Regn i Tbilisi
Lera på nya byxor
Skulle sökt Kuba
Wednesday, March 28, 2007
Tuesday, March 27, 2007
All you need is love
Efter ett mycket givande utbyte av hatlistor så utmanade Sosansky (en något mer positiv person än jag) mig att prestera en kärlekslista. Jag är inte helt säker på vad en sådan innebär, men jag antar att det är motsatsen till en hatlista - och en hatlista är en lista över saker som gör mig förbannad. Så nu följer en lista över saker som gör mig glad:
1. Sommarfräknar
2. Att promenera planlöst i främmande städer på nätterna
3. Tim Burtons filmer
4. Långa diskussioner, och då ska de helst vara så långa att man mot slutet glömt var det var man startade (särskilt med Robert - förlåt, William - särskilt om politik och moral, särskilt de som förs en stjärnklar natt på Guatemalas stränder och som så smått urartar till en tävling om vem som är bäst på personangrepp)
5. Att vinna i foozball
6. Att öppna en ny bok för första gången
7. Känslan av seger när man smugglat något genom tullen
8. Avokado - i alla dess former
9. Pepparkaksbak
10. Att Smulan funderar på att hälsa på mig!
1. Sommarfräknar
2. Att promenera planlöst i främmande städer på nätterna
3. Tim Burtons filmer
4. Långa diskussioner, och då ska de helst vara så långa att man mot slutet glömt var det var man startade (särskilt med Robert - förlåt, William - särskilt om politik och moral, särskilt de som förs en stjärnklar natt på Guatemalas stränder och som så smått urartar till en tävling om vem som är bäst på personangrepp)
5. Att vinna i foozball
6. Att öppna en ny bok för första gången
7. Känslan av seger när man smugglat något genom tullen
8. Avokado - i alla dess former
9. Pepparkaksbak
10. Att Smulan funderar på att hälsa på mig!
More is more.
I ett försök att göra mig själva väldigt oattraktiv för eventuella organsmugglare så är jag mitt uppe i en process av hårdmarinering av min lever. I fredags var det födelsedagskalas för en av mina bästa vänner här nere. Som vanlig var det inte mindre än 50 personer närvarnade, och vinet flödade. Jag spenderade kvällen med att tvinga folk att prata ryska med mig samt att dansa georgisk folkdans – bara för att konstatera att jag behöver öva på båda delarna. Att vara på stora middagar här får lätt en surrealistisk känsla av absurda kulturkrockar. Traditionella skålar blandas med att alla glatt sjunger med i Georgiens bidragslåt till Eurovision Song Contest, traditionell mat kombineras med pommes fritts, och de stora faten fyllda med brinnande olja och grillspett tjocka som min underarm bärs in till ljudet av Sugarbabes senaste.
Ett problem som sälland tas upp med hemvändare från postsovjetiska länder är vilken inverkar vistelsen har på ditt sinne för estetik. Ja, visst, det är jättejobbigt att konfronteras med fattigdom, att konstant behöva vara rädd, att alltid titta över din axel och att låsa din dörr med tre lås varje morgon, men vad jag verkligen kommer att behöva hjälp med när jag kommer hem är att återskapa mitt sinne för det stilrena. Efter årtionden av Sovjetisk förtyck så kan georgierna inte riktigt skaka av sig känslan av att guld och rosa är snyggt, att ju större dess bättre och att en snygg klänning måste ha lite leopardmönster och spets någonstans. Om man bor här en längre tid slutar man lägga märket till sånt och jag har själv börjat visa oroväckande tecken på att tycka att min lägenhet, inredd i guld och rött, är mysig och enkel. I lördags - efter jag varit på en casting för georgisk ölreklam - så var jag ute med mina svenska kompisar: the Manny, the Kvinna till Kvinna-kvinnan och den undervattensrugbyspelande hemmamannen. Vi satt på en bar och drack drinkar och spelade foozball och hade allmänt trevligt. Efter några timmar så utbrister hemmamannen: är inte det här stället lite tacky ändå? Vi tittar oss omkring och upptäcker att vi sitter i ett rum där varenda kvadratcentimeter av väggar och tak är dekorerade. Taket är prytt med stuckatur och små kupoler, väggarna kläda med gyllene lejonhuvuden och speglar, listerna är utplattade discobollar med små Venusstatyer i, och själva sitter vi nedsjunka i en röd träsoffa klädd med leopardmönstrat plysch.
Den dagen jag köper en leopardklänning eller guldstövlar så måste jag hämtas hem och rehabiliteras i små vita, minimalistiska rum.
Ja, och bara för att trumfa min mentor i konstigheter: Den senaste killen som gav mig sitt nummer när vi var ute på ovan nämnda smakfullt inredda bar hade samma efternamn som Georgiens president. Jag kanske borde ringa honom.
