Tuesday, June 26, 2007

Pankisi

Förra onsdagen var en dag som passerade lika obemärkt som alla onsdagar i ett, vad jag har hört, regning försommarsverige. Dock var den 20:de juni Världsflyktingdagen och i ett land som Georgiern, där internflyktingarna räknas i tusental och gränsen mot Tjetjenien i norr blir suddigare och suddigare för varje busslast flyktingar som tar sig över är det en dag att - om inte fira - så åtminstone uppmärksamma.
Tillsammans med UNHCR och Norska flyktingrådet packade UNAG in sig i minibussar och åkte till Pankisidalen i norra Georgien tidigt på onsdagsmorgonen. Pankisi är den fattigaste delen av vad som kallas Georgia Proper, det vill säga Georgien minus utbrytarrepublikerna Abkhasien och Syd Ossetien. Dalen består av sju mindre byar inklämda mellan två bergskedjor och utkastade på varsin sida om en liten flod. När jag sitter i den skumpiga bussen och blinkar sömnen ur ögongen genom att studera kartan ser området ut att vara grönt och frodigt, med ett tjock blått sträck i mitten, men när bussen väl börjar sin slingrade färd in mot dalen ser jag att floden har torkat ut till bäckstorlek och blått knappast längre går att använda som färgbeskrivning. Men så blir det när 7 byar och ca 2000 människor utan avlopp eller annan möjlighet till vattenförsörjning ska samsas. Det känns sorligt ironiskt att bakluckan på bussen är lastade med vattendunkar åt oss bortklemade stadsmänniskor som med all säkerhet hade dragit på oss en spännande fauna av amöbadysenterier av vatten som försörjer spädbarn och krumma gummor.

Det finns en väg in till dalen, men resan på den går mycket långsamt, då den bitvis är så dåligt att vi får kliva ur bussen och gå. Vägen har varit bättre, berättar en journalist som jag delar säte med, men efter att stridigheterna från Tjetjenien läckte över hit drog sig alla utländska hjälporganisationer sig ut ur området och lämnade kvar vägar och skolor att förfalla i maklig takt. Tidvis har hela dalen varit avspärrad på grund av stridigheter, med de har bedarrat de senaste åren och förra året öppnades dalen för utlänningar igen. Det är dock en skör känsla av trygghet, vilket märks på de stela leenden och den lätt avvaktande attityd som vi möter hos lokalbefolkningen. Den kvinna från UNAG som jag fått ackompanjera till Pankisi får något oroligt i blicken när bussen stannar i Dudei, byn där vi ska slå upp festivalområdet, jag får inte gå mer än 500 meter från henne förmanar hon, hon vill kunna ha ögonkontakt med mig hela tiden och om hon ropar måste jag komma inom 2 min. Brudkidnappning är en levande tradition i detta område och när man är medveten om det är tecken många. De unga ogifta kvinnor som strömmar in till festivalområdet hålls beslöjade och nära sina mammor. Så fort en ung kvinna lämnas av matronan i familjen, lämnas även ett litet barn med henne. Denna typ av barnvaktande är en relativ säkerhet; det är svårt att tyst föra bort en kvinna med ett litet barn och det är ännu svårare att veta om det är hennes barn eller hennes syster. Ingen vill ha en ’använd’ kvinna. När jag strövar omkring på det inhägnade festivalområdet slås jag av en känsla som jag inte kan placera. Men efter att blickar och kommentarer blivit närmanden och skällord förstår jag. En ensam ung kvinna med långt blont hår väcker uppmärksamhet och ganska snart är jag glad att Khatuna ropar på mig titt som tätt.

I Pankisi bor för närvarnade ca 1300 flyktingar från Tjetjenien. När de var som flest, strax efter det andra Tjetjenienkriget 1999 räknades här uppemot 9000 flyktingar, men då levnadsförhållanden i dalen är mycket svåra har alla flyktingar som kunnat lämna dalen gjort så och flytt vidare till andra länder. Kvar idag finns bara de fattigaste av de fattigaste. Till festivalen, med dans och sång, clowner och glass till nedsatt pris, kommer en överväldigande majoritet av kvinnor och barn. Det finns en del gamla män, och en uppsjö av unga män, men de medelålders lyser med sin frånvaro. De är döda eller försvunna. Eller, oftast, efter att de misstänkts för att vara kombattanter och vägrats flyktingstatus har de tvingats de lämna sina familjer och vandra tillbaka till landet de flytt ifrån. Nästan alla jag träffar har förlorat en eller flera familjemedlemmar. Nästan alla barn som springer omkring på området är faderlösa.

