Jul, jul moderiktiga jul?

I serien jul-outfitter vi minns presenteras nu min fars klädsel för julen 2006:

Notera den eleganta skjortan från Ron Johns Surfshop samt hur den bjärt gula slipsen kontrasterar mot det blåa i skjortan för att anspela på en viss landsstolthet. Vidare bär han en toppig sov-luva med Nalle Puh mönster, elegant uppvikt över öronen för den där Elf-looken vi alla eftersträvar.

Han bär även ett par vintage jeans, slitna med omsorg, för att ge looken en lite mer folklig prägel.


Någon som vill ha en lista över inköpsställen?

Jul, jul, strålande jul

När julmaten är uppäten och presenthögen under granen blivit en hög med presentpapper på uppfarten infinner sig en känsla av.... ja , av vad? Av ytterligare en helg väl avklarad? Av tomhet efter en konsumenthysteri utan like?

Nej, jag känner mig mest nöjd och glad. För sanningen är den att jag älskar julen. Jag njuter i fulla drag av allt som hör den till (utom julmaten, som uppenbarligen är ett straff för synder begångna under året, en botgöringsprocess som måste gås igenom innan klappar delas ut.... or you tell me?) och julafton är liksom crescendot på en process som påbörjats redan första advent. Min familj är väldigt traditionsbunden, men detta är något svårförståligt för en utomstående, då vi bara binder oss vid våra egna traditioner. En av dessa är att alla får önska tre rätter att ha på julbordet, istället för den "vanliga" otäcka julmaten som ingen gillar. På julbordet i år stod bland annat en utsökt ostbricka, komplett med en magnifik selektion av kex (som inte blev det mista mindre värdig för att den tappades på golvet kort innan servering) samt fikon och päronmarmelader. Om ni vill ha ett råd av mig här i livet, så är det att en god ost aldrig, aldrig är fel!

Efter traditionell julmiddag ( i Falkmersk tappning) med god ost och goda viner, samt dopp i grytan och potatismos, så blev det dags för presentöppning med obligatorisk vers! Min mormor visade sig vara riktigt slängd inom improvisations-poesi, medan vi andra tafatt vandrade runt bland vilsna versfötter och desperata nödrim. Julklappasskörden förde för min del med sig bland annat smycken och slipsar, så uppenbarligen hade jag varit snäll i år också.

Juldagen såg en släktmiddag med indiskt tema och jag förmanades av en samstämmig kör av äldre släktingar att ta det försiktigt i Georgien. Jag är lite osäker på vad de tror ska hända mig, men ett av råden jag fick var att alltid bär med mig en liten burk hårspray och en tändare, så att jag kan steka eventuella överfallare levande….

Nu ska jag krypa ihop i soffan med min familj, äta Wienernougat tills jag mår illa och titta på gamla dokumentärer om Churchill.

God jul till er alla!

En dikators död

I går dog Turkmenistans diktator Saparmurat Niyazov, eller Turkmenbashi [Turkmenernas fader] som han så passande döpte om sig till. Turkmenistan som har styrts med järnhand av denne ypperligt excentriska man står nu inför en omvälvande förändring. Ett karakteristikum för paranoida diktatorer är att de sällan har en klar efterträdare utsedd (på grund av den risk för att en dag vakna upp död som detta brukar medföra) och i nuläget är det oklart vem som kommer att ta över styret i Turkmenistan. Detta land i Centralasien är extremt fattigt och folket har levt under ett så extremt politiskt förtryck att vilken annan diktaturstat som helst skulle rodna av avund. Bland annat så misstänks Niyazov för att ha iscensatt ett mordförsök på sig själv för att med detta som förevändning kunna rensa ut huvudstaden på oönskade personer. Kvar i staden fick endast personliga vänner och familj bo.

