Tuesday, February 27, 2007

Supra - not for the weak of heart

Supra - egentligen bankett, men används för alla stora middagar som har en tamada.
Tamada - den man som leder middagen, en toastmaster som elegant styr gästerna genom den snåriga djungel av traditionella skålar och tal som är obligatoriska på en supra.
Vino - det gula vinet som serveras i 5 liters plastdunkar till maten
Episk bakfylla - det enda uttryck som jag kan komma på som ens kommer i närheten av att beskriva hur man mår efter en supra.

Igår var jag alltså på min första supra. Det var en födelsedagsfest för fyra kvinnor på jobbet, så hela kontoret samt familjer och vänner slöt upp. Vi var nog kring 50 pers, men det är livet svårt att uppskatta, då alla stimmade runt hela tiden. Födelsedagsbarnen hade bokat restaurang och dit slussades vi alla, i mer eller mindre hela bilar, efter jobbet igår. Jag klev in i restaurangen och konstaterade att det jag skrev på bloggen för några dagar sedan är sant, verkligheten trumfar dikten varje gång. Visst, jag hade läst om georgisk supras, men att faktiskt vara på en var en upplevelse för alla, och jag menar alla, sinnen. Ett gigantiskt långbord stod dukat och redan när vi kom var det fyllt av förrätter. Nybakat bröd, ostar, sallader (bland annat min personliga favorit, marinerad aubergin med valnötsröra) grönsaker och såklart vodka, vin och limonade. Jag trodde först att vätskan i de stora tillbringarna på bordet var äppeljos, och då jag var törstig efter en lång dag drack jag girigt ur glaset som de sträckte fram mot mig, bra för att upptäcka att det var ovan nämnda hembrända fulvin. Yummy. Fast vinerna här har en förmåga att bli bättre och bättre ju mer du dricker.

På en supra pratar alla hela tiden, i mun på varandra och skrattar och skrålar och skålar så att det för en utomstående verkar helt obegripligt att de på något sätt kan höra vad deras bordsgranne säger. Men tamadan lyckas då och då få tyst på hela gänget och vi drack skål efter skål för födelsedagsbarnen, för moder Georgien, för våra föräldrar, för barn i allmänhet, för dem som inte längre är med oss, för alla olika delar av Georgien och ja, ni fattar vart det leder. Senare under kvällen så ville en av mina kontorsvänner skåla för vår vänskap, vilket man gör genom att kroka arm och dricka över varandras armar (som de gör sådär romantiskt i Paris i amerikanska filmer). Grejen är bara att man måste dricka upp hela glaset, annars är vänskapen halvhjärtad. Så vi krokade arm, svepet ett duralexglas fulvin och kysste varandra på kinderna tre gånger. So far so good. Sen ville han dricka för vår vänskap igen, och igen, och igen och någon gång där efter tappade jag räkningen på hur mycket vin jag konsumerat.

Medan jag långsamt sjönk in den behagliga dimman av alkohol och rök som omger ett bra suprabord så konverserade jag glatt på ryska, engelska och väldigt stapplande georgiska. Dock tycker folk här att det är hysterisk roligt att jag kan säga några enkla fraser på deras språk. De är väldigt måna om sitt land här, och att kunna ens de enklaste georgiska fraserna tas emot med stor glädje och respekt för att man tar sig tid att lära sig deras språk. Tyvärr togs det emot med sådan glädje att jag utsågs till att dansa den första traditionella georgiska dansen för kvällen. Detta spektakel filmades och idag valsar denna film runt på kontoret, till allas ohämmade glädje. Men jag lär mig så smått att dansa och framemot kvällens slut så klarade jag de mest fundamentala stegen och ansågs värdig nog att få dansa i cirkelns mitt.

Allt medan maten fortsatte att dukas fram. Så fort jag trodde det var slut så kom en ny rätt. Bröd fyllda med ost, kycklinglever, soppor, bönröror, grillspett, en typ av vinbladsdolmar. Och tårtan! Stor som en mindre stad. Klädd med smör och jordnötter. Men lite kalorier har väl ingen dött av?

Om ni någon gång har vägarna förbi Georgien, se till att bli inbjudan på supra. Det är en upplevelse som dröjer sig kvar (och inte bara i det vaga illamåendet morgonen därpå eller de extra kilona som sätter sig direkt på höfterna). Du kommer bli helt överväldigad av den enorma gästfrihet, av omtänksamhet och känslan av samhörighet som kommer av att bryta bröd med 50 personer som alla ser dig som en i familjen.

PS. jag vill passa på att påpeka att jag var på en väldigt liten och enkel supra. Men jag måste nog intervallträna mitt drickande och ätande - för att inte nämna mitt dansande - innan jag klarar en riktigt.

5 comments:

Anonymous said...

Varför bjöd du inte med mig, jag vill också dansa, prova en massa spännande mat och skåla dlia mira v mirie. Även om jag inte är så sugen på den episka bakfyllan.

Anonymous said...

är fastan slut nu alltså? ;)

på något sätt låter en supra som en väldigt välplanerad fulsittning på fel universitet - man känner helt enkelt inte riktigt till det där med traditioner och så. istället för de obligatoriska talen till mannen respektive kvinnan dyker helt enkelt helt andra befängda tal upp, och istället för toastmastern-på-bordet skriker folk under-bordet-skål.. är jag på rätt väg? hur klarade du de enorma mängderna fulvin? kommer du ihåg min kompis erik, han kallas för sergant fulvin.. du kan ju tänka dig varför.

kommer du ihåg när du åkte till hörnesand och förlorade ett par veckor av ditt liv? jag ska göra samma sak imorgon.. fast i ett litet speedat tempo och i södra sverige istället (dvs två heldagar i göteborg). vette sjutton hur det ska gå. tåget går klockan halv sex imorgon bitti, usch och blä. sen har vi ett helspäckat schema med mycket intressanta ämnen (ok, i'm trying here). hur som helst, jag får ju åka till tanzania i alla fall. tänkte ta med mig boken jag fick av dig, och läsa den under bänken om det blir nödvändigt.

hur går det med uppdragen du fick? har det blivit någon tävling mellan dig och johanna ännu?

ait. sovdags. klart slut, varulvstjut (å, jag saknar bert). puss på dig sötast!

Anders said...

"Medan jag långsamt sjönk in den behagliga dimman av alkohol och rök som omger ett bra suprabord så konverserade jag glatt på ryska, engelska och väldigt stapplande georgiska."

Inom statsvetenskapen talar man ibland om vikten av att skapa en cosmopolitisk elit - ett multikulturellt avant garde - för att kunna skapa de avgörande broarna nödvändiga för en 'extensive globalisation' och 'inclusive growth'.

Tycker det låter som du är på rätt väg, baby!

Hoppas att allt är bra!

Anonymous said...

Minsann,
tror jag inte att det är en glad liten liten som återigen flytt väst för öst.
Vän av ordning undrar förstårs vad en juristaspirant gör i laglöst land. ... mer än suprar skallen i bitar på traditionellt studentvis.
Det verkar som om öst har fler nyanser av grått än vad som finns nyanser i brunt.

/bajskonsulten

Anonymous said...

Du skall intervall träna användandet av fraser som - Nej tack jag är nyäten! och - Nej tack jag är redan full som en nylastad oljetanker! Alternativt - Min religion förbjuder mig att inta dryck som förvarats i dunk!Ta upp det med din lärare i Georgiska!