När barnen skrattar ser man deras ruttnade tänder. I dalen finns inga tandläkare längder, den sista försvann när de som hade pengar nog att gå till honom flyttade. Minsta infektion man drar på sig är förenat med livsfara, då läkarna snabbt följde efter tandläkarna. Livet i dalen är en konstant kamp för överlevnad förenat med en bedövande monotoni. Alla dagar ser likadana ut och sträcker ut sig framför flyktingarna som ett radband av oro och upprepning. Ett tag fanns där en drogbaron som erbjöd arbetsmöjligheter, men han har också flyttat nu, suckar Khatuna. Det finns inget kvar.

När vi packar in våra tält och vattenflaskor, våra små paket med handservetter och kepsar med glada loggor på och börjar köra den skumpiga vägen hem så sitter de där. Längs vägen. Och tittar. Det är vad man gör i Dudei. Man sitter längs vägen och tittar.

Det finns ljuspunkter. WFP har sponsrat ett bageri i byn som erbjuder mat såväl som arbete. WHO har byggt en tvättanläggning. Efter hårda påtryckningar från NGOs har staten äntligen beslutat sig för att dela ut ID kort till flyktingarna, vilket tillåter dem att hämta ut sitt bidrag från banken. Tidigare har de inte kunnat få ut sina pengar, även om de finns på deras konton, då alla georgiska banker kräver ett pass för att tillåta sina kunder att göra transaktioner. Men dessa specialgjorda ID kort ska tjäna som motsvarigheten till ett pass för flyktingarna. Nu återstår bara problemet hur de ska ta sig till en bank. Med en bra minibuss tar det 2 timmar till närmsta stad med ett bankkontor. Hur länge det blir till häst eller fots återstår att se.

Pankisi är en av de vackraste delarna av Georgien. Bergen är klädda i grön lummig skog där dimma leker sig kvar långt in på förmiddagen. Överallt växer det, även ur sprickorna på vägen skjuter skott upp. Dalen slingrar sig mellan bergens fötter och kullarna bildar ett panorama av grönt med vita toppar där snön ännu dröjer sig kvar. När Tolkien beskriver Rivendel kunde han lika gärna talat om Panikis. Men har man varit där är det inte landskapet som dröjer sig kvar i minnet.

Monday, June 11, 2007

Tåg till Baku

Efter att ha prövat buss till Armenien kändes det som att det var dags för tåg till Azerbajdzjan. Sagt och gjort, efter en del initial förvirring på tågstationen, som är svår att hitta på när man faktiskt kan se något och som inte gjordes lättare av det strömavbrott som ledde till att vi fick känna oss fram, hamnade vi på rätt tåg och intog en kupé. Ganska snart fick vi sällskap av en äldre dam som skulle besöka sin dotter i Ryssland, men då Georgien och Ryssland inte har några fungerande diplomatiska relationer för tillfället var hon tvungen att åka via Baku. Tåget till Baku tar 16 timmar, vara 5 spenderas stillastående vid gränsen. Den georgisk-azeriska gränsen är en logistisk mardröm av ineffektivitet, omotiverad aggression och en något skum säkerhetssyn. När vi stannar på den georgiska sidan kliver en trupp vakter ombord och samlar ihop allas pass. Sedan följer en tre timmars väntan, monoton och varm, då det är närmare 30 grader såväl ute som inne och vi inte tillåts lämna tåget, då och då avbruten av vakter som sporadisk söker igenom ditt baggage och muttrar om tillståndsblanketter för digitalkameror. Sent om side kliver en stressad tulltjänsteman på tåget och går runt med stora buntar av pass som han kastar in i olika kupéer. Man får ta det man kommer över och sedan byta sinsemellan. Men alla är vana vid det här, och jag har inga problem med att byta till mig mitt eget pass mot det grekiska som jag fått. Sedan rullar tåget vidare.


