[ok, jag är inte ett jättefan av dylika listor, men detta började igår kväll då jag och några svenska vänner satt på en smakfullt inredd bar och orerade över att inga av våra vänner hemma i Sverige förstod oss längre. Vi undrade varför. Denna lista är reslutatet.]
* Du tycker inte längre det är spännande att se 17-åriga vakter i för stora hattar med kalachnikovs, utan blir bara irriterade på att de alltid ska peka mynningen mot dig.
* Du gör större delen av dina dagliga inköp i en liten kiosk styrd av en dam så fet att hon antagligen inte kan ta sig ur den.
* Tanten du köper din frukt av kallar dig för Shemi gogo (min flicka) och har vid ett flertal tillfällen försökt gifta bort dig med sin son.
* Du tycker inte längre det är konstigt att kvinnan som gör din manikyr för 5 lari (20kr) egentligen är utbildad kirurgsköterska.
* Du har sett polisavspärrningar på gatan mer än 10 ggr.
* Du har ignorerat polisavspärrningar på gatan och helt sonika klivit under de gula banden, för att det är så jobbigt att gå runt dem, mer än 5 ggr.
* Du är kompis med vakterna på din gård.
* Du anser att amöbadysenteri är ett bra sätt att gå ned i vikt.
* Du kan dricka 5 glas Tchatcha (65% sprit) kl 5 på eftermiddagen en torsdag och sedan sätta dig och jobba igen.
* Du är notoriskt 2 timmar sen till allt.
* Du har någon gång sagt: Nej, jag ska bara ta några öl, jag kör ikväll.
* Du klär dig i en leopardmönstrad klänning med spets och fjädrar - för att det är tisdag.
* Du skulle aldrig få för dig att gå på ett officiellt möte i mindre än 10 cm höga klackar.
* Du kan hitta till din lägenhet, på 4:e våningen, och öppna alla de tre låsen i totalt beckmörker.
* Du tycker inte längre att det finns någon romantiskt med levande ljus - de är ett nödvändigt ont.
* Du har alltid en 5 l vattendunk hemma, ifall vattnet skulle stängas av och du behöver duscha.
* Du tycker det är normalt att bråka med en taxichaufför i 15 min om växel på 1 lari (4 kr).
* Du har någon gång tackat nej till en taxi för att han krävde hutlösa 5 lari för att köra dig hem 4 km i snöstorm.
* Du är inte längre förvånad över att ett hus som utifrån sett verkar vara en övergiven pundarlya innehåller lägenheter som gjort Hugh Heffner avundsjuk.
* Du tröttnar på att bli erbjuden giftermål och önskar att någon kunde erbjuda dig en god drink som omväxling.
* Du förstår att ett par som inte är gifta inte ens bör ses utomhus hållandes handen, men tycker det är normalt att totala främlingar vill skåla för er eviga kärlek på var och varannan supra.
* Du har alltid näsdukar i väskan då toalettpapper inte uppfunnits här nere ännu.
* Du blir behagligt överraskad om du finner en sit-down toilet utanför Tbilisi.
* Du tycker att ett besök på McDonlads är veckans kulinariska höjdpunkt.
* Du tutar på folk för att de är ivägen när du kör på trottoaren.
* Du springer alltid över gatan, även på övergångsställen, eftersom du vet att rött inte betyder Stanna så mycket som Sakta ned lite.
* Du kan sjunga med i ryska pop klassiker.
* Du börjar tycka att en sallad inte är en riktig sallad om den inte kommer med majonnäs.
* Du har gått upp i vikt trots att du antagligen förlorat flera inre organ.
* Du kan skickligt balansera på den fina gränsen mellan att klänga så pass mycket på din killkompis att männen på baren tror att du är upptagen och att klänga för mycket så att de tror att du är en prostituerad.
* Det finns inget som heter ’för djup’ urringning längre.
* Du tror att du kan gå upp i vikt av vatten.
* Du kastar ut skräp genom närmaste fönster, oavsett om du är i en bil, på en buss eller hemma.