Men nu har folket en chans att utvecklas. Det finns en öppning, en chans, om än aldrig så liten, för landet att långsamt påbörja en mödosam vandring mot en mer demokratiskt tid. Men detta kommer aldrig att ske utan stöd och påtryckningar från omvärlden. Det är därför mycket viktigt att utvecklingen i Turkmenistan uppmärksammas på flera håll och att kontinuerlig press sätts på regimen i landet.

Turkmenbashi gjorde sig känd för en excentrisk, paranoid och maktgalen personlighet som skulle fått Lil´Kim i DPRK att verka vara en stabil och reko kille. Bland några av hans åtgärder återfinns beslut om att förbjuda ballett, inspelad musik och guldtänder. Han har även döpt om år, månader och dagar efter sig själv och viktiga personer i sin släkt, uppkallat meteorer efter sig själv och låtit bygga en jättelik guldstaty av gissa vem, som roterar för att konstant ha solen mot ansiktet.

Turkmener, jag önskar er lycka till! Efter det här kan det bara bli bättre!

Vackert land, vackert land vi bor i

Efter att ha spenderat de sista två veckorna innan jul multi-taskandes på en nivå som skulle gjort en sådan där 7-armad Hinduisk gudinna grön av avund, så är jag nu transporterad upp till Täfteå över julhelgen. Täfteå är ett litet samhälle utanför Umeå, som någon gång på 70-talet bestämde sig för att det var trött på all utveckling, satte sig ned och lät alla nymodigheter passera förbi utan att lämna några bestående spår. Detta innebär bland annat att jag skriver detta på en Internetanslutning via modem och bara har täckning på min mobil om jag står längst in i hörnet av köket och lutar mig i 32¤ vinkel ut mot fönstret. Men det är tyst här, väldigt tyst. Det enda som finns utanför mitt fönster är skog, så det är en dov tystnad, träden äter upp allt ljud, och nu när växthuseffekten har eliminerat alla snö och mörkret följaktligen inte längre har någon naturlig fiende så är det mörkt också. Tyst och mörkt.

För att ta sig till Täfteå så har min familj bilat från Stockholm. Under de 12 h som den bilresan tog har jag gjort följande två iakttagelser:
1. En cabriolet må vara en bra bot mot din åldersnoja, men baksätet är inte bekvämt, inte i 12 h i alla fall.
2. Vem det nu än var som skrev sången "Vacker land vi bor i" så betvivlar jag starkt att denna någon bilat sträckan Stockholm- Härnösand.

Efter Härnösand rycker Sverige upp sig och bjuder på Höga kusten, som är nästan alviskt vacker i skymningsljus. Men innan dess är det nästan tragikomsikt. Då snön svikit i år finns det inget förskönade lager över de små, depressiva byarna man kör förbi, de där byarna med konstiga namn och en OK-Q8 mack är det givna stället där ungdomarna samlas på kvällarna för att dricka folköl och röka. En personlig favorit på vägen är Iggesund, som så stolt marknadsför bygdens höjdpunkt att det tar några sekunder innan jag inser att jag tittar på en jordhög. En stor jordhög, det får jag ge dem, av någon anledning krönt med ett spinnhjul, men ändå en hög med jord. Annars bryts det monotona landskapet av kalhyggen och grustag samt oändligt många maskinparker, jag har aldrig sett så många inköpsställen för traktorer som längs E4:an norrut, och såklart de obligatoriska pappersbruken. Redan innan vi ser Gävle vaknar jag av lukten av pappersbruk, som på något sätt lyckas lukta så till den grad att den tar formen av en smak som lämnar beläggningar i munnen, och blir glatt överraskad när det visar sig att vi inte längre måste köra igenom staden. I Sundsvall äter vi lunch på en parkering bakom Lidl och interagerar med ortspopulationen genom att tuta på en man som urinerar mot butiksväggen.

När vi kommer till Härnösad tar vi en avvikare genom staden för att leta efter ett konditori som en gång ägts av en släkting till oss. På vägen passerar vi förbi SIDAs lokaler och jag kan konstatera att kursgården där jag ska spendera två veckor i januari är i en härligt uppiggande sjukhusgrå färg och ligger vägg i vägg med fängelset. Jag ska nämligen gå en utresekurs här innan det bär av till Georgien, och jag börjar så sakta förstå varför. Om man klara sig i 2 veckor i Härnösand, klarar man allt.

