More is more.

I ett försök att göra mig själva väldigt oattraktiv för eventuella organsmugglare så är jag mitt uppe i en process av hårdmarinering av min lever. I fredags var det födelsedagskalas för en av mina bästa vänner här nere. Som vanlig var det inte mindre än 50 personer närvarnade, och vinet flödade. Jag spenderade kvällen med att tvinga folk att prata ryska med mig samt att dansa georgisk folkdans – bara för att konstatera att jag behöver öva på båda delarna. Att vara på stora middagar här får lätt en surrealistisk känsla av absurda kulturkrockar. Traditionella skålar blandas med att alla glatt sjunger med i Georgiens bidragslåt till Eurovision Song Contest, traditionell mat kombineras med pommes fritts, och de stora faten fyllda med brinnande olja och grillspett tjocka som min underarm bärs in till ljudet av Sugarbabes senaste.

Ett problem som sälland tas upp med hemvändare från postsovjetiska länder är vilken inverkar vistelsen har på ditt sinne för estetik. Ja, visst, det är jättejobbigt att konfronteras med fattigdom, att konstant behöva vara rädd, att alltid titta över din axel och att låsa din dörr med tre lås varje morgon, men vad jag verkligen kommer att behöva hjälp med när jag kommer hem är att återskapa mitt sinne för det stilrena. Efter årtionden av Sovjetisk förtyck så kan georgierna inte riktigt skaka av sig känslan av att guld och rosa är snyggt, att ju större dess bättre och att en snygg klänning måste ha lite leopardmönster och spets någonstans. Om man bor här en längre tid slutar man lägga märket till sånt och jag har själv börjat visa oroväckande tecken på att tycka att min lägenhet, inredd i guld och rött, är mysig och enkel. I lördags - efter jag varit på en casting för georgisk ölreklam - så var jag ute med mina svenska kompisar: the Manny, the Kvinna till Kvinna-kvinnan och den undervattensrugbyspelande hemmamannen. Vi satt på en bar och drack drinkar och spelade foozball och hade allmänt trevligt. Efter några timmar så utbrister hemmamannen: är inte det här stället lite tacky ändå? Vi tittar oss omkring och upptäcker att vi sitter i ett rum där varenda kvadratcentimeter av väggar och tak är dekorerade. Taket är prytt med stuckatur och små kupoler, väggarna kläda med gyllene lejonhuvuden och speglar, listerna är utplattade discobollar med små Venusstatyer i, och själva sitter vi nedsjunka i en röd träsoffa klädd med leopardmönstrat plysch.

Den dagen jag köper en leopardklänning eller guldstövlar så måste jag hämtas hem och rehabiliteras i små vita, minimalistiska rum.

Ja, och bara för att trumfa min mentor i konstigheter: Den senaste killen som gav mig sitt nummer när vi var ute på ovan nämnda smakfullt inredda bar hade samma efternamn som Georgiens president. Jag kanske borde ringa honom.