Tuesday, February 6, 2007

Bland äpplen och shingali

Efter en något mardrömslik nedresa är jag nu framme i Tbilisi och har precis packat upp de sista av mina saker och börjar så smått känna mig hemma i min lägenhet. Jag har tom interagerat med min omgivning, grannfrun kom just och knackade på, jag förstod visserligen inte ett ord av vad hon sa (dock lät det som hon upprepade Internet, Internet ett antal gånger, men det kan ju ha varit önsketänkande från min sida) men hon verkade trevlig. Jag bor alltså i en pimp my russian place lägenhet, komplett med gulddraperier och bardisk, men jag gillar den. Ok, när jag kom i måndags morse hade den ingen värme och inget kallvatten (en mycket udda kombination) och visst, toaletten fungerade inte, men förutom det så är den fin. Idag kom tre små män i lustiga mustascher och installerade en tvättmaskin också, så jag har det sjukt lyxigt.

Men jag tar det från början; I söndags hade jag äntligen, med stor hjälpt av mina föräldrar, packat klart och dumpat alla mina saker hos en kompis och befann mig på Arlanda flera timmar innan mitt plan lyfte, på klassisk Malinmaner. Redan då började jag känna mig lite småsjuk, mådde illa och hade ont i halsen, något som jag trodde var nervositet, men som sedermera visade sig vara en avskedspresent från en kompis som tyckt att det skulle vara roligt att gå emot strömmen och istället för att ge mig te eller något annat användbart som alla andra, beslöt sig för att sno mina handskar och ge mig en släng av magsjuka. Vilket i och för sig nog var ganska bra, för planet ned till Riga, där jag skulle byta blev väldigt försenat på grund av tekniska svårigheter (som det ju heter på anglikanska) vilket bland annat visade sig genom att planet inte kunde starta och att alla lampor på planet blinkade samtidigt som motorerna lät klonk-klonk på ett oroväckande sätt. Dock var jag så försjunken i feberfrossa att jag inte brydde mig, utan sov mig komalikt genom hela resan. Väl i Riga upptäckte jag att klockan var mycket mer än den borde ha varit – och inte enbart på grund av tidsskillnaden - faktum var att vi taxade in på flygplatsen precis samtidigt som mitt plan till Tbilisi skulle lyfta.

Jag sprang förvirrat genom passkontroller och försökte desperat hitta till min gate, ackompanjerad av ständiga högtalarutrop i stil med: Ms Marlin Faulkner, please proceed to gate 5 – immediately! För att citera en vis vän: Yeah, like that’s going to help. Det var ju just det jag försökte göra…. Ja, ja, ABC det är trevligast att le. Till syvende och sist kom jag i alla fall på planet, som till min ohämmade glädje, och kanske inte helt oväntat, inte var fullbokat. Jag ockuperade raskt ett tresäte för mig själv, svalde en Ipren och sov sött hela vägen till Georgien. Jag vakande först under inflygningen och tittade ut på vad som skulle bli mitt hemland under det närmaste halvåret och det tog mig ett tag att inse varför bilden jag såg verkade så konstig – det fanns nästan inga ljus. Det var i princip helt svart under mig. Jag kommer igår hur det kändes att flyga in över Mexico City, hur det var som att segla över ett hav av ljus som sträckte ut sig ändlöst åt alla håll. Det här var precis tvärt om, som att flyga över ett svart oroligt hav, med små, små öar av bräckligt ljus som såg ut att när som helst komma att slukas av mörkret.

På flygplatsen blev jag upphämtad av min chef Lasha, som stolt förklarade att Tbilisi var City of Lights – tja, allt är väl relativt. Jag landade i min lägenhet, frusen och yrvaken och försökte genast att få gå och lägga mig, men då skulle hyresvärden, som jag varit dum nog att hälsa på på ryska, förklara alla detaljer om lägenhet på just ryska, vilket jag förstår dåligt när jag är vaken och frisk och följaktligen inte alls som sömnig och sjuk. Jag lät mig viljelöst ledas runt i lägenheten och hmmm:ade åt alla de olika små spakar och knappar han visade. Efter vad som kändes som en evighet gick han och jag bäddade raskt ned mig, bara för att vakna igen av att jag frös som en hund, prövade att ta på mig strumpor, vaknade igen och prövade byxor osv. Till slut somnade jag under ett tjock duntäckte och en filt, iförd underställ, två par strumpor, mjukisbyxor och tjocktröja.