Ett problem som sälland tas upp med hemvändare från postsovjetiska länder är vilken inverkar vistelsen har på ditt sinne för estetik. Ja, visst, det är jättejobbigt att konfronteras med fattigdom, att konstant behöva vara rädd, att alltid titta över din axel och att låsa din dörr med tre lås varje morgon, men vad jag verkligen kommer att behöva hjälp med när jag kommer hem är att återskapa mitt sinne för det stilrena. Efter årtionden av Sovjetisk förtyck så kan georgierna inte riktigt skaka av sig känslan av att guld och rosa är snyggt, att ju större dess bättre och att en snygg klänning måste ha lite leopardmönster och spets någonstans. Om man bor här en längre tid slutar man lägga märket till sånt och jag har själv börjat visa oroväckande tecken på att tycka att min lägenhet, inredd i guld och rött, är mysig och enkel. I lördags - efter jag varit på en casting för georgisk ölreklam - så var jag ute med mina svenska kompisar: the Manny, the Kvinna till Kvinna-kvinnan och den undervattensrugbyspelande hemmamannen. Vi satt på en bar och drack drinkar och spelade foozball och hade allmänt trevligt. Efter några timmar så utbrister hemmamannen: är inte det här stället lite tacky ändå? Vi tittar oss omkring och upptäcker att vi sitter i ett rum där varenda kvadratcentimeter av väggar och tak är dekorerade. Taket är prytt med stuckatur och små kupoler, väggarna kläda med gyllene lejonhuvuden och speglar, listerna är utplattade discobollar med små Venusstatyer i, och själva sitter vi nedsjunka i en röd träsoffa klädd med leopardmönstrat plysch.
Den dagen jag köper en leopardklänning eller guldstövlar så måste jag hämtas hem och rehabiliteras i små vita, minimalistiska rum.
Ja, och bara för att trumfa min mentor i konstigheter: Den senaste killen som gav mig sitt nummer när vi var ute på ovan nämnda smakfullt inredda bar hade samma efternamn som Georgiens president. Jag kanske borde ringa honom.
Thursday, March 22, 2007
Bildbevis till Linda
På begäran publicerar jag nu bildbevis på att jag är hel och vid god vigör.
(Taget i Davit Gareij)
Annars har veckan mest gått i strömavbrottens tecken. Under våren har de tydligen ofta problem med strömförsörjningen här och nu i veckan har vi haft strömavbrott en gång om dagen. Det är grymt irriterande, särskilt när de stänger av vattnet också. Värst var tisdags, då vi var strömlösa, vattenlösa och dessutom inlåsta, eftersom dörren till vårt kontor låses elektromagnetiskt. Vi spelade kort i mörkret i några timmar.
Imorgon ska jag på rugby. Georgien vs Ryssland! Hatmatch. Jag har redan fått lära mig att skrika okvädningsord till domaren. Undrar om min försäkring täcker konsekvenserna?
(Taget i Davit Gareij)
Annars har veckan mest gått i strömavbrottens tecken. Under våren har de tydligen ofta problem med strömförsörjningen här och nu i veckan har vi haft strömavbrott en gång om dagen. Det är grymt irriterande, särskilt när de stänger av vattnet också. Värst var tisdags, då vi var strömlösa, vattenlösa och dessutom inlåsta, eftersom dörren till vårt kontor låses elektromagnetiskt. Vi spelade kort i mörkret i några timmar.
Imorgon ska jag på rugby. Georgien vs Ryssland! Hatmatch. Jag har redan fått lära mig att skrika okvädningsord till domaren. Undrar om min försäkring täcker konsekvenserna?
Monday, March 19, 2007
Övertid och kloster
Helgen har mest gått i den obetalda övertidens tecken, men med vissa ljuspunkter. Såväl lördag som söndag har jag jobbat till sena natten med att sortera och kopiera och sortera om och stapla och allmänt göra alla de där små sysslorna som de som faktisk kan läsa och skriva georgiska slipper. Men för att kompensera att jag jobbat massa timmar så beslöt sig delar av kontoret att ta med mig på en utflykt till östra Georgien och där närmare bestämt Davit Gareij.
Davit Gareij är ett gammalt kloster som etablerades på 600-talet för att se till att östgeorgierna inte förföll till sina gamla gudar igen. Klostret började som en liten grotta och växte sedan successivt tills 1600-talet, då den dåvarande kungen fick ett anfall av paranoia och brutalt mördade alla de 600 munkar som bodde där. Efter det stod platsen övergiven fram till 1675, då nästa kung tog över, klappade kyrkan på axeln och sa :Hörrni, nu går vi vidare. För att vinna kyrka tillbaka så bekostade han en totalrenovering av klostret. Sedan fungerade det som kloster/lärocenter fram till 1900-talet och kommunismen. Under Sovjetväldet användes platsen för militärövningar, men nu är den återigen i bruk som kloster.
För att komma till Davit Gareij får man åka bil på skumpiga vägar genom den bergiga ödemark som är den georgiska öknen. Landskapets gråbruna monotonitet bryts stundom av små hus som vajar i den konstanta vinden och de flockar av får som omger dem. Då och då stannar vi för att fråga om vägen, och väderbitna fårherdar strövar fram till vår bil och småpratar om vädret och djuren och livet i goda 10 -15 min innan vi får svar på vår fråga. Det är ensamt i öknen.
