Monday, March 19, 2007

Övertid och kloster

Helgen har mest gått i den obetalda övertidens tecken, men med vissa ljuspunkter. Såväl lördag som söndag har jag jobbat till sena natten med att sortera och kopiera och sortera om och stapla och allmänt göra alla de där små sysslorna som de som faktisk kan läsa och skriva georgiska slipper. Men för att kompensera att jag jobbat massa timmar så beslöt sig delar av kontoret att ta med mig på en utflykt till östra Georgien och där närmare bestämt Davit Gareij.

Davit Gareij är ett gammalt kloster som etablerades på 600-talet för att se till att östgeorgierna inte förföll till sina gamla gudar igen. Klostret började som en liten grotta och växte sedan successivt tills 1600-talet, då den dåvarande kungen fick ett anfall av paranoia och brutalt mördade alla de 600 munkar som bodde där. Efter det stod platsen övergiven fram till 1675, då nästa kung tog över, klappade kyrkan på axeln och sa :Hörrni, nu går vi vidare. För att vinna kyrka tillbaka så bekostade han en totalrenovering av klostret. Sedan fungerade det som kloster/lärocenter fram till 1900-talet och kommunismen. Under Sovjetväldet användes platsen för militärövningar, men nu är den återigen i bruk som kloster.

För att komma till Davit Gareij får man åka bil på skumpiga vägar genom den bergiga ödemark som är den georgiska öknen. Landskapets gråbruna monotonitet bryts stundom av små hus som vajar i den konstanta vinden och de flockar av får som omger dem. Då och då stannar vi för att fråga om vägen, och väderbitna fårherdar strövar fram till vår bil och småpratar om vädret och djuren och livet i goda 10 -15 min innan vi får svar på vår fråga. Det är ensamt i öknen.

Tillslut kommer vi fram, och efter att ha täckt mitt syndiga huvud med en sjal få jag stiga in i klostret. Det är som hämtat ur Rosens Namn (boken, inte filmen), komplett med ett runt torn där munkarna som jobbar med att restaurera gamla dokument jobbar. Alltsammans vacker beläget på en bergssluttning med utsikt över en djup dal. Solen sken och körsbärsträden hade precis börjat slå ut. Det var en av de vackraste dagarna jag upplevt här hittills. Efter at ha strövat runt i klostret et tag så begav sig några av oss vidare upp mot toppen av berget för att njuta av solen och utsikten. Efter att ha klättrat ett bra tag så hörde vi hur de som stannat kvar vid kloster ropade på oss och skrek att vi var tvungna att komma ned! Nu!

Efteråt visade det sig att Davitklostret ligger i ett område som är föremål för en gränstvist mellan Georgien och Azerbaijan. Tydligen gick gränsen där vi var och klättrade, och de kamouflerade militärerna i området var måttligt glada över att vi fick dem att se mindre tuffa ut genom att glatt skutta runt dem när de låg där och försökte se farliga ut.

Sedan var det tillbaka till kontoret för mer kopiering, men med lite mer färg på kinderna och lite bättre humör.

Stat rosa pristina nomine - nomine nuda tenemos.

9 comments:

Anders said...

"Only the name of the very first rose remains, only names are left to us"

Verkligen fantastiska bilder. Låter som en grym utflykt.

Anonymous said...

No worries, det krävs att man är tre personer för att räknas som en invasionsstyrka.

Tekniskt sett kan du ta en stridsvagn över gränsen utan att det är en krigshandling så länge ni bara är två i den.

Sånt man måste veta innan man påbörjar drömmen om att erövra världen.

Lena said...

Tiddellipomm. Jag har inget att säga, jag vill bara testa om CoComments fungerar för mig.

Malinka, som är... said...

Hmm, två i en stridsvagn är alltså ingen aggressionshandling. Om jag skaffar en stridsvagn - vilket inte torde vara så svårt här, jag bor ju trots allt ganska nära den delen av landet som har stora problem med kärnvapensmuggling - kommer du förbi en sväng till sommaren då? Vi kan se det som en uppföljare till Jackass: Hi we are Malin and Johan and now we are going to invade Azerbaijan.

Lena, du och jag kan invadera Armenien. De hatar alla och alla hatar dem, så det kan nog bli mer av en utmaning. Jag vet att du har en fobi för östländer, men Armenien är mer åt det arabiska hållet.

Anders, dig lämnar jag att leka med munkarna i Nagialaklostret. Du får försöka bryta dig in i det runda bibliotekstornet för att se om du kan hitta en labyrint där, eller åtminstone Sean Connery.

Anders said...

Läste jag rätt?
'Nangijala-klostret'?!

Jag är nog dessvärre alldeles för rastlös för att bli munk. Gillar att sova i en skön säng. Äta gott. Sen kan min ateism visa sig bli ett problem...

... för övrigt krävs det minst 3 personer - ofta fler - för att framföra en stridsvagn. Standardbesättning är vagnschef, skytt, laddare och förare. Dessutom skulle nog de flesta länder räkna även den skruttigaste stridsvagn, körandes över sin gräns, som en krigshandling...

Anonymous said...

JAg måste påpeka att varje steg du tar i närheten av en oroshärd eller en omtvistad gräns betraktar jag som en krigshandling mot din goda (icke)uppfostran. Om du inte håller dig på säkra platser kan det bli aktuellt med fler sorteringsframtvingande åtgärder.
Puss

Lena said...

Hey, jag vet vad Armenien är. En armenier har lagt upp alla mina byxor och Mel Gibson gjorde en film på deras språk. Fast min armenier verkade inte hata något alls.

Lena said...

Jag har förövrigt inte alls någon fobi mot östländerna per se, det är gränserna jag inte gillar. Posttraumatisk stress helt enkelt.

Anonymous said...

Tjosan! Jag kan villigt ställa upp med stridsvagnar och tårgas. Sånt gör vi bra här i Ungern. Dessutom upptäcktes det ju i höstas att de håller rätt dålig koll på sina stridsvagnar. De parkerade en finfin stridsvagn strax utanför min lägenhet men tyvärr blev den stulen (själv tror jag att de gått för att pissa på min dörr och lämnat nycklarna i). Strdsvagnen dök upp igen senare på kvällen under demonstrationerna (läs gatukrig).
Skriv bara en lista på vad du vill ha så kan nog jag kirra biffen. (Två norska studenter stal ett lik från anatomin utan att någon märkte det om det kanske skulle intressera dig.)