Thursday, May 24, 2007

Att balanser på gränsen

Det blir länge och längre mellan mina inlägg. Det kan bero på allt från den förlamande hettan, som nu slutit sin järnhand kring landet, till att jag nu har så pass mycket av ett vardagsliv att jag knappt finner något att berätta om längre. Jag vill tro på dörr nr 2, men det kan lika gärna vara värmen.

Georgien har 4 årstider, men om Vivaldi komponerat om dem hade hans verk fått heta Höst, Vinter, Sommar och Are you kidding me? Vår finns inte här nere, om man inte räknade den enda dagen då man kunde ha öppen vinterjacka. Det gick från +3 och regn till +28 på två dagar. Jag släpar mig till jobbet och praktiskt taget ramlar in genom dörren för att landa i hallen i en liten hög av perspiration och desperation, medan mina georgiska kollegor prydligt trippar över mig i sina jeans, stövlar och lätta kappor. Alla försök från min sida att övertala dem om att det är varmt ute och luftkonditioneringen följaktligen bör slås på möts med överseende leenden och välmenande varningar om att jag bör klä på mig mer innan jag blir förkyld. Tbilisi ligger i en dal, på alla sidor omgiven av berg och med ett tjock lock av smogg över sig, så värmen blir snabbt torr och outhärdlig. Men en kompis tröstade mig häromdagen med att det inte var så farlig nu, fram emot juni väntar de upp mot 40 grader. Min lättnad uteblev.

Förra helgen trotsade vi värmen och begav oss på utflykt till sydöstra Georgien. Mitt ute i den öken som dominerar landskapet i öster ligger ett gammalt kloster, Davit Garedji, så vacker beläget att det helt klart är värt den tre timmars åktur på skumpiga vägar som resan innebär (1 av dessa timmar spenderades dock i Tbilisi, som vissa dagar kan vara lite svår att ta sig ut ur). Davit Garedji ligger inte bara i ett oerhört naturskönt område, utan är även föremål för en gränsdispyt över just det samma. Även om man läst om gränsdispyter tidigare, följt med fingrarna längs de streckade linjerna (röda för de dumma, blå för frihetskämparna) och försökt uttala namn på städer och floder man bara lärt sig för att klara geografiprov på högstadiet, så är det en speciell känsla att faktiskt befinna sig på gränsen. Vi klättrade glatt omkring i bergen bakom kloster och stötte då och då ihop med georgiska gränsvakter som såg mer uttråkade än utmanade ut. På väg hem från kloster fick vi så syn på ett interessant torn på en bergsluttning som vi raskt beslöt oss för att bestiga, allt i linje med den 'kan man så bör man' attityd som vi adopterat för länge sedan. Väl uppe på toppen sprang vi på ytterligare två vakter, men dessa var betydligt mindre uttråkade. De vägrade låta oss fotografera dem och även om de lät oss gå omkring vid tornet var de ytterst vaksamma och följde vare steg vi tog med sina vapen i hand. Vi stod och spanade ut över det omtvistade området och såg inga märken, inga linjer, ingenting. Bara gröna slätter uppbrutna av berg färgade röda av sin mineralrikedom. Vi fotade naturen och pratade och levde i vår skyddade västerländska bubbla där ingenting är farligt tills jag började tilltala vakterna på georgiska. De svarade inte och såg konfunderade ut. Jag prövade med ryska men fick ingen reaktion där heller. De kunde ingen av språken och plötslig gick det upp för oss att de här vakterna hade helt andra märken på sina uniformer än de vi tidigare träffat. Märken skrivna på ett annat språk. Vi hade klivit rakt in på ett par Azeriska soldater som befann sig på georgiskt territorium. Plötsligt befann vi oss mitt i ett streckat område, precis där de röda och de blåa linjerna korsade varandra. Precis där tusentals människor lever ut sin vardag, varje dag. För att citera min favorit svensktalande treåring här nere: Den var liten läskig.

Dock, allt är väl som slutar väl och kvällen slutade, efter en hastig reträtt, på en stor supra med musik och dans och inga vakter. Vi klev tillbaka in i vår bubbla. Men känslan dröjer sig kvar.

3 comments:

Lena said...

Deja vú. Gjorde du inte samma sak vid ett annat kloster på en annan gräns. Någon slags ny hobby du lagt dig till med?

Anonymous said...

Malin - sluta inte att skriva - vilka skäl du än kan ha! Även vi i periferin läser dina inlägg med största behållning. Det är som om vi var där......... Du förgyller tillvaron med dina härliga kåserier om livet i stort som smått där borta i österlandet.

Anonymous said...

Äntligen lite mer på bloggen! - gör nu som Maggie säger (det skulle i alla fall Köttfärs ha gjort) och fortsätt förgylla vår vardag med nya reflektioner kring det överraskande vackra landet. Tusen tack till Dig och de andra som gjorde vårt besök till ett minne för livet.

Hoppas nu vår kvinliga förare inte råkar illa ut igen bland fyrfotingar och att de hävda restiktionerna inte innebär något trassel.

Kram