Tillslut kommer vi fram, och efter att ha täckt mitt syndiga huvud med en sjal få jag stiga in i klostret. Det är som hämtat ur Rosens Namn (boken, inte filmen), komplett med ett runt torn där munkarna som jobbar med att restaurera gamla dokument jobbar. Alltsammans vacker beläget på en bergssluttning med utsikt över en djup dal. Solen sken och körsbärsträden hade precis börjat slå ut. Det var en av de vackraste dagarna jag upplevt här hittills. Efter at ha strövat runt i klostret et tag så begav sig några av oss vidare upp mot toppen av berget för att njuta av solen och utsikten. Efter att ha klättrat ett bra tag så hörde vi hur de som stannat kvar vid kloster ropade på oss och skrek att vi var tvungna att komma ned! Nu!
Efteråt visade det sig att Davitklostret ligger i ett område som är föremål för en gränstvist mellan Georgien och Azerbaijan. Tydligen gick gränsen där vi var och klättrade, och de kamouflerade militärerna i området var måttligt glada över att vi fick dem att se mindre tuffa ut genom att glatt skutta runt dem när de låg där och försökte se farliga ut.
Sedan var det tillbaka till kontoret för mer kopiering, men med lite mer färg på kinderna och lite bättre humör.
Stat rosa pristina nomine - nomine nuda tenemos.
Davit Gareij är ett gammalt kloster som etablerades på 600-talet för att se till att östgeorgierna inte förföll till sina gamla gudar igen. Klostret började som en liten grotta och växte sedan successivt tills 1600-talet, då den dåvarande kungen fick ett anfall av paranoia och brutalt mördade alla de 600 munkar som bodde där. Efter det stod platsen övergiven fram till 1675, då nästa kung tog över, klappade kyrkan på axeln och sa :Hörrni, nu går vi vidare. För att vinna kyrka tillbaka så bekostade han en totalrenovering av klostret. Sedan fungerade det som kloster/lärocenter fram till 1900-talet och kommunismen. Under Sovjetväldet användes platsen för militärövningar, men nu är den återigen i bruk som kloster.
För att komma till Davit Gareij får man åka bil på skumpiga vägar genom den bergiga ödemark som är den georgiska öknen. Landskapets gråbruna monotonitet bryts stundom av små hus som vajar i den konstanta vinden och de flockar av får som omger dem. Då och då stannar vi för att fråga om vägen, och väderbitna fårherdar strövar fram till vår bil och småpratar om vädret och djuren och livet i goda 10 -15 min innan vi får svar på vår fråga. Det är ensamt i öknen.
Tillslut kommer vi fram, och efter att ha täckt mitt syndiga huvud med en sjal få jag stiga in i klostret. Det är som hämtat ur Rosens Namn (boken, inte filmen), komplett med ett runt torn där munkarna som jobbar med att restaurera gamla dokument jobbar. Alltsammans vacker beläget på en bergssluttning med utsikt över en djup dal. Solen sken och körsbärsträden hade precis börjat slå ut. Det var en av de vackraste dagarna jag upplevt här hittills. Efter at ha strövat runt i klostret et tag så begav sig några av oss vidare upp mot toppen av berget för att njuta av solen och utsikten. Efter att ha klättrat ett bra tag så hörde vi hur de som stannat kvar vid kloster ropade på oss och skrek att vi var tvungna att komma ned! Nu!
Efteråt visade det sig att Davitklostret ligger i ett område som är föremål för en gränstvist mellan Georgien och Azerbaijan. Tydligen gick gränsen där vi var och klättrade, och de kamouflerade militärerna i området var måttligt glada över att vi fick dem att se mindre tuffa ut genom att glatt skutta runt dem när de låg där och försökte se farliga ut.
Sedan var det tillbaka till kontoret för mer kopiering, men med lite mer färg på kinderna och lite bättre humör.
Stat rosa pristina nomine - nomine nuda tenemos.
Thursday, March 15, 2007
Lite mindre vis
Igår var det så dags, dagen V som i Visdomstand. Efter att ha ställt till bekymmer för mig i snart två veckor skulle den ut. Jag har haft problem med min tand i snart ett år, men Sverige har inte samma härliga sovjetattityd till problem (ryck upp dem med rötterna och deportera dem till Sibirien) så jag har fått mesa runt med snällantibiotika och lärandebaserad problemlösning - allt medan min tand växte länge och längre in i min kind.
Men nu var det så dags. Något nervös kördes jag till en av de lyxigaste mottagningarna i stan, med mitt försäkringskort i ett krampaktigt tag i ena handen och min vän/tolk Teona i den andra. Min nervositet stegrades när vi gled in på den marmorbeklädda mottagningen och det första jag fick syn på var den stora baren som dominerade receptionen. Panikartat undrade jag om jag skulle få betala för min egen bedövning genom att köpa vodkashots.
Efter att ha röntgat mig (4 lari) fick jag så träffa min läkare. I Georgien är det fullt möjligt att vara färdigutbildad tandläkare med egen mottagning vid 19 års ålder - det beror mer på hur mycket pengar din familj har än vilket läshuvud du själv har - och jag var ordentlige nervös för att min tandläkare skulle vara yngre än jag. Men när han visade sig vara kring de 50 med en respektingivande mage och en härlig mustasch slappande jag av. Dessutom talade han utmärkt ryska, så vi kunde kommunicera en del. Jag placerades i en stol och fick raskt två gigantiska sprutor intryckta i min käke. Jag domnade snabbt bort och innan jag viste ordet av var jag en visdomstand fattigare.