Men nu är jag alltså framme i Täfteå, har pyntat granen, fått glögg och ska nu börja vad som kan endast bli en helglång serie av överambitiösa måltider. Det är äntligen jul...


...just det ja, om jag lutar mig ut genom fönstret på baksidan av mormor och morfars hus kan jag precis se en liten fläck snö. Morfar visade mig den nyss, men släckte genast verandabelysningen igen: Vi vill inte smälta bort allt innan jul!

ABC, det är trevligast att le...

Min dator, som uppenbarligen är ett straff för synder begångna i ett tidigare liv hängde sig just när jag skrivit färdigt en jättelång text om att jag bokat biljetter och haft möten och allämna känslor inför julen och Georgien. Utgå från att det inte bara var roligt skrivet och underfundigt, utan även vacker och ibland även lätt sentimentalt. Men tji fick ni......

Nu ska jag LVU:a mig själv, innan jag blir en total fara för min omgivning på grund av datorrelaterad ilska, under två duntäcken och kolla på Family Guy tills aggressionerna smälter bort i en dimma av te och kakor.

Tjingeling

Me minda - I want

Har hitta denna söta lilla georgisk-engelska ordlista med allt man kan behöva kunna inför en vistelse i landet. Man kan även lyssna på hur det ska uttalas och slutligen höra en hel liten novell om David Mchedlishvilis liv och levende. All man behöver om man söker något att kasta bort en fömiddag på. Enjoy!

Jag kan tycka hela världen, lilla mamma

Så, nu har även jag gett upp och skaffat en blogg. Jag tycker dock fortfarande att hela iden med att blogga är en liten smula egocentrisk. Varför måste världen ha mina åsikter för att kunna fungera? Den klassiska filosofiska devisen "jag tänker alltså är jag" har gått överstyr och omvandlas till "andra människor som jag inte känner och aldrig kommer att träffa kan se att jag tänker, alltså är jag". Missförstå mig rätt, jag är en stor anhängare av ändlösa filosofiska diskussioner (som vanligtvis brukar sluta med en intetsägande diskussion om semantik och en tom flaska rödvin), och har således flera gånger diskuterat om händelser kan anses inträffa oberoende av observatören. Definieras en händelse av att vi upplever den, eller upplever vi något för att det är en händelse? Det som jag ändå är förhållandevis säker på är att det inte kan finnas något universellt behov att bekräfta mina känslor kring en viss händelse för att den ska betraktas som verklig. Men då jag nu har kastat in handduken och börjat blogga själv, så får jag nog ta och ändra min verklighetsuppfattning något. Jag får alltså tycka och tänka hejdlöst här!

Efter denna sten-i-glashus inledning så kanske jag bör tala om syftet med min nya blogg ( som jag redan börja utveckla ett komplicerat hat-kärleksförhållande till);Jag ska alltså åka till Georgien och praktisera på deras FN förbund (Ja, de har ett) i 6 månader. Meningen är att de som känner att deras liv är hemskt tomma utan mitt konstanta tyckande och tänkande fortfarande ska kunna få det behovet tillfredsställt här. Imorgon ska jag boka mina biljetter och skaffa en lägenhet där, så jag återkommer då med mer info, tills dess så har jag en lista över saker jag tycker, bara för att jag kan:

1. Brottsrabatten i Sverige är absurd! Mer straff åt folket.
2. Stövlar utanpå byxorna är inte snyggt. Nej, det är inte det. Stackars alla lurade små flickor.
3. Da Vinci koden är bland det sämsta som publicerats detta århundrade. Dan Brown borde jagas ned och straffas (och nej, han borde inte få brottsrabatt).
4. Tillfreds är ett ord vars sanna mening bör återtas.
5. Smulan borde komma hem igen!