Efter några timmar välförtjänt sömn var det dags att träffa mina arbetskamrater för första gången, vilket jag var måttligt upplagd för, men de var så snälla och vänliga att det mer än väl vägde upp för hur jag mådde. Jag fick dessutom en kortare rundtur av staden, som är väldigt fin på sitt sätt. Gammal och grå, allt är grått här på vintern, men väldigt charmig med gamla gränder och små kyrkor och synagogor väg i vägg. På kvällen var det såklart traditionell middag, och det innebär sjuka mängder mat. Georgisk mat är fantastisk, massor av grönsaker, nötter och bröd. Om någon av er masar er hit någon gång (fat chance) så ska jag bjuda på marinerad aubergin med valnötter, ostfyllt ugnsbakat bröd, en röra på aubergine, valnötter, chili och tomat och så Shingali! Shingali (försökt inte ens uttala det, de skrattade åt mina patetiska försök) är kött eller grönsaksfyllda knyten stora som en barnhand. Tänker er ett knyta som man nyper ihop så att man får en topp, och sedan kokar man eller friterar dem. Tricket är att man måste äta dem genom att hålla i ”toppen”, bita ett lite hål i degen och först dricka all sås inuti innan man börjar äta. Om man inte behärskar detta trick så kommer shingalin att gå sönder och varm, kletig vätska rinner ned för din arm och du luktar koriander resten av kvällen. Men det är väldigt gott. Dock skämde jag ut mig totalt genom att vara mätt efter 2 st. De kring bordet skrattade hejdlöst åt mig och Lasha förklarade: 5 is mandatory, 10 is ok, 15 is good, 20 is georgian. Redan när jag kom till jobbet idag gick det rykten om att the intern inte kunde äta Shingali och de har sagt att de snart ska ta med mig ut igen - om det är ett hot eller ett löfte går inte att utröna.

För att kompensera den mastiga middagen igår tvingade jag en av de mindre flickorna på jobbet att ta med mig ut och köpa lunch, vilket var bra, för det enda jag lärt mig köpa i georgiska affärer (som mestadels är ett hål i en vägg och bygger på att man på något sätt kan förklara för den lilla gumman i hytten vad man vill ha) är ett äpple. Erti vashli madlova. Men jag ser hur det kan bli tjatigt i längden.

Nu har jag i alla fall ätit middag (bröd och te som UNAG var snälla nog att lämna i min lägenhet innan jag kom hit) och packat upp och kopplat in mitt portabla värmeelement och bäddat ned mig i min säng och lyssnar på hundarna som slåss utanför mitt fönster och bara gillar läget. För det är bra, mycket bra.

8 comments:

Anders said...

Låter som om saker ändå börjar ordna upp sig!

Äpplen är inte alls fel till lunch, själv har jag ätit ett päron. Kanske ska komplettera med lite yoghurt också ...

För övrigt borde personen som smittade dig skämmas (hrm).

Vet inte om du känner till denna, men kolla in bloggen 'Allt om Georgien', http://georgien.bloggsite.se/

Hoppas att allt är bra, kram.

Malinka, som är... said...

Men Anders, yoghurt, tror du jag kan säga det? Idag har jag utökat min vokabulär med bröd, i den här takten lär jag mig yoghurt och sådan lyx om nån månad. Personen som smittat mig borde inte skämmas, den borde straffas. Om jag så ska behöva slicka på uteliggare för att kunna föra hem nya, spännande sjukdommar...

Anonymous said...

OJ. i say no more.

du kan väl slå en pling när jag ska komma å rädda.

imorgon gäller det. operation, here we go. håll tummarna, är du söt. en bön skulle inte heller skada.

saknar dig.
nuss!

Anonymous said...

ta hem en uteliggare istället så får den som så förtjänar slicka själv. Onödigt att sådana smittor skall gå via dig ( eller vad säger den i saken utbildade samvetet? Bara nyfiken: ska du operera eller opereras??)

Kram

Anonymous said...

Jag vill också ha en egen georgisk uteliggare! Hur många får du plats med tror du?

Som det låter nu är jag glad över att vi inte bytte så du tog över mitt liv i Nicaragua medan jag fick kastas in i den kalla georgiska natten. Även om jag måste hålla med, georgisk mat är fantastisk!

Malinka, som är... said...

Doppelgänger: FN-förbundet betalar bara 10 k övervikt åt mig på planet, så jag har inte råd att importera hur många uteliggare som helst. Du vill inte ha en liten georgisk städtant istället? De ser ut att vara i den viktklassen. När åt du georgisk mat senast? Det är gott men fett! Måste ta och leta upp ett gym snart. What's up i den soliga delen av världen?

Anonymous said...

jag vill ha en liten tant som kan städa, men gärna skriva och laga mat också. Gipsad högerhand sinkar väldigt och maten blir "enahanda". Tack och lov för asiatisk färdiguppskuren mat!

Anonymous said...

Jaja, en liten städtant får väl duga. Tänkte använda uteliggaren som träningsredskap men jag får väl köpa hantlar istället. Jag med sällskap ramlade in på en georgisk restaurang när vi var på fylleresa till Kazan våren -05. Vi lyckades tajma det med att ägaren firade 50 och blev erbjudna att dela med honom och hans sällskap.