När vi skulle betala så bad Teona om ursäkt för att det var så dyrt, hel 90 lari (ca 370kr). Jag försökte förklara att det är ungefär vad det kostar att få stå i receptionen i 10 min hos en tandläkare i Sverige, men då halva mitt ansikte var bedövat är det oklart om budskapet gick fram.
Resten av dagen flöt jag omkring i en behagligt avdomnad dimma, tack vare det smärtstillande som min tandläkare skrivit ut. Jag vill inte veta vad det var, jag är så nöjd med att konstatera att jag visserligen låg och kräktes blod hela eftermiddagen, men liksom inte brydde mig. Jag var medveten om att det gjorde fruktansvärt ont, men det verkade vara Någon Annans Problem.
Idag vakande jag och trodde att jag hade en apelsin instoppad innanför min kind, men svullnande börjar så smått gå ned och smärtan dalar. Så jag kan konstatera att jag gått igenom georgisk tandvård utan några större men (ta i trä, mashahlla o dylikt). Billigt var det också. Och det kom med en bar. De forna ögonlaserkirurgiresorna till Ryssland är så 1990 tal! Nu är det tandvård i Georgien som är hett!
Men nu var det så dags. Något nervös kördes jag till en av de lyxigaste mottagningarna i stan, med mitt försäkringskort i ett krampaktigt tag i ena handen och min vän/tolk Teona i den andra. Min nervositet stegrades när vi gled in på den marmorbeklädda mottagningen och det första jag fick syn på var den stora baren som dominerade receptionen. Panikartat undrade jag om jag skulle få betala för min egen bedövning genom att köpa vodkashots.
Efter att ha röntgat mig (4 lari) fick jag så träffa min läkare. I Georgien är det fullt möjligt att vara färdigutbildad tandläkare med egen mottagning vid 19 års ålder - det beror mer på hur mycket pengar din familj har än vilket läshuvud du själv har - och jag var ordentlige nervös för att min tandläkare skulle vara yngre än jag. Men när han visade sig vara kring de 50 med en respektingivande mage och en härlig mustasch slappande jag av. Dessutom talade han utmärkt ryska, så vi kunde kommunicera en del. Jag placerades i en stol och fick raskt två gigantiska sprutor intryckta i min käke. Jag domnade snabbt bort och innan jag viste ordet av var jag en visdomstand fattigare.
När vi skulle betala så bad Teona om ursäkt för att det var så dyrt, hel 90 lari (ca 370kr). Jag försökte förklara att det är ungefär vad det kostar att få stå i receptionen i 10 min hos en tandläkare i Sverige, men då halva mitt ansikte var bedövat är det oklart om budskapet gick fram.
Resten av dagen flöt jag omkring i en behagligt avdomnad dimma, tack vare det smärtstillande som min tandläkare skrivit ut. Jag vill inte veta vad det var, jag är så nöjd med att konstatera att jag visserligen låg och kräktes blod hela eftermiddagen, men liksom inte brydde mig. Jag var medveten om att det gjorde fruktansvärt ont, men det verkade vara Någon Annans Problem.
Idag vakande jag och trodde att jag hade en apelsin instoppad innanför min kind, men svullnande börjar så smått gå ned och smärtan dalar. Så jag kan konstatera att jag gått igenom georgisk tandvård utan några större men (ta i trä, mashahlla o dylikt). Billigt var det också. Och det kom med en bar. De forna ögonlaserkirurgiresorna till Ryssland är så 1990 tal! Nu är det tandvård i Georgien som är hett!
Tuesday, March 13, 2007
Vardagsglädje
Du vet att du börjar vänja dig vid Georgien när taxichauffören inte har växel till din 10 lari sedel och du vägrar betala denna oresonliga summa (ca 40 kr) för den 15 min långa resa genom staden i rusningstrafik som ni just företagit , utan insisterar på att han kör till närmsta affär och skaffar växel åt dig så att du kan betala dina sedvanliga 4 lari.
Du vet att du verkligen börjar vänja dig vid georgisk kultur då du efter detta vägrar kliva ur bilden, utan helt sonika tvingar chauffören att backa 200m ned för gatan för att släppa av dig utanför din dörr. Har jag betalat 4 lari för att bli körd till Dolidza Utza 2 så tänker jag då rakt inte kliva ur på nr 6. Basta!
Det är dessa små nuggets av vardagsglädje som värmer i den kalla Tbilsivåren (Tbilisi kommer för övrigt från det georgiska ordet Tfilis - varmt/milt - om det är växthuseffekten eller georgisk humor återstå att se). Den senaste veckan har jag varit lite nere, en blandning av hemlängtan, dåligt väder och en visdomstand som beslutade sig för att just nu var rätt tid att ställa till oreda. Den ska dock dras ut imorgon - och antagligen sparas i en liten påse på handfatet som en påminnelse till de andra tänderna om vad som väntar om man börjar bråka under min första utlandsstationering. Men nu börjar det vända igen och jag drar mig sakta uppåt genom att uppskatta de små dagliga glädjeämnen som Tblisi kan bjuda på.
