I lördags, efter en sedvanlig fredag i Dionysos sällskap så bänkade sig exilsvenskarna, alla 4 av oss, framför TV:n och laddade upp med popcorn och Abkhazisk champagne inför Eurovision Song Contest. Att dricka Abkhazisk champange är smakvarianten av den visuella upplevelse som är Eurovision, den är guldförpackad, men luktar jäst och har en bitter eftersmak av politik.
Abkhazien ligger i nordvästra Georgien och har kämpat för sin självständighet sedan Sovjets fall. Tidvis har området präglats av brutala stridigheter och mellan 1991-1993 var där ett regelrätt inbördeskrig. Men idag när Georgien vill bli sett som ett moderniserat och demokratiskt land med en käck framåtanda så duger det inte att komma dragandes med gamla internkonflikter. Det är ju bara så 90-tal. Idag betecknas Abkhazien som en frusen konflikt och för tillfället upplever båda sidor en bräcklig vapenvila, men konflikten ligger ständigt och bublar under ytan. Då Abkhazien gränsar till Ryssland och stundom har visat intresse av att bli ansett som en del av detta land så är konflikten idag mycket infekterad och spiller över på Georgisk-Ryska relationer, som redan är en aning spända efter Sovjet ockupationen. Lägg till detta att Ryssland anklagas för att ha sina trupper i den andra utbrytarrepubliken i Georgien, Syd Ossetien, krydda med diverse handelsembargon och avstängda gasledningar och du får ett klimat som på sina bästa dagar är kyligt. För att citera Family Guy; there hasn’t been this much tension since the slaves where freed. Gränsen mellan Georgien och Abkhazien är stängd för innevånarna i de båda delarna. Internationella arbetare kan dock röra sig fritt, så länge de inte är ryssar, vilket är anledningen till att min väninna kunde resa dit med sin kvinnoorganisation och på så sätt smuggla hem Abkhazisk champagne.
Denna smuttade vi på i lördags medan vi förbannade de georgiska kommentatorerna som envisades med att prata igenom halva låtarna och glatt sjöng med i sitt lands bidrag. Efter att ha njutit av skönsång, falsksång, pampig sång, 'men snälla lilla vän, nu tänker vi om och gör det här rätt'- sång och såklart nazitransvestit i diskokulasång så var det dags för omröstningen. Det blev en studie i intereuropeiska utrikesrelationer. Var man den minsta bit insatt i nuvarande politiska strömmingar kunde man direkt tala om hur länderna skulle lägga sin tre tyngsta röster. Eurovision borde vara ett obligatorium på UD:s diplomatutbildning. Allt är verkligen politik, och varför skulle det inte vara det?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
... man kan i och för sig fråga sig hur jäkla mycket Politik det egentligen är att rösta på sina grannländer.
Roligare är då att just denna tendens att rösta på landet bredvid är just ett av de karaktäristika som har varit ett av de mest fundamentala i eurovisions historia. När så Öststaterna (enligt svensk medieterminologi) faktiskt börjat anamma denna eurovisionskt historiska Lag, tycks västeuropa spricka: "Lägg ned skiten" deklarerade Aftonbladet på söndagen. Även om det inte skulle vara en dag för tidigt är det inte KTH-spex-kvalitéen på bidragen som är det pinsamma: det är svenskarnas - och de övriga dåliga förlorarnas - sorgliga förhållande till dessa supposedly 'pan-europeiska' kulturevenemang.
Det jag undrar är hur länderna i f.d. Jugoslavien kunde rösta på varandra i så stor utsträckning.
Ifall det är så att en sångtävling har fått dem att tänka mindre på hatet de senaste decennierna och mera på hur pass väl de kan leva tillsammans (som de gjorde innan), så har jag inget problem med att de röstar på varandra (precis som de skandinaviska länderna gör)
Post a Comment