* Du blir genuint stressad av att vara på en middag utan en Tamada (toast master).
* Din bästa kompis är för kort för att se över ratten på sin 4-hjulsdriven stadsjeep och backar, enligt egen utsago, ’på saker hela tiden’ – men hon är ändå ditt förstahandsval som chaufför.
* Du känner en vag känsla av obehag om du äter middag på en bar där inte varenda kvadratcentimer av väggar och tak är dekorerade med guld, rött eller speglar.
* Du har slutat använda bestämd artikel när du talar engelska - det bara förvirrar folk
Thursday, April 26, 2007
Tuesday, April 24, 2007
Legospråk
Av en kompis har jag snott begreppet Legospråk. Det är en attityd till språkanvändning som kan liknas vid hur barn förhåller sig till sin nya lego byggsats: skit i instruktionerna, det är roligare att bygga som man vill.
Jag talar onekligen någon typ av Legospråk här nere. Med mina georgiska vänner är stommen engelska, men med diverse låneord från ryska, georgiska, mangreliska och, av okänd anledning, spanska Med mina svenska kompisar är fenomenet det samma, fast med svenska som stomme den här gången, och inslag av danska och paniköversatta engelska uttryck när vi plötsligt inser att vi befinner oss i en omgivning som förstår engelska ord. Jag har alltid varit något av en språkfascist när det gäller skriftspråk och kan var detaljfixerad på en nivå som hade oroat Freud när jag korrekturläser texter. Men jag anser att det finns en stor skillnad mellan talspråk och skriftspråk och ser på språkutveckling med närmare naivistisk tilltro. Språk behöver utvecklas och omdefinieras för att vara levande. Vårt språk ska spegla vår verklighet och i en föränderlig, global värld behöver vi ett föränderligt globalt språk.
Mitt talspråk har nere har alltså snabbt förvandlats till ett Legoslott i blandade färger av ord och termer som jag tycker att vi saknar i det svenska språket. Några av dem, som jag starkt propagerar för ska tas i bruk även i Sverige, är:
Vaime - georgiska, litt. Oh, mig, men kan användas för att uttrycka allt från euforisk glädje till oändlig sorg. Det utrycker förvåning, medlidande, glädje eller överraskning. Används i början av en mening: Vaime, sa han verkligen så? eller som fristående svar på ett påstående eller en fråga.
Modi - georgiska, litt. bege dig hitåt. Används som kom, kom och titta på det här, kom hit nu, kom igen osv.
Midi - georgiska, litt. bege dig härifrån. Används för gå din väg, jag orkar inte med dig, försvinn osv.
Priatnava apetita – ryska, litt. trevlig aptit. Ett sätt att önska någon en trevlig middag. Det är inte synonymt med varsågod, utan ett sätt att hälsa på folk om man ser att de sitter och äter.
Slatkaja - ryska. litt. feminin sötsak. Ung, sötnos.
Shemi deida – georgiska, litt. din mamma. Ett allt-i-allo svärord som funkar i alla lägen.
Hoara – georgiska, litt. Janej. Betyder ungefär inte sant. Används som; du vill inte gå ut i den tunna jackan när det är så här blåsigt, hoara?
Så, låna på. Berika ert språk. Lek med språket som med Legoklossar och konstruera era egna transformers. Språket är dött – länge leve språket!
Jag talar onekligen någon typ av Legospråk här nere. Med mina georgiska vänner är stommen engelska, men med diverse låneord från ryska, georgiska, mangreliska och, av okänd anledning, spanska Med mina svenska kompisar är fenomenet det samma, fast med svenska som stomme den här gången, och inslag av danska och paniköversatta engelska uttryck när vi plötsligt inser att vi befinner oss i en omgivning som förstår engelska ord. Jag har alltid varit något av en språkfascist när det gäller skriftspråk och kan var detaljfixerad på en nivå som hade oroat Freud när jag korrekturläser texter. Men jag anser att det finns en stor skillnad mellan talspråk och skriftspråk och ser på språkutveckling med närmare naivistisk tilltro. Språk behöver utvecklas och omdefinieras för att vara levande. Vårt språk ska spegla vår verklighet och i en föränderlig, global värld behöver vi ett föränderligt globalt språk.