Som att Kasha, vår chaufför/allt i allo hälsar mig varje morgon med: Do you feel nice today? Jag gillar att börja min dag med att få ta ställning till om jag känner mig trevlig idag eller inte. Det är dessutom mycket bättre än när jag läste ryska i Moskva och vår lärare oftast började morgonen med att fråga oss: How do you feel yourself? En god vän fick oftast bita sig själv i läppen för att inte svara ärligt på den frågan.
Eller när jag går för att köpa frukt och den lilla damen i fruktboden glatt ropar: Molly - tshemi lamasi gogo (min vackra flicka) och sedan glatt pratar på om stort och smått medan jag får ett äpple mer än jag bett om, eller lite vindruvor på köpet.
Eller den dagliga språkövning som är att Shalva kommer in på mitt rum och tränar min georgiska genom att fråga om jag är olika delar av inredningen. Malin skami a? Ara, Malin skami ar a, Malin gogo a. (Är Malin en stol? Nej, Malin är ingen stol, Malin är en flicka.)
Eller lyckan över att kunna köpa lunch till inte bara mig utan även mina kompisar utan hjälp – och faktiskt få vad jag bett om. En gång fick jag gå ut tre gånger på raken bara för att köpa bröd. Bröd här ser ut som kakor - eller kakorna ser ut som bröd. Bara för att du ber om bröd är det ingen garanti för att den lilla tanten inte tänker: Stackars lilla utländska flicka, hon ser ut att frysa. Det är nog för att hon har för lite kött på benen, hon ber visserligen om bröd, men med tanke på hur smal hon är så menar hon nog kakor. Jag ger henne den här brödformade sockerkakan, då blir hon nog glad.
Eller att en manikyr kostar 5 lari.
Eller den euforiska lycka som bara kan upplevas då man kliver in på sitt kontor kl. 17.15 på eftermiddagen, slut i huvudet av att ha katalogiserat tidningsartiklar hela dagen och möts av fyra precis lika trötta vänner som har stolbrottning och sjunger All by myself helt tondövt. Det närmar sig extas när nämna vänner dessutom köpt choklad och lämnat på ditt skrivbord tillsammans med en nedladdad kopia av senaste Bond, visserligen på ryska, men med en lapp där det står: Craig is just as hot in any language.
Du vet att du verkligen börjar vänja dig vid georgisk kultur då du efter detta vägrar kliva ur bilden, utan helt sonika tvingar chauffören att backa 200m ned för gatan för att släppa av dig utanför din dörr. Har jag betalat 4 lari för att bli körd till Dolidza Utza 2 så tänker jag då rakt inte kliva ur på nr 6. Basta!
Det är dessa små nuggets av vardagsglädje som värmer i den kalla Tbilsivåren (Tbilisi kommer för övrigt från det georgiska ordet Tfilis - varmt/milt - om det är växthuseffekten eller georgisk humor återstå att se). Den senaste veckan har jag varit lite nere, en blandning av hemlängtan, dåligt väder och en visdomstand som beslutade sig för att just nu var rätt tid att ställa till oreda. Den ska dock dras ut imorgon - och antagligen sparas i en liten påse på handfatet som en påminnelse till de andra tänderna om vad som väntar om man börjar bråka under min första utlandsstationering. Men nu börjar det vända igen och jag drar mig sakta uppåt genom att uppskatta de små dagliga glädjeämnen som Tblisi kan bjuda på.
Som att Kasha, vår chaufför/allt i allo hälsar mig varje morgon med: Do you feel nice today? Jag gillar att börja min dag med att få ta ställning till om jag känner mig trevlig idag eller inte. Det är dessutom mycket bättre än när jag läste ryska i Moskva och vår lärare oftast började morgonen med att fråga oss: How do you feel yourself? En god vän fick oftast bita sig själv i läppen för att inte svara ärligt på den frågan.
Eller när jag går för att köpa frukt och den lilla damen i fruktboden glatt ropar: Molly - tshemi lamasi gogo (min vackra flicka) och sedan glatt pratar på om stort och smått medan jag får ett äpple mer än jag bett om, eller lite vindruvor på köpet.
Eller den dagliga språkövning som är att Shalva kommer in på mitt rum och tränar min georgiska genom att fråga om jag är olika delar av inredningen. Malin skami a? Ara, Malin skami ar a, Malin gogo a. (Är Malin en stol? Nej, Malin är ingen stol, Malin är en flicka.)
Eller lyckan över att kunna köpa lunch till inte bara mig utan även mina kompisar utan hjälp – och faktiskt få vad jag bett om. En gång fick jag gå ut tre gånger på raken bara för att köpa bröd. Bröd här ser ut som kakor - eller kakorna ser ut som bröd. Bara för att du ber om bröd är det ingen garanti för att den lilla tanten inte tänker: Stackars lilla utländska flicka, hon ser ut att frysa. Det är nog för att hon har för lite kött på benen, hon ber visserligen om bröd, men med tanke på hur smal hon är så menar hon nog kakor. Jag ger henne den här brödformade sockerkakan, då blir hon nog glad.
Eller att en manikyr kostar 5 lari.
