgisk-Ryska relationer, som redan är en aning spända efter Sovjet ockupationen. Lägg till detta att Ryssland anklagas för att ha sina trupper i den andra utbrytarrepubliken i Georgien, Syd Ossetien, krydda med diverse handelsembargon och avstängda gasledningar och du får ett klimat som på sina bästa dagar är kyligt. För att citera Family Guy; there hasn’t been this much tension since the slaves where freed. Gränsen mellan Georgien och Abkhazien är stängd för innevånarna i de båda delarna. Internationella arbetare kan dock röra sig fritt, så länge de inte är ryssar, vilket är anledningen till att min väninna kunde resa dit med sin kvinnoorganisation och på så sätt smuggla hem Abkhazisk champagne.

Denna smuttade vi på i lördags medan vi förbannade de georgiska kommentatorerna som envisades med att prata igenom halva låtarna och glatt sjöng med i sitt lands bidrag. Efter att ha njutit av skönsång, falsksång, pampig sång, 'men snälla lilla vän, nu tänker vi om och gör det här rätt'- sång och såklart nazitransvestit i diskokulasång så var det dags för omröstningen. Det blev en studie i intereuropeiska utrikesrelationer. Var man den minsta bit insatt i nuvarande politiska strömmingar kunde man direkt tala om hur länderna skulle lägga sin tre tyngsta röster. Eurovision borde vara ett obligatorium på UD:s diplomatutbildning. Allt är verkligen politik, och varför skulle det inte vara det?