Mitt talspråk har nere har alltså snabbt förvandlats till ett Legoslott i blandade färger av ord och termer som jag tycker att vi saknar i det svenska språket. Några av dem, som jag starkt propagerar för ska tas i bruk även i Sverige, är:
Vaime - georgiska, litt. Oh, mig, men kan användas för att uttrycka allt från euforisk glädje till oändlig sorg. Det utrycker förvåning, medlidande, glädje eller överraskning. Används i början av en mening: Vaime, sa han verkligen så? eller som fristående svar på ett påstående eller en fråga.
Modi - georgiska, litt. bege dig hitåt. Används som kom, kom och titta på det här, kom hit nu, kom igen osv.
Midi - georgiska, litt. bege dig härifrån. Används för gå din väg, jag orkar inte med dig, försvinn osv.
Priatnava apetita – ryska, litt. trevlig aptit. Ett sätt att önska någon en trevlig middag. Det är inte synonymt med varsågod, utan ett sätt att hälsa på folk om man ser att de sitter och äter.
Slatkaja - ryska. litt. feminin sötsak. Ung, sötnos.
Shemi deida – georgiska, litt. din mamma. Ett allt-i-allo svärord som funkar i alla lägen.
Hoara – georgiska, litt. Janej. Betyder ungefär inte sant. Används som; du vill inte gå ut i den tunna jackan när det är så här blåsigt, hoara?
Så, låna på. Berika ert språk. Lek med språket som med Legoklossar och konstruera era egna transformers. Språket är dött – länge leve språket!
Thursday, April 19, 2007
Regn och nya vanor
Det sägs att inuiter har 100 ord för snö - jag har åtminstone 10 för att vara blöt i Tbilisi. Det finns den där fuktigheten som liksom kryper innanför din jacka och gör så att hela staden luktar blöt hund. Den kommer från regndimman som ofta ligger tung över gatorna på morgonen. Sen finns det den där tjippande blöta känslan av att ha skor fyllda med lervatten och muterade toffeldjur som nog kan förklara ett led eller två i evolutionen, som kommer sig av att min gård vid störtregn förvandlas till ett hav av lera. Min favoritvariant är ändå den där känslan av 'jag kunde lika gärna stått i en dusch' som kommer sig av att gå i hällregn. Paraplyn och tjocka kappor till trots letar sig Tbilisiregnet in till skinnet. Detta underlättas av en väldigt kommunistisk inställning till stuprännor. Om du är anställd för att leda bort vatten från ett hus så bygger du helt sonika en stupränna som följaktligen tar slut precis där huset tar slut. När man går på gatorna från man alltså kryssa fram och tillbaka mellan stuprännor som från 5 våningar upp spyr sitt smutsvatten rakt ned på trottoaren. Det finns trevligare sätt att börja morgonen än med att kliva rätt under en dylik anordning.
Det sägs vidare att om man bor i ett land i 1 vecka så vill du skriva en bok, 1 månad ett stycke och 3 månader en paragraf - ju längre jag bor här desto mer inser jag sanningen i det påståendet. Jag tycker inte jag har något intressant att berätta längre. Allt som händer är att jag lever mitt vardagliga liv, och hur kul kan det vara att läsa om? Det mänskiga psyket är otäckt duktigt på att vänja sig, och redan efter 2 månader tycker jag att de saker som skrämde mig halvt till katatoni första veckorna nu är en fullt normal del av min vardag. Jag kan stå mitt i en 4-filig motorväg, men bilar som rusar förbi med 10 cm marginal på alla sidor om mig och inte frysa av skräck som jag gjorde första gångerna, utan uppriktigt irriterat skrika 'Din mamma' åt taxichaufförer som försöker köra på mig. Jag tycker att 2 lari /liter är ett rimligt pris för vin, och känner ett stygn av ångest om jag slösar pengar på en flaska för monstruösa 10 lari. Jag tycker att ost med rått ägg till är en fullständigt acceptabel (om än salmonellaframkallande) middag. Att man kan köpa vin i återanvända, lät ursköljda, petflaskor verkar inte längre ohygieniskt, utan bara som ett vettigt sätt att återvinna. Jag kan säga: 'Nej, jag vill inte gifta mig med din son, han har inga tänder' på georgiska och ser det som helt naturligt att jag använder den frasen 3 ggr om dagen. Jag kan skölja ned georgisk hembränt vodka med vin, utan att röra en min och förstod inte ens att det var något konstigt med det förens en holländsk kompis som var på besökt poängterade det för mig.