Men inte särskilt länge. Efter 30 min är det stopp igen, på den azeriska sidan den här gången. Samma procedur upprepar sig igen. Jag lämnar lydigt bort mitt pass och visar upp mina kläder. Sedan slår jag mig ned i grannkupén med några nyfunna vänner och blir bjuden på hembakad xadjapuri, beredd på ytterligare 3 timmars varm väntan. Efter enbart någon timme dundra dock en flock azeriska soldater på tåget och börjar rycka och dra i grekiskan, vars pass jag råkade få tidigare. Hon saknade nämligen azerisk visum och de nästföljande timmarna är en dunkel dimma av fängelsehot, bråk, dålig ryska och fejkade ambassadsamtal. Tillslut lyckas vi övertala vakterna om att bara ta henne i förvar över natten och sedan skicka henne tillbaka till Tbilisi med första morgontåget. Tillbaka i kupén slår det oss hur illa det hade kunnat gå. Ibland är livet här nere lite väl enkelt och man glömmer att man bor i en region där det inte alltid är vist att bråka med auktoriteter. Resan fungerade som en påminnelse. Vi blev lite ödmjukare.


Vägen till Baku är öken och olja och små vita byar med platta tak och herdar. Baku själv är en oas. Staden är uppbyggd kring sitt gamla centrum som fortfarande ligger intakt i stadens kärna, omgiven av den gamla stadsmuren. När man promenerar runt på de små gatorna där, omgiven av månghundraåriga olivträd under vars skugga grupper av små män sitter böjda över sina damspel och röker, känns historien närmare än någonsin. Två kliv utanför gamla staden börjar Bakus strandpromenad, där livet är caffelatte, BMW och bikintoppar. Det snurrar i huvudet av försöken att ta in hela staden på en gång. På gatorna ser man ömsom kvinnor i traditionella muslimska kläder och ömsom minikjolar och glittertoppar. Överallt är livet övervakat av presidenten, Illham Aliyev, vars gigantiska porträtt finns utplacerat på varenda plan yta som står att finna i staden. Att Azerbajdzjan är en tveksam demokrati märktes redan på tåget, där kvinnorna jag pratade med mekanisk lade in hur mycket de tycker om sin president i var och varannan mening och känslan av att vara konstant övervakad förstärks när vi sitter i bilen på väg ut mot kusten. En azerisk väninna kommenterar våra desperat politiskt neutrala försök till konversation med ett bittert skratt och ett: In this car it's ok, here you can say what you think. En ö av yttrandefrihet i 120 på motorvägen. Medan vi susar fram längs en förvånansvärt bra väg diskuterar vi alltså landets rådande politiska läge. Även om Azerbajdzjan vill lansera sig som en demokrati saknar landet de facto yttrandefrihet och fri media. Aliyev försöker i det närmaste starta en personkult kring sitt ledarskap och har inga problem med att bygga konserthallar där man måste ta av sig skorna innan man går in, för att inte repa marmorgolven. Anledningen till att vägen som vi nu kör på är så bra är att den leder till Aliyevs sommarstuga - om man nu kan kalla ett mindre slott och en enorm, inhägnad park för stuga. Så snart vi passerar detta monstruösa bygge blir vägen stadig sämre. Det känns väldigt talande för landets framtid.


Även om Azerer är ett hårt prövat folk är de oerhört vänliga och saktar villig ner sin Azerryska för att vi ska förstå när de berättar sina legender och bjuder på sin traditionella mat. Min svenska vän är vegetarian, och efter hon har lyckats förklara detta främmande koncept för en grupp äldre damer som tagit med oss på en utflykt spänner matriarken i gruppen ögon i mig och frågar om jag också är 'sådan'. Efter mitt nej jublar hon och jag belönas med kött, kött och mer kött. Det Azeriska köket är egentligen fel ord, tala hellre om den azeriska grillen. Före köttet, under köttet och efter köttet dricks kopiösa mängder sött te ur små glas. Till teet serveras sylt och dadlar, vilket gör att fingrarna snart klibbar fast vid glaset och en tung känsla av mättnad trycker ned en i ens stol. Det äts konstant och så länge man håller ämnena neutrala är folk pratsamma och glada.

En azerisk vän sammanfattade mitt intryck av landet väldigt träffande i följande ord:
I love my country, but I hate everything our government is doing to it and it’s people.