Tuesday, July 24, 2007

Såhär mot slutet

Ja, jag vet att jag inte har skrivit på över en månad, men på sista tiden har jag, förutom jobb och allmänt vardagsliv, så som glass och alkohol och andra spännande sätt att överleva i hettan, hunnit med en tripp till Batumi vid Svarta havskusten, en sväng till Istanbul, vinkat av ett halvt dussin kompisar som åkt hem till respektive länder, välkomnat en kompis som var modig nog att komma på besök under högsommaren samt hunnit med en kortare sjukhusvistelse.
Ni får förlåta att skrivandet blivit lidande.

Slutet närmar sig med stormsteg nu. På söndag går mitt plan och vad har jag att blicka tillbaka på? En mycket omväxlande, bitvis mycket jobbigt, bitvis fantastisk vistelse. En vis väninna förklarade en gång för mig att riktigt kärlek är att verkligen vilja vara där även när det verkligen suger. Och tro mig, bitvis har Georgien testat mitt tålamod och prövat min självkontroll till bristningsgränsen. Men även dagar då jag har blivit uttittad av alla män på gatan, blivit förolämpad av min kollega för att jag sagt emot honom trots att han är en man och jag bara en dum varelse med bröst, bråkat med taxichaufförer, blivit förbannad på servicen, blivit gråtfärdig över tiggarbarnen vid motorvägen och slutligen ramlat in i min stekheta lägenhet bara för att upptäcka att strömmen gått och all mat i kylen är förstörd så vill jag vara här. Även när det verkligen suger. Jag ska inte ljuga, just nu ska det bli oerhört skönt att komma hem och njuta av ett lite lättare liv i några veckor. Men jag känner mig själv och vet att om en månad kommer det börja klia i mig igen och jag kommer att sakna det här landet, de här lukterna, de dagliga kamperna och mitt liv här något enormt. För trots att det har varit ett stormigt förhållande så älskar jag Georgien. Trots allt. Eller kanske just på grund av det.

3 comments:

Anders said...

Right on!
Så ska det låta. Åk hem och ladda batterierna ett tag nu, sedan ut och upptäck de sju haven igen!

Välkommen hem tillbaka till lyxproblem och västerlandsmisär!

Anonymous said...

Tack för alla dina fina texter som ger perspektiv på våra futiliteter. På ett märkligt sätt får jag tydliga bilder av vad du beskrivit i min skalle. Ser fattiga och frustrerade människor framför mig som nyttiga påminnelser i min vardag.

Fan vad du är tuff! Se nu till att få lite avkoppling.

Patrik said...

Välkommen tillbaka! Jag hade en liknande hatkärlek till Nigeria, efter ett drygt halvår där. Man har genomlidit så mycket, men gjort det tillsammans med en grupp så färgstarka individer att man fått minnen man aldrig vill glömma. Jag kan bara instämme med Anders: ladda upp och ta dig an nästa äventyr!