Igår när jag och mitt järngäng [Mc Mad Max, Blombrallan och Marcus ' det är mysigt att sparkas'] satt i deras penthouse, lyssnade på monsunregnet och avnjöt en middag med lyxvin för 8 lari så slog fenomenet till igen och vi insåg plötsligt hur absurt vårt samtal skulle tett sig för våra vänner i Sverige. Vi satt nämligen och diskuterade inte hur eller om, utan var det var billigast att köpa förfalskade papper till en bilförsäkring.
Gårkvällen såg även lanserandet av ett nytt verb: att geta. Den sydkaukasiska motsvarigheten till att bila. Att geta - jag getade - jag har getat. Som i det autentiska meningsutbytet från igår:
- Vad ska ni göra i sommar?
- Vi funderar på att geta till Istanbul.
Någon som är sugen på att hänga på….
Det sägs vidare att om man bor i ett land i 1 vecka så vill du skriva en bok, 1 månad ett stycke och 3 månader en paragraf - ju längre jag bor här desto mer inser jag sanningen i det påståendet. Jag tycker inte jag har något intressant att berätta längre. Allt som händer är att jag lever mitt vardagliga liv, och hur kul kan det vara att läsa om? Det mänskiga psyket är otäckt duktigt på att vänja sig, och redan efter 2 månader tycker jag att de saker som skrämde mig halvt till katatoni första veckorna nu är en fullt normal del av min vardag. Jag kan stå mitt i en 4-filig motorväg, men bilar som rusar förbi med 10 cm marginal på alla sidor om mig och inte frysa av skräck som jag gjorde första gångerna, utan uppriktigt irriterat skrika 'Din mamma' åt taxichaufförer som försöker köra på mig. Jag tycker att 2 lari /liter är ett rimligt pris för vin, och känner ett stygn av ångest om jag slösar pengar på en flaska för monstruösa 10 lari. Jag tycker att ost med rått ägg till är en fullständigt acceptabel (om än salmonellaframkallande) middag. Att man kan köpa vin i återanvända, lät ursköljda, petflaskor verkar inte längre ohygieniskt, utan bara som ett vettigt sätt att återvinna. Jag kan säga: 'Nej, jag vill inte gifta mig med din son, han har inga tänder' på georgiska och ser det som helt naturligt att jag använder den frasen 3 ggr om dagen. Jag kan skölja ned georgisk hembränt vodka med vin, utan att röra en min och förstod inte ens att det var något konstigt med det förens en holländsk kompis som var på besökt poängterade det för mig.
Igår när jag och mitt järngäng [Mc Mad Max, Blombrallan och Marcus ' det är mysigt att sparkas'] satt i deras penthouse, lyssnade på monsunregnet och avnjöt en middag med lyxvin för 8 lari så slog fenomenet till igen och vi insåg plötsligt hur absurt vårt samtal skulle tett sig för våra vänner i Sverige. Vi satt nämligen och diskuterade inte hur eller om, utan var det var billigast att köpa förfalskade papper till en bilförsäkring.
Gårkvällen såg även lanserandet av ett nytt verb: att geta. Den sydkaukasiska motsvarigheten till att bila. Att geta - jag getade - jag har getat. Som i det autentiska meningsutbytet från igår:
- Vad ska ni göra i sommar?
- Vi funderar på att geta till Istanbul.
Någon som är sugen på att hänga på….