Eller den euforiska lycka som bara kan upplevas då man kliver in på sitt kontor kl. 17.15 på eftermiddagen, slut i huvudet av att ha katalogiserat tidningsartiklar hela dagen och möts av fyra precis lika trötta vänner som har stolbrottning och sjunger All by myself helt tondövt. Det närmar sig extas när nämna vänner dessutom köpt choklad och lämnat på ditt skrivbord tillsammans med en nedladdad kopia av senaste Bond, visserligen på ryska, men med en lapp där det står: Craig is just as hot in any language.
Thursday, March 8, 2007
Kveruleringar på kvinnodagen
Idag är det internationella kvinnodagen, en helgdag i Georgien. Detta borde innebära att jag fått spendera morgonen med att sova sött i min säng medan regnet hamrar mot rutan och hundarna slåss på min bakgård. Men icke! UNAG har bestämt att vi ska vara lilla NGO:n tvärtemot och jobba idag men vara lediga imorgon. Vilket innebär att jag fick vakna till ljudet av skällande hundar, billarm och regn med smaken av gårdagens baluns kvar i munnen (hembränd brandy - prova inte det här hemma barn) och ta till all den övertalningsförmåga jag hade för att övertyga mig själv om att det faktiskt skulle vara värt att transportera mig till mitt iskalla badrum för att bråka med Ralf - min varmvattensberedare. Efter en snabb frukost kryssade jag mellan lerpölarna och grushögarna på min gård, ilade över de tre gatorna jag korsar varje dag och gled in på jobbet med 2 min till godo - lyckligt konstaterandes att jag klarat ytterligare en morgon utan att bli överkörd. Georgier förhåller sig till trafikregler lite som svenska toppolitiker till hemlösa - de är helt enkelt någon annans problem.
Väl inne på kontoret började jag arbetsdagen med att skvallra med vår underbara sekreterare Keti - hon har en juristexamen och en examen i internationell rätt men tjänar ändå mer som sekreterare på en NGO. Vi bytte skvaller från gårkvällen då vi gjorde stan med besked och Keti berättade att hennes kompis tyckte om mig och ville bjuda ut mig. Jag protesterade och poängterade att han bara träffat mig en gång och knappt pratat med mig. Keti tittade förvånat på mig och sa: No, no, not like you. You're pretty, that's all.
Var är grupp 8 när man behöver dem?
Resten av min dag har jag spenderat med att skriva Country of Origin rapporter och bli avbruten med jämna mellanrum av folk som kommer in på kontoret för att gratulera oss på kvinnodagen. Till en början svarade jag grattis tillbaka, men har nu gett upp det, då det fick alla män att fånstirra och kvinnorna omkring mig att fnittra hysteriskt. De ska tydligen vara några aktiviteter i stan idag, men det regnar och jag måste skriva klart de här rapporterna, så jag får nöja mig med den lilla blombukett jag fått. Kvinnodagen här är effektivt avpolitiserad och är numera endast en ursäkt för att sälja blommor och choklad - tänk alla hjärtans dag i Sverige. Det här med genus och jämställdhet känns väldigt långt borta just idag, särskilt som mina kompisar just gav mig en makeover på kontoret. De satte upp min lugg, släppte ut mitt hår och sminkade mig lite. Sedan fick den stackars killen som måste dela kontor med oss tre tjejer bedöma mig. Var jag söt nog nu? Jag ville bara bränna min BH – men med tanke på hur fuktigt vädret är här hade elden nog inte tagit sig ändå.
Men vem vill vara smart, stark och självständig när man kan vara ögongodis som folk öppnar dörrar åt? En av tjejerna jag träffade igår sa verkligen så. Hon ville inte ha jämställdhet, hon ville bli ompysslad, omhändertagen och betalad för.
Ibland blir man sådär trött…
[Till min mamma, möjligtvis den smartaste person jag känner - tja, med undantag för min mormor då. Grattis på namnsdagen!]
Väl inne på kontoret började jag arbetsdagen med att skvallra med vår underbara sekreterare Keti - hon har en juristexamen och en examen i internationell rätt men tjänar ändå mer som sekreterare på en NGO. Vi bytte skvaller från gårkvällen då vi gjorde stan med besked och Keti berättade att hennes kompis tyckte om mig och ville bjuda ut mig. Jag protesterade och poängterade att han bara träffat mig en gång och knappt pratat med mig. Keti tittade förvånat på mig och sa: No, no, not like you. You're pretty, that's all.
Var är grupp 8 när man behöver dem?
Resten av min dag har jag spenderat med att skriva Country of Origin rapporter och bli avbruten med jämna mellanrum av folk som kommer in på kontoret för att gratulera oss på kvinnodagen. Till en början svarade jag grattis tillbaka, men har nu gett upp det, då det fick alla män att fånstirra och kvinnorna omkring mig att fnittra hysteriskt. De ska tydligen vara några aktiviteter i stan idag, men det regnar och jag måste skriva klart de här rapporterna, så jag får nöja mig med den lilla blombukett jag fått. Kvinnodagen här är effektivt avpolitiserad och är numera endast en ursäkt för att sälja blommor och choklad - tänk alla hjärtans dag i Sverige. Det här med genus och jämställdhet känns väldigt långt borta just idag, särskilt som mina kompisar just gav mig en makeover på kontoret. De satte upp min lugg, släppte ut mitt hår och sminkade mig lite. Sedan fick den stackars killen som måste dela kontor med oss tre tjejer bedöma mig. Var jag söt nog nu? Jag ville bara bränna min BH – men med tanke på hur fuktigt vädret är här hade elden nog inte tagit sig ändå.
