Wednesday, May 2, 2007

Människors behov av sammanfattningar

Min svenska praktikförmedlare hörde av sig förra veckan och påminde mig om att jag fortfarande inte hade lämnat in min obligatoriskt positiva lilla artikel om mina upplevelser. ' Andra är intresserade av hur du har det.' Jag ombads, för femte gången, att skriva ihop en kort text om mitt liv här nere, kunde jag hålla det kring en A4 och med några trevliga bilder också? I snart 3 veckor har jag våndats och prokrastinerat och inte riktigt förstått varför.

Så var jag och åt lunch med en kollega idag, vi satt på en trevlig italiensk restaurang nära vårt kontor, drack Cola ’lighti’ och småpratade om livet och regnet i största allmänhet. En helt vanlig dag, en helt vanlig lunch. Vi skrattade och skvallrade och myste i det kulturella vakuum vi skapat oss emellan. Då slog det mig. Det är därför jag inte kan förmå mig att plita ned den där sidan. Det är omöjligt. Hur sammanfattar man ett land, ett folk och en 3 månaders upplevelser på ett A4? Att konstant bombarderas med intryck i alla dess formar, från doften och smaken av den traditionella maten till lukten av trafiken och det konstanta bakgrundsljudet av billarm och hundskall tröttar ut en. Varje dag konfronteras jag med klyftan mellan extrem fattigdom och påtagligt överflöd. Varje dag träffar jag så många människor vars livshistoria förtjänar en bok. Varje dag ser jag hur tillvaron är en kamp och en njutning på samma gång. Allt detta ombads jag på något sätt försöka förmedla i en kort text. Ni får förlåta min hesitation.

Hur bestämmer jag vad som är ’mina upplevelser’? Ska jag skriva om barnen som springer mellan stadsjeeparna på motorvägen och riskerar sina utmärglade lemmar för några tetri? Eller berätta om änkorna som startade ett litet bageri på min gård? Om den andlöst vackra naturen som slingrar sina rankor kring övergivna fabriker, sår från en hastigt undansopa sovjetförflutet. Eller om hur T leker med sitt sugrör när vi sitter på italiensk restaurang en vanlig onsdag och pratar om nya skor. Georgien är kontraster. Georgien är fattigt och rikt och smutsigt och rent och alla nyanser däremellan. Att fokusera på det negativa gör inte landet rättvisa, men att ignorera det gör inte människorna rättvisa. Jag vill inte skriva sensationstexter om hur det är fattigt och miserabelt. Jag vill berätta om min vardag, om hur livet här är stundom så lätt att man glömmer var man är. Om hur mina vänner här påminner om mina vänner hemma, om hur vi är ganska lika, trots allt. Men vem vill läsa om mysiga luncher?

Hur förklarar jag för någon som aldrig varit här hur Tbilisi luktar efter regnet? Hur kan jag få någon att förstå glädjen över att ha ström en hel dag, eller den känsla av tillfredställelse som infinner sig när man prövat kranen 8 ggr och den 9:ne hör man plötslig det välbekanta rosslandet av vatten i rören? Hur förmedlar jag den salta smaken av xadjapuri eller den bittra smaken av att kliva över uteliggare i skor som kostar mer än vad staten värderar deras liv till?

Jag har bloggat sen jag kom hit, och är ändå inte i närheten av att teckna klar det komplicerade och enigmatiska porträtt som är Georgien. Men jag bet ihop, skrev en trevlig A4 om god mat och trevligt folk och sände iväg den tillsammans med en tyst bön om förlåtelse. Så snart kommer det att ligga en artikel på deras hemsida om mitt liv här, men det kommer inte ens vara toppen av ett isberg. Den är en snöflinga på Everest.

6 comments:

Unknown said...

Hej där!
Kul att läsa din blogg. Stor underhållning!
Hälsa Linda från mig när du träffar henne!
/Rönnäng

Anders said...

mmm, ändå så lyckas du ganska bra i vad du just skrev.

So it goes.

Att ha en älskarrinna som Facebook gör att man börjar negligera andra åtaganden. Såsom att blogga. Vi försöker igen.

Lena said...

Hej! Tänkte bara säga att vi lever, är i landet helt legalt, har ett fungerande Internet-torn igen och inte har dödat/skadat någon ISP (fast vi skickade vakten att 'prata' med dem).

F said...

Det är väl därför man ska skriva efter just en vecka och inte några månader, för att man snart inser att alla människor är likadana överallt (oj, vilken michael jackson-fras!). kan du inte bara hänvisa till idn blogg? kram kram

Anonymous said...

Du skriver som en Gud, Malin. Faktiskt den bästa resebeskriving jag läst!

Anonymous said...

men nån om du kan väl ändå ge en rättvis bild! fast jag håller med om att en enda sida är lite knapp.. men kan du inte bara skicka det du skrev nu? åååå, jag saknar dig verkligen!

svårt att kommunicera är det när båda har så kassa internetuppkopplingar (mest jag kanske). kram