Wednesday, April 11, 2007
Med marshutka till Armenien - eller omvärdera det här Stefan!
Så nalkades påsken, vilket här nere inte innebär den orgie i choklad-ägg, lösgodis och käckt hopbuntade halvdöda kvistar smakfullt täckta av fjädrar och ägg i färger grälla nog att ge en färgblind epilepsi. Nej, här nere fastar man ordentligt, kokar riktiga ägg med en speciell sorts rot tills de blir blodröda på långfredagen och går i kyrkan. Självklart förekommer det sedanvanlig mängd mat och dryck, men inte förens man suttit av sina timmar i kyrkan och konstaterat att Qriste Agsdga (Kristus är uppstånden).
Jag och en kompis (som efter särskilt önskemål numera hänvisas till som MC Mad Skills Mad Max) kändes oss måttligt lockade av den Georgiska påsken och beslutade oss för att åka till Armenien över helgen. Fråga mig inte hur vi kom fram till detta, allt jag minns är att det lät logiskt då. Så sagt och gjort, tidigt på Långfredagens morgon packade vi in oss i en marshutka (en liten minibuss) med destination Yerevan, tillsammans med en 12-13 georgier med samma dödsföraktande inställning. Antalet var något intressant då det bara fanns 14 platser i bussen och en man följaktligen fick spendera 7 timmar sittande i den pyttelilla gången mellan sätena på en pall.
Vägen till Yerevan är spektakulär. Så fort man kommit över gränsen, vilket gick relativt snabbt för oss efter det att vi gått med på att betala 30 dollar för visum, så började bussen klättra uppåt längs smala serpentinvägar som slingrar sig över branta berg med hisnande vyer och skarpa stup. Yerevan är en högt belägen stad och hela landet är väldigt bergigt, så på vår väg mot Yerevan fick vi vår beskärda del av svindel och utsikt över byar utplacerade över bergssluttningar på ett sätt som förde mina tankar till den gamla barnboken Jonatan på Måsberget. Men inte så länge, för vägen var full av hål, vår chaufför snabb och hela bussen luktade ladugård, så det var svårt att hålla koncentrationen på något annat än vägen under längre tid.
Ett antal timmar och ömma bakar senare kom vi fram till Yerevan, bara för att konstatera att det är en ful och trist stad. Märkt av krig, ockuperingar och folkmord kan man kanske inte begära något mer av landet, men även när huvudstaden visade sig från sin bästa sida, i sol och värme under lördagen, så fick man känslan av att det var en ledsen stad. En stad som vacklar under tyngden av sitt eget förflutna. I Yerevan har husen inte bara satt sig, de har lagt sig. Talande för staden är det stora monument över landets självständighet och kulturella nystar som består av en pampig trappa upp mot ett högsträck monument som överblickar staden. Tyvärr tog finanserna slut innan de hann bygga klart trappan, så de sista 2-300 meterna upp till monumentet är det bara ett stort grustag som man får klättra runt. Självstädigt och onekligen kulturellt nydanande – men kanske inte den pick me up känsla som armenierna skulle behöva.
Armenierna själva är ändå oerhört stolta över sitt land och om du åker dit så förvånas inte över att allt egentligen är armeniskt. De var först med allt från hjulet till kvinnorörelsen och du kan få höra att de varit kristna i snart 3000 år. De är även omåttligt stolta över sitt berg Ararat, där Noa en gång strandade med sin ark och vars stola namn numera den kända Armeniska konjaken bär. Det faktum att bergen ligger på den turkiska sidan av gränsen betraktas med upphöjt lugn och en känsla av: jaja, vi låter dem tro det.
Vi spenderade våra dagar i Yerevan med att promenera runt hela staden, klättra på monument, skända statyer, posera på gamla sovjet-vapen, besöka folkmordsmuseet och hänga i en ”oherrans” massa kyrkor. Staden är lätt att hitta i, även om det ibland var väldigt förvirrande att vi enligt kartan skulle befinna oss i en park, men allt vi såg var skräp och asfalt. Jag har även lärt mig att armenisk karaoke innebär strippor – and lot’s of ’em. Armenien må vara ett depressivt land, men god mat, fin konjak och trevligt sällskap kan väga upp mycket.