Men vem vill vara smart, stark och självständig när man kan vara ögongodis som folk öppnar dörrar åt? En av tjejerna jag träffade igår sa verkligen så. Hon ville inte ha jämställdhet, hon ville bli ompysslad, omhändertagen och betalad för.
Ibland blir man sådär trött…
[Till min mamma, möjligtvis den smartaste person jag känner - tja, med undantag för min mormor då. Grattis på namnsdagen!]
Sunday, March 4, 2007
Humörsvängningar
Idag har jag varit här i exakt en månad - och jag lever fortfarande. Minivågen för mig. I lördags firade jag med att bjuda hem alla mina kompisar på hemlagad georgisk mat (ja, jag har lärt mig laga tre traditionella rätter) och sedan gick vi på latinoafton på Georgiens enda latinoklubb. Det var en toppenkväll och jag ramlade in i min lägenhet igen kring 5 på morgonen, utmattad och lycklig efter att ha dansat fuldans med chefen för National Integration and Tolerans in Georgia halva natten.
På utresekursen så varande de oss för depressioner och ensamhet och allt som skulle vara jobbigt när vi bortskämda västerlänningar var tvungna att integreras i den riktiga världen. Sedan jag kom hit har jag liksom gått omkring och väntat på att det ska kännas så, bara för att konstatera att visst, några småsaker är lite jobbiga, men på det stora hela så njuter jag i fulla drag av livet här. Men i söndags slog det till. Jag nästintill förbannade himlen för att den var så klar och solig när allt jag ville ha var en dyster, regning dag för att matcha min long dark teatime of the soul moode. Det enda jag ville igår var att sitta på ett cafe med mina närmaste vänner och snacka skit. Eller gå till Max, äta green 'n garlic dip och pommes, eller sitta i Aula Magna, äta godis och prata om allt från häleriförseelser till nya skor. Jag saknade helt enkelt alla mina vänner så mycket att det gjorde fysiskt ont. För det är omöjligt att träffa den på ytterligare 5 månader. Jag har inte tillgång till internet på helger, så jag kunde inte ringa min familj. Jag hade nog kunnat ringa mina vänner här, men det är inte samma sak. Missförstå mig rätt, jag älskar mina vänner här, men hur man än vänder och vrider på saken så är det skillnad på folk som känt dig i 1 månad och de som känt dig i några år. Så efter min ryskalektion drev jag omkring på Tbilisis gator och hade SM (eller GM) i att tycka synd om mig själv.
Men så ringer mobilen och det är en kompis från jobbet som undrar om inte jag ska med honom, hans bror och dennes flickvän till M'skhreta, en av de äldsta städerna i Georgien. Och 20 min senare sitter jag i en liten ranglig Lada tillsammans med två enorma georgier och Miss Tbilisi 2004, lyssnar på rysk hiphop och undrar hur jag kunde varit så ledsen alldeles nyss. Det här är ju toppen.
På utresekursen så varande de oss för depressioner och ensamhet och allt som skulle vara jobbigt när vi bortskämda västerlänningar var tvungna att integreras i den riktiga världen. Sedan jag kom hit har jag liksom gått omkring och väntat på att det ska kännas så, bara för att konstatera att visst, några småsaker är lite jobbiga, men på det stora hela så njuter jag i fulla drag av livet här. Men i söndags slog det till. Jag nästintill förbannade himlen för att den var så klar och solig när allt jag ville ha var en dyster, regning dag för att matcha min long dark teatime of the soul moode. Det enda jag ville igår var att sitta på ett cafe med mina närmaste vänner och snacka skit. Eller gå till Max, äta green 'n garlic dip och pommes, eller sitta i Aula Magna, äta godis och prata om allt från häleriförseelser till nya skor. Jag saknade helt enkelt alla mina vänner så mycket att det gjorde fysiskt ont. För det är omöjligt att träffa den på ytterligare 5 månader. Jag har inte tillgång till internet på helger, så jag kunde inte ringa min familj. Jag hade nog kunnat ringa mina vänner här, men det är inte samma sak. Missförstå mig rätt, jag älskar mina vänner här, men hur man än vänder och vrider på saken så är det skillnad på folk som känt dig i 1 månad och de som känt dig i några år. Så efter min ryskalektion drev jag omkring på Tbilisis gator och hade SM (eller GM) i att tycka synd om mig själv.
Men så ringer mobilen och det är en kompis från jobbet som undrar om inte jag ska med honom, hans bror och dennes flickvän till M'skhreta, en av de äldsta städerna i Georgien. Och 20 min senare sitter jag i en liten ranglig Lada tillsammans med två enorma georgier och Miss Tbilisi 2004, lyssnar på rysk hiphop och undrar hur jag kunde varit så ledsen alldeles nyss. Det här är ju toppen.
