Vardagsglädje

Du vet att du börjar vänja dig vid Georgien när taxichauffören inte har växel till din 10 lari sedel och du vägrar betala denna oresonliga summa (ca 40 kr) för den 15 min långa resa genom staden i rusningstrafik som ni just företagit , utan insisterar på att han kör till närmsta affär och skaffar växel åt dig så att du kan betala dina sedvanliga 4 lari.

Du vet att du verkligen börjar vänja dig vid georgisk kultur då du efter detta vägrar kliva ur bilden, utan helt sonika tvingar chauffören att backa 200m ned för gatan för att släppa av dig utanför din dörr. Har jag betalat 4 lari för att bli körd till Dolidza Utza 2 så tänker jag då rakt inte kliva ur på nr 6. Basta!

Det är dessa små nuggets av vardagsglädje som värmer i den kalla Tbilsivåren (Tbilisi kommer för övrigt från det georgiska ordet Tfilis - varmt/milt - om det är växthuseffekten eller georgisk humor återstå att se). Den senaste veckan har jag varit lite nere, en blandning av hemlängtan, dåligt väder och en visdomstand som beslutade sig för att just nu var rätt tid att ställa till oreda. Den ska dock dras ut imorgon - och antagligen sparas i en liten påse på handfatet som en påminnelse till de andra tänderna om vad som väntar om man börjar bråka under min första utlandsstationering. Men nu börjar det vända igen och jag drar mig sakta uppåt genom att uppskatta de små dagliga glädjeämnen som Tblisi kan bjuda på.

Som att Kasha, vår chaufför/allt i allo hälsar mig varje morgon med: Do you feel nice today? Jag gillar att börja min dag med att få ta ställning till om jag känner mig trevlig idag eller inte. Det är dessutom mycket bättre än när jag läste ryska i Moskva och vår lärare oftast började morgonen med att fråga oss: How do you feel yourself? En god vän fick oftast bita sig själv i läppen för att inte svara ärligt på den frågan.

Eller när jag går för att köpa frukt och den lilla damen i fruktboden glatt ropar: Molly - tshemi lamasi gogo (min vackra flicka) och sedan glatt pratar på om stort och smått medan jag får ett äpple mer än jag bett om, eller lite vindruvor på köpet.

Eller den dagliga språkövning som är att Shalva kommer in på mitt rum och tränar min georgiska genom att fråga om jag är olika delar av inredningen. Malin skami a? Ara, Malin skami ar a, Malin gogo a. (Är Malin en stol? Nej, Malin är ingen stol, Malin är en flicka.)

Eller lyckan över att kunna köpa lunch till inte bara mig utan även mina kompisar utan hjälp – och faktiskt få vad jag bett om. En gång fick jag gå ut tre gånger på raken bara för att köpa bröd. Bröd här ser ut som kakor - eller kakorna ser ut som bröd. Bara för att du ber om bröd är det ingen garanti för att den lilla tanten inte tänker: Stackars lilla utländska flicka, hon ser ut att frysa. Det är nog för att hon har för lite kött på benen, hon ber visserligen om bröd, men med tanke på hur smal hon är så menar hon nog kakor. Jag ger henne den här brödformade sockerkakan, då blir hon nog glad.

Eller att en manikyr kostar 5 lari.

Eller den euforiska lycka som bara kan upplevas då man kliver in på sitt kontor kl. 17.15 på eftermiddagen, slut i huvudet av att ha katalogiserat tidningsartiklar hela dagen och möts av fyra precis lika trötta vänner som har stolbrottning och sjunger All by myself helt tondövt. Det närmar sig extas när nämna vänner dessutom köpt choklad och lämnat på ditt skrivbord tillsammans med en nedladdad kopia av senaste Bond, visserligen på ryska, men med en lapp där det står: Craig is just as hot in any language.