På söndagen hade vi fått höra att den sista marshutkan hem skulle gå kl 11, så efter härliga 3 timmars sömn begav vi oss mot busstationen. Väl där, och efter att ha försök få följa med en buss till Iran av misstag, hittade vi vår buss och en chaufför som lojt rökte och meddelade oss att han nog inte tänkte köra förens tidigast 2. Så vi spenderade dagen på marknader där man kunde köpa allt från Putin-dockor till förgasare.
Sedan var det in i minibuss igen, den här gången tog resan bara 5 timmar, då det var nedför hela vägen och vår chaufför lämnande all sin lättja på stationen. Han körde som en japansk kamikazepilot och efter sisådär en 15 ’Oh, nu kommer jag verkligen att dö, jag älskar er alla’ –upplevelser så slutade vi bry oss om att han körde 120 på smala vägar längs bergsstup med mötande trafik. Vi anlände till tullen och lyckades tråckla oss igenom igen ( efter det att MC Mad Skills Mad Max lovat en tulltjänsteman att han skulle gifta sig med mig tills nästa gång) och kom tillbaka till Tbilisi lagom till påskmiddagen på söndagskvällen.
Förutom att jag hade helt absurt kul under resan så var det en extra bonus att det verkligen kändes som om jag kom hem när vi körde in genom Tbilisis förorter.
Jag och en kompis (som efter särskilt önskemål numera hänvisas till som MC Mad Skills Mad Max) kändes oss måttligt lockade av den Georgiska påsken och beslutade oss för att åka till Armenien över helgen. Fråga mig inte hur vi kom fram till detta, allt jag minns är att det lät logiskt då. Så sagt och gjort, tidigt på Långfredagens morgon packade vi in oss i en marshutka (en liten minibuss) med destination Yerevan, tillsammans med en 12-13 georgier med samma dödsföraktande inställning. Antalet var något intressant då det bara fanns 14 platser i bussen och en man följaktligen fick spendera 7 timmar sittande i den pyttelilla gången mellan sätena på en pall.
Vägen till Yerevan är spektakulär. Så fort man kommit över gränsen, vilket gick relativt snabbt för oss efter det att vi gått med på att betala 30 dollar för visum, så började bussen klättra uppåt längs smala serpentinvägar som slingrar sig över branta berg med hisnande vyer och skarpa stup. Yerevan är en högt belägen stad och hela landet är väldigt bergigt, så på vår väg mot Yerevan fick vi vår beskärda del av svindel och utsikt över byar utplacerade över bergssluttningar på ett sätt som förde mina tankar till den gamla barnboken Jonatan på Måsberget. Men inte så länge, för vägen var full av hål, vår chaufför snabb och hela bussen luktade ladugård, så det var svårt att hålla koncentrationen på något annat än vägen under längre tid.
Ett antal timmar och ömma bakar senare kom vi fram till Yerevan, bara för att konstatera att det är en ful och trist stad. Märkt av krig, ockuperingar och folkmord kan man kanske inte begära något mer av landet, men även när huvudstaden visade sig från sin bästa sida, i sol och värme under lördagen, så fick man känslan av att det var en ledsen stad. En stad som vacklar under tyngden av sitt eget förflutna. I Yerevan har husen inte bara satt sig, de har lagt sig. Talande för staden är det stora monument över landets självständighet och kulturella nystar som består av en pampig trappa upp mot ett högsträck monument som överblickar staden. Tyvärr tog finanserna slut innan de hann bygga klart trappan, så de sista 2-300 meterna upp till monumentet är det bara ett stort grustag som man får klättra runt. Självstädigt och onekligen kulturellt nydanande – men kanske inte den pick me up känsla som armenierna skulle behöva.
