En dikators död

I går dog Turkmenistans diktator Saparmurat Niyazov, eller Turkmenbashi [Turkmenernas fader] som han så passande döpte om sig till. Turkmenistan som har styrts med järnhand av denne ypperligt excentriska man står nu inför en omvälvande förändring. Ett karakteristikum för paranoida diktatorer är att de sällan har en klar efterträdare utsedd (på grund av den risk för att en dag vakna upp död som detta brukar medföra) och i nuläget är det oklart vem som kommer att ta över styret i Turkmenistan. Detta land i Centralasien är extremt fattigt och folket har levt under ett så extremt politiskt förtryck att vilken annan diktaturstat som helst skulle rodna av avund. Bland annat så misstänks Niyazov för att ha iscensatt ett mordförsök på sig själv för att med detta som förevändning kunna rensa ut huvudstaden på oönskade personer. Kvar i staden fick endast personliga vänner och familj bo.

Men nu har folket en chans att utvecklas. Det finns en öppning, en chans, om än aldrig så liten, för landet att långsamt påbörja en mödosam vandring mot en mer demokratiskt tid. Men detta kommer aldrig att ske utan stöd och påtryckningar från omvärlden. Det är därför mycket viktigt att utvecklingen i Turkmenistan uppmärksammas på flera håll och att kontinuerlig press sätts på regimen i landet.

Turkmenbashi gjorde sig känd för en excentrisk, paranoid och maktgalen personlighet som skulle fått Lil´Kim i DPRK att verka vara en stabil och reko kille. Bland några av hans åtgärder återfinns beslut om att förbjuda ballett, inspelad musik och guldtänder. Han har även döpt om år, månader och dagar efter sig själv och viktiga personer i sin släkt, uppkallat meteorer efter sig själv och låtit bygga en jättelik guldstaty av gissa vem, som roterar för att konstant ha solen mot ansiktet.

Turkmener, jag önskar er lycka till! Efter det här kan det bara bli bättre!