Thursday, March 1, 2007
Språkförbistringar
Igår var det som vanligt obligatorisk Lost-kväll på kontoret. Jag var aldrig särkskilt nyfiken på den serien och hade innan jag flyttade hit sett sammanlagt ca 5½ avsnitt, så jag förstår ingenting av vad som händer, men avsnitten är på engelska och myskänslan är på topp när vi sitter ihopkrupna i det lilla köket, äter middag ihop och sedan tittar på det nynedladdade avsnittet sent på torsdagskvällen.
Jag fortsätter dock vara måttligt imponerad av serien, som på sin höjd kan ges betyget: Axis of TV -shows Not So Much Awful Really as Just Generally Disagreeable. Gårdagens avsnitt innehöll dock en intressant lektion i kulturkrockar. Den koreanska killen som inte förstår någon engelska blev utlurad i den otäcka djungeln för att hjälpa den överviktiga amerikanen med pudelrockfrisyr att fixa en gammal bil. Den hustrumisshandlande koreanen och den permanentade amerikanen försökte kommunicera, och när koreanen inte förstod så upprepade amerikanen orden, fast långsammare och högre. Uppenbarligen måste någon av manusförfattarna ha spenderat en tid i ett land där de talar ett annat språk, för i koreanens ansiktsuttryck så såg jag det enda som gjorde seriens förtjänt av sin titel, han var totalt Lost.
Så, vad har då en dålig amerikansk tv serie med mitt vardagsliv att göra? Betydligt mer än vad ni kanske tror. Det här med att upprepa order högre på ett språk jag uppenbarligen inte förstår är vanligare än vad man kan tro. Jag har slutat säga att folk pratar georgiska med mig, de pratas ofta till mig, stundom mot mig. För tillfället så sitter jag på kontoret med huvudet fullt av något som känns som bomull, hosta, rinnande näsa och halsont. Dessutom har min visdomstand gått och dragit på sig en infektion som gör att jag numer bara kan äta soppa. Dock vet jag inte om det kommer att vara värt ett besök till sjukhuset. Min ryska är inte så stark, så skillnaden mellan vad jag KAN säga och vad jag VILL säga är nämnvärt stor.
Till exempel vill jag säga till tandläkaren: Ja, jag vet att min visdomstand är lite snedpositionerad, men problemet är att jag har fått en infektion omkring den, inte tandens position i sig. Om ni bara kan spola rent och skriva ut lite antibiotika så tar jag hand om det när jag kommer hem. För där jag är ifrån har vi lite bättre tandvård och drar inte ut allt som ser lite konstigt ut vilket jag vet att ni gör här för häromdagen blev jag hemkörd av en taxichaufför med 5 tänder.
Vad jag kan säga är dock: Jag ont i tand. Snälla ta bort ont, inte tand. Pashalste!
Nu är det lunch – mmm, svampsoppa.
Jag fortsätter dock vara måttligt imponerad av serien, som på sin höjd kan ges betyget: Axis of TV -shows Not So Much Awful Really as Just Generally Disagreeable. Gårdagens avsnitt innehöll dock en intressant lektion i kulturkrockar. Den koreanska killen som inte förstår någon engelska blev utlurad i den otäcka djungeln för att hjälpa den överviktiga amerikanen med pudelrockfrisyr att fixa en gammal bil. Den hustrumisshandlande koreanen och den permanentade amerikanen försökte kommunicera, och när koreanen inte förstod så upprepade amerikanen orden, fast långsammare och högre. Uppenbarligen måste någon av manusförfattarna ha spenderat en tid i ett land där de talar ett annat språk, för i koreanens ansiktsuttryck så såg jag det enda som gjorde seriens förtjänt av sin titel, han var totalt Lost.
Så, vad har då en dålig amerikansk tv serie med mitt vardagsliv att göra? Betydligt mer än vad ni kanske tror. Det här med att upprepa order högre på ett språk jag uppenbarligen inte förstår är vanligare än vad man kan tro. Jag har slutat säga att folk pratar georgiska med mig, de pratas ofta till mig, stundom mot mig. För tillfället så sitter jag på kontoret med huvudet fullt av något som känns som bomull, hosta, rinnande näsa och halsont. Dessutom har min visdomstand gått och dragit på sig en infektion som gör att jag numer bara kan äta soppa. Dock vet jag inte om det kommer att vara värt ett besök till sjukhuset. Min ryska är inte så stark, så skillnaden mellan vad jag KAN säga och vad jag VILL säga är nämnvärt stor.
Till exempel vill jag säga till tandläkaren: Ja, jag vet att min visdomstand är lite snedpositionerad, men problemet är att jag har fått en infektion omkring den, inte tandens position i sig. Om ni bara kan spola rent och skriva ut lite antibiotika så tar jag hand om det när jag kommer hem. För där jag är ifrån har vi lite bättre tandvård och drar inte ut allt som ser lite konstigt ut vilket jag vet att ni gör här för häromdagen blev jag hemkörd av en taxichaufför med 5 tänder.
Vad jag kan säga är dock: Jag ont i tand. Snälla ta bort ont, inte tand. Pashalste!
Nu är det lunch – mmm, svampsoppa.
Subscribe to:
Posts (Atom)