Tuesday, June 26, 2007

Pankisi

Förra onsdagen var en dag som passerade lika obemärkt som alla onsdagar i ett, vad jag har hört, regning försommarsverige. Dock var den 20:de juni Världsflyktingdagen och i ett land som Georgiern, där internflyktingarna räknas i tusental och gränsen mot Tjetjenien i norr blir suddigare och suddigare för varje busslast flyktingar som tar sig över är det en dag att - om inte fira - så åtminstone uppmärksamma.
Tillsammans med UNHCR och Norska flyktingrådet packade UNAG in sig i minibussar och åkte till Pankisidalen i norra Georgien tidigt på onsdagsmorgonen. Pankisi är den fattigaste delen av vad som kallas Georgia Proper, det vill säga Georgien minus utbrytarrepublikerna Abkhasien och Syd Ossetien. Dalen består av sju mindre byar inklämda mellan två bergskedjor och utkastade på varsin sida om en liten flod. När jag sitter i den skumpiga bussen och blinkar sömnen ur ögongen genom att studera kartan ser området ut att vara grönt och frodigt, med ett tjock blått sträck i mitten, men när bussen väl börjar sin slingrade färd in mot dalen ser jag att floden har torkat ut till bäckstorlek och blått knappast längre går att använda som färgbeskrivning. Men så blir det när 7 byar och ca 2000 människor utan avlopp eller annan möjlighet till vattenförsörjning ska samsas. Det känns sorligt ironiskt att bakluckan på bussen är lastade med vattendunkar åt oss bortklemade stadsmänniskor som med all säkerhet hade dragit på oss en spännande fauna av amöbadysenterier av vatten som försörjer spädbarn och krumma gummor.

Det finns en väg in till dalen, men resan på den går mycket långsamt, då den bitvis är så dåligt att vi får kliva ur bussen och gå. Vägen har varit bättre, berättar en journalist som jag delar säte med, men efter att stridigheterna från Tjetjenien läckte över hit drog sig alla utländska hjälporganisationer sig ut ur området och lämnade kvar vägar och skolor att förfalla i maklig takt. Tidvis har hela dalen varit avspärrad på grund av stridigheter, med de har bedarrat de senaste åren och förra året öppnades dalen för utlänningar igen. Det är dock en skör känsla av trygghet, vilket märks på de stela leenden och den lätt avvaktande attityd som vi möter hos lokalbefolkningen. Den kvinna från UNAG som jag fått ackompanjera till Pankisi får något oroligt i blicken när bussen stannar i Dudei, byn där vi ska slå upp festivalområdet, jag får inte gå mer än 500 meter från henne förmanar hon, hon vill kunna ha ögonkontakt med mig hela tiden och om hon ropar måste jag komma inom 2 min. Brudkidnappning är en levande tradition i detta område och när man är medveten om det är tecken många. De unga ogifta kvinnor som strömmar in till festivalområdet hålls beslöjade och nära sina mammor. Så fort en ung kvinna lämnas av matronan i familjen, lämnas även ett litet barn med henne. Denna typ av barnvaktande är en relativ säkerhet; det är svårt att tyst föra bort en kvinna med ett litet barn och det är ännu svårare att veta om det är hennes barn eller hennes syster. Ingen vill ha en ’använd’ kvinna. När jag strövar omkring på det inhägnade festivalområdet slås jag av en känsla som jag inte kan placera. Men efter att blickar och kommentarer blivit närmanden och skällord förstår jag. En ensam ung kvinna med långt blont hår väcker uppmärksamhet och ganska snart är jag glad att Khatuna ropar på mig titt som tätt.

I Pankisi bor för närvarnade ca 1300 flyktingar från Tjetjenien. När de var som flest, strax efter det andra Tjetjenienkriget 1999 räknades här uppemot 9000 flyktingar, men då levnadsförhållanden i dalen är mycket svåra har alla flyktingar som kunnat lämna dalen gjort så och flytt vidare till andra länder. Kvar idag finns bara de fattigaste av de fattigaste. Till festivalen, med dans och sång, clowner och glass till nedsatt pris, kommer en överväldigande majoritet av kvinnor och barn. Det finns en del gamla män, och en uppsjö av unga män, men de medelålders lyser med sin frånvaro. De är döda eller försvunna. Eller, oftast, efter att de misstänkts för att vara kombattanter och vägrats flyktingstatus har de tvingats de lämna sina familjer och vandra tillbaka till landet de flytt ifrån. Nästan alla jag träffar har förlorat en eller flera familjemedlemmar. Nästan alla barn som springer omkring på området är faderlösa.

När barnen skrattar ser man deras ruttnade tänder. I dalen finns inga tandläkare längder, den sista försvann när de som hade pengar nog att gå till honom flyttade. Minsta infektion man drar på sig är förenat med livsfara, då läkarna snabbt följde efter tandläkarna. Livet i dalen är en konstant kamp för överlevnad förenat med en bedövande monotoni. Alla dagar ser likadana ut och sträcker ut sig framför flyktingarna som ett radband av oro och upprepning. Ett tag fanns där en drogbaron som erbjöd arbetsmöjligheter, men han har också flyttat nu, suckar Khatuna. Det finns inget kvar.

När vi packar in våra tält och vattenflaskor, våra små paket med handservetter och kepsar med glada loggor på och börjar köra den skumpiga vägen hem så sitter de där. Längs vägen. Och tittar. Det är vad man gör i Dudei. Man sitter längs vägen och tittar.

Det finns ljuspunkter. WFP har sponsrat ett bageri i byn som erbjuder mat såväl som arbete. WHO har byggt en tvättanläggning. Efter hårda påtryckningar från NGOs har staten äntligen beslutat sig för att dela ut ID kort till flyktingarna, vilket tillåter dem att hämta ut sitt bidrag från banken. Tidigare har de inte kunnat få ut sina pengar, även om de finns på deras konton, då alla georgiska banker kräver ett pass för att tillåta sina kunder att göra transaktioner. Men dessa specialgjorda ID kort ska tjäna som motsvarigheten till ett pass för flyktingarna. Nu återstår bara problemet hur de ska ta sig till en bank. Med en bra minibuss tar det 2 timmar till närmsta stad med ett bankkontor. Hur länge det blir till häst eller fots återstår att se.

Pankisi är en av de vackraste delarna av Georgien. Bergen är klädda i grön lummig skog där dimma leker sig kvar långt in på förmiddagen. Överallt växer det, även ur sprickorna på vägen skjuter skott upp. Dalen slingrar sig mellan bergens fötter och kullarna bildar ett panorama av grönt med vita toppar där snön ännu dröjer sig kvar. När Tolkien beskriver Rivendel kunde han lika gärna talat om Panikis. Men har man varit där är det inte landskapet som dröjer sig kvar i minnet.

1 comment:

Anonymous said...

Hejsan! Vad kul att du fick det! Armbandet försvan dock och halva brevet men men vad kan man räkna med. Man får vara glad för det lilla ibland!
Så hur går livet där nere annars då? Själv har jag det oki! Lite trött och så där idag och inte alls på topp men annars oki!
Massa massa kramar!!!!