Friday, December 22, 2006

Vackert land, vackert land vi bor i

Efter att ha spenderat de sista två veckorna innan jul multi-taskandes på en nivå som skulle gjort en sådan där 7-armad Hinduisk gudinna grön av avund, så är jag nu transporterad upp till Täfteå över julhelgen. Täfteå är ett litet samhälle utanför Umeå, som någon gång på 70-talet bestämde sig för att det var trött på all utveckling, satte sig ned och lät alla nymodigheter passera förbi utan att lämna några bestående spår. Detta innebär bland annat att jag skriver detta på en Internetanslutning via modem och bara har täckning på min mobil om jag står längst in i hörnet av köket och lutar mig i 32¤ vinkel ut mot fönstret. Men det är tyst här, väldigt tyst. Det enda som finns utanför mitt fönster är skog, så det är en dov tystnad, träden äter upp allt ljud, och nu när växthuseffekten har eliminerat alla snö och mörkret följaktligen inte längre har någon naturlig fiende så är det mörkt också. Tyst och mörkt.

För att ta sig till Täfteå så har min familj bilat från Stockholm. Under de 12 h som den bilresan tog har jag gjort följande två iakttagelser:
1. En cabriolet må vara en bra bot mot din åldersnoja, men baksätet är inte bekvämt, inte i 12 h i alla fall.
2. Vem det nu än var som skrev sången "Vacker land vi bor i" så betvivlar jag starkt att denna någon bilat sträckan Stockholm- Härnösand.

Efter Härnösand rycker Sverige upp sig och bjuder på Höga kusten, som är nästan alviskt vacker i skymningsljus. Men innan dess är det nästan tragikomsikt. Då snön svikit i år finns det inget förskönade lager över de små, depressiva byarna man kör förbi, de där byarna med konstiga namn och en OK-Q8 mack är det givna stället där ungdomarna samlas på kvällarna för att dricka folköl och röka. En personlig favorit på vägen är Iggesund, som så stolt marknadsför bygdens höjdpunkt att det tar några sekunder innan jag inser att jag tittar på en jordhög. En stor jordhög, det får jag ge dem, av någon anledning krönt med ett spinnhjul, men ändå en hög med jord. Annars bryts det monotona landskapet av kalhyggen och grustag samt oändligt många maskinparker, jag har aldrig sett så många inköpsställen för traktorer som längs E4:an norrut, och såklart de obligatoriska pappersbruken. Redan innan vi ser Gävle vaknar jag av lukten av pappersbruk, som på något sätt lyckas lukta så till den grad att den tar formen av en smak som lämnar beläggningar i munnen, och blir glatt överraskad när det visar sig att vi inte längre måste köra igenom staden. I Sundsvall äter vi lunch på en parkering bakom Lidl och interagerar med ortspopulationen genom att tuta på en man som urinerar mot butiksväggen.

När vi kommer till Härnösad tar vi en avvikare genom staden för att leta efter ett konditori som en gång ägts av en släkting till oss. På vägen passerar vi förbi SIDAs lokaler och jag kan konstatera att kursgården där jag ska spendera två veckor i januari är i en härligt uppiggande sjukhusgrå färg och ligger vägg i vägg med fängelset. Jag ska nämligen gå en utresekurs här innan det bär av till Georgien, och jag börjar så sakta förstå varför. Om man klara sig i 2 veckor i Härnösand, klarar man allt.

Men nu är jag alltså framme i Täfteå, har pyntat granen, fått glögg och ska nu börja vad som kan endast bli en helglång serie av överambitiösa måltider. Det är äntligen jul...


...just det ja, om jag lutar mig ut genom fönstret på baksidan av mormor och morfars hus kan jag precis se en liten fläck snö. Morfar visade mig den nyss, men släckte genast verandabelysningen igen: Vi vill inte smälta bort allt innan jul!

2 comments:

den lilla blonda said...

åker du med sida alltså? har de berättat det där om att man inte får vända sig till svenska konsulatet och be om hjälp..?

Malinka, som är... said...

Jag åker med FN-förbundet, men de berättar itne så mycket de heller. Varför får man inte vända sig dit om man åker med SIDA?