Armenierna själva är ändå oerhört stolta över sitt land och om du åker dit så förvånas inte över att allt egentligen är armeniskt. De var först med allt från hjulet till kvinnorörelsen och du kan få höra att de varit kristna i snart 3000 år. De är även omåttligt stolta över sitt berg Ararat, där Noa en gång strandade med sin ark och vars stola namn numera den kända Armeniska konjaken bär. Det faktum att bergen ligger på den turkiska sidan av gränsen betraktas med upphöjt lugn och en känsla av: jaja, vi låter dem tro det.
Vi spenderade våra dagar i Yerevan med att promenera runt hela staden, klättra på monument, skända statyer, posera på gamla sovjet-vapen, besöka folkmordsmuseet och hänga i en ”oherrans” massa kyrkor. Staden är lätt att hitta i, även om det ibland var väldigt förvirrande att vi enligt kartan skulle befinna oss i en park, men allt vi såg var skräp och asfalt. Jag har även lärt mig att armenisk karaoke innebär strippor – and lot’s of ’em. Armenien må vara ett depressivt land, men god mat, fin konjak och trevligt sällskap kan väga upp mycket.
På söndagen hade vi fått höra att den sista marshutkan hem skulle gå kl 11, så efter härliga 3 timmars sömn begav vi oss mot busstationen. Väl där, och efter att ha försök få följa med en buss till Iran av misstag, hittade vi vår buss och en chaufför som lojt rökte och meddelade oss att han nog inte tänkte köra förens tidigast 2. Så vi spenderade dagen på marknader där man kunde köpa allt från Putin-dockor till förgasare.
Sedan var det in i minibuss igen, den här gången tog resan bara 5 timmar, då det var nedför hela vägen och vår chaufför lämnande all sin lättja på stationen. Han körde som en japansk kamikazepilot och efter sisådär en 15 ’Oh, nu kommer jag verkligen att dö, jag älskar er alla’ –upplevelser så slutade vi bry oss om att han körde 120 på smala vägar längs bergsstup med mötande trafik. Vi anlände till tullen och lyckades tråckla oss igenom igen ( efter det att MC Mad Skills Mad Max lovat en tulltjänsteman att han skulle gifta sig med mig tills nästa gång) och kom tillbaka till Tbilisi lagom till påskmiddagen på söndagskvällen.
Förutom att jag hade helt absurt kul under resan så var det en extra bonus att det verkligen kändes som om jag kom hem när vi körde in genom Tbilisis förorter.
Tuesday, April 10, 2007
Monday, April 2, 2007
Sångtävling, skidor och hela balletten
I fredags var jag på Svansjön på Operan här i Tbilisi. Oh, ballett är helt klart en av mina laster i livet. Jag är som bekant avogt inställt till rom.coms, rosor och lyckliga slut - eller för att citera en av mina vänner här nere; Are all swedes dead inside? - men jag förlorar mig totalt i ballettens värld. Det är en så underbart vacker historia, och sittandes i mörkret på balkongen så ska man verkligen kunna känna hur prinsen och svanprinsessan älskar varandra, hur de rör sig över sjön och ömsom dras till varandra, ömsom försöker förhindra det oundvikliga. Jag förälskar mig handlöst i den svarta svanens solo och gråter med svanprinsessans hov efter hennes dödsdans.
Detta känslomässiga engagemang är nog en av anledningarna till att jag föredrar den version av Svansjön som jag såg i Moskva för snart 3 år sedan. Säg vad man vill om den nya ryska 'demokraturen' men bra konst blir det. Tbilisis opera är ganska nyrenoverad efter revolutionen, och den har precis börjat ha stora engagemang igen. En kompis jag talade med efter föreställningen höll med om att dansarna var medelmåttig och att orkestern spelade fel så ofta att tom jag böljade tro att trummisen hade Parkinsons, men han vidhöll att det var bättre än sist han varit på Operan. Då hade dansarna dansat i mjukisbyxor till musik från en bandspelare uppställd på scenen.
För att bearbeta min besvikelse efter baletten så gick jag och några kompisar ut för att äta middag. Ganska snart befann jag mig på en bar, inbegripen i en sångtävling med ett gäng georgiska körsångare och därifrån blev kvällen stadigt bättre. Jag vaknade nästa morgon med en lätt huvudvärk och en stilla undran om var jag var, hur jag hamnat där och varför jag hade så många stickor i benen.
Sedan bar det iväg till frisören med en georgisk kompis. Att gå och kippa sig här är en enda stor egomassage. Jag fick höra att jag hade så vacker hår, så vacker hy, så vackra ögon ovs. Jag tog tacksamt emot och undvek att nämna att min likbleka hy var direkt relaterad till hur många timmar jag sovit föregående natt (3), sen somnande jag i frisörstolen och vaknade med en ursnygg frisyr som inte alls matchade resten av mig.
Söndagen spenderade jag med några kompisar i Goudari - en liten skidort 2 h från Tbilisi. Vi släpade våra otränade kroppar upp till 3000 meters höjd och njöt sedan i fulla drag av att åka skidor hela dagen. Goudari är obeskrivligt vackert. Det finna inga ord för den andaktslika känslan man upplever när man susar ned för toppen av ett berg, med utsikt över massiva bergskedjor där solen reflekteras från den perfekt vita snön och effektivt gör det omöjligt att ta in bergens skönhet utan skidglasögon. Jag vet inte om landskapet distraherade mig från skidåkningen eller vice versa. Bilder publiceras inom kort.
Idag har jag sjuk träningsvärk i benen, en lätt google-bränna, en effektivt förstörd 16 -lari frisyr och djupa ringar under ögonen efter att ha sovit alldeles för få timmar under helgen. Totally worth it!
Detta känslomässiga engagemang är nog en av anledningarna till att jag föredrar den version av Svansjön som jag såg i Moskva för snart 3 år sedan. Säg vad man vill om den nya ryska 'demokraturen' men bra konst blir det. Tbilisis opera är ganska nyrenoverad efter revolutionen, och den har precis börjat ha stora engagemang igen. En kompis jag talade med efter föreställningen höll med om att dansarna var medelmåttig och att orkestern spelade fel så ofta att tom jag böljade tro att trummisen hade Parkinsons, men han vidhöll att det var bättre än sist han varit på Operan. Då hade dansarna dansat i mjukisbyxor till musik från en bandspelare uppställd på scenen.
För att bearbeta min besvikelse efter baletten så gick jag och några kompisar ut för att äta middag. Ganska snart befann jag mig på en bar, inbegripen i en sångtävling med ett gäng georgiska körsångare och därifrån blev kvällen stadigt bättre. Jag vaknade nästa morgon med en lätt huvudvärk och en stilla undran om var jag var, hur jag hamnat där och varför jag hade så många stickor i benen.
Sedan bar det iväg till frisören med en georgisk kompis. Att gå och kippa sig här är en enda stor egomassage. Jag fick höra att jag hade så vacker hår, så vacker hy, så vackra ögon ovs. Jag tog tacksamt emot och undvek att nämna att min likbleka hy var direkt relaterad till hur många timmar jag sovit föregående natt (3), sen somnande jag i frisörstolen och vaknade med en ursnygg frisyr som inte alls matchade resten av mig.
Söndagen spenderade jag med några kompisar i Goudari - en liten skidort 2 h från Tbilisi. Vi släpade våra otränade kroppar upp till 3000 meters höjd och njöt sedan i fulla drag av att åka skidor hela dagen. Goudari är obeskrivligt vackert. Det finna inga ord för den andaktslika känslan man upplever när man susar ned för toppen av ett berg, med utsikt över massiva bergskedjor där solen reflekteras från den perfekt vita snön och effektivt gör det omöjligt att ta in bergens skönhet utan skidglasögon. Jag vet inte om landskapet distraherade mig från skidåkningen eller vice versa. Bilder publiceras inom kort.
Idag har jag sjuk träningsvärk i benen, en lätt google-bränna, en effektivt förstörd 16 -lari frisyr och djupa ringar under ögonen efter att ha sovit alldeles för få timmar under helgen. Totally worth it!
Subscribe to:
Posts (Atom)