Wednesday, April 11, 2007

Med marshutka till Armenien - eller omvärdera det här Stefan!

Så nalkades påsken, vilket här nere inte innebär den orgie i choklad-ägg, lösgodis och käckt hopbuntade halvdöda kvistar smakfullt täckta av fjädrar och ägg i färger grälla nog att ge en färgblind epilepsi. Nej, här nere fastar man ordentligt, kokar riktiga ägg med en speciell sorts rot tills de blir blodröda på långfredagen och går i kyrkan. Självklart förekommer det sedanvanlig mängd mat och dryck, men inte förens man suttit av sina timmar i kyrkan och konstaterat att Qriste Agsdga (Kristus är uppstånden).
Jag och en kompis (som efter särskilt önskemål numera hänvisas till som MC Mad Skills Mad Max) kändes oss måttligt lockade av den Georgiska påsken och beslutade oss för att åka till Armenien över helgen. Fråga mig inte hur vi kom fram till detta, allt jag minns är att det lät logiskt då. Så sagt och gjort, tidigt på Långfredagens morgon packade vi in oss i en marshutka (en liten minibuss) med destination Yerevan, tillsammans med en 12-13 georgier med samma dödsföraktande inställning. Antalet var något intressant då det bara fanns 14 platser i bussen och en man följaktligen fick spendera 7 timmar sittande i den pyttelilla gången mellan sätena på en pall.

Vägen till Yerevan är spektakulär. Så fort man kommit över gränsen, vilket gick relativt snabbt för oss efter det att vi gått med på att betala 30 dollar för visum, så började bussen klättra uppåt längs smala serpentinvägar som slingrar sig över branta berg med hisnande vyer och skarpa stup. Yerevan är en högt belägen stad och hela landet är väldigt bergigt, så på vår väg mot Yerevan fick vi vår beskärda del av svindel och utsikt över byar utplacerade över bergssluttningar på ett sätt som förde mina tankar till den gamla barnboken Jonatan på Måsberget. Men inte så länge, för vägen var full av hål, vår chaufför snabb och hela bussen luktade ladugård, så det var svårt att hålla koncentrationen på något annat än vägen under längre tid.

Ett antal timmar och ömma bakar senare kom vi fram till Yerevan, bara för att konstatera att det är en ful och trist stad. Märkt av krig, ockuperingar och folkmord kan man kanske inte begära något mer av landet, men även när huvudstaden visade sig från sin bästa sida, i sol och värme under lördagen, så fick man känslan av att det var en ledsen stad. En stad som vacklar under tyngden av sitt eget förflutna. I Yerevan har husen inte bara satt sig, de har lagt sig. Talande för staden är det stora monument över landets självständighet och kulturella nystar som består av en pampig trappa upp mot ett högsträck monument som överblickar staden. Tyvärr tog finanserna slut innan de hann bygga klart trappan, så de sista 2-300 meterna upp till monumentet är det bara ett stort grustag som man får klättra runt. Självstädigt och onekligen kulturellt nydanande – men kanske inte den pick me up känsla som armenierna skulle behöva.

Armenierna själva är ändå oerhört stolta över sitt land och om du åker dit så förvånas inte över att allt egentligen är armeniskt. De var först med allt från hjulet till kvinnorörelsen och du kan få höra att de varit kristna i snart 3000 år. De är även omåttligt stolta över sitt berg Ararat, där Noa en gång strandade med sin ark och vars stola namn numera den kända Armeniska konjaken bär. Det faktum att bergen ligger på den turkiska sidan av gränsen betraktas med upphöjt lugn och en känsla av: jaja, vi låter dem tro det.

Vi spenderade våra dagar i Yerevan med att promenera runt hela staden, klättra på monument, skända statyer, posera på gamla sovjet-vapen, besöka folkmordsmuseet och hänga i en ”oherrans” massa kyrkor. Staden är lätt att hitta i, även om det ibland var väldigt förvirrande att vi enligt kartan skulle befinna oss i en park, men allt vi såg var skräp och asfalt. Jag har även lärt mig att armenisk karaoke innebär strippor – and lot’s of ’em. Armenien må vara ett depressivt land, men god mat, fin konjak och trevligt sällskap kan väga upp mycket.
På söndagen hade vi fått höra att den sista marshutkan hem skulle gå kl 11, så efter härliga 3 timmars sömn begav vi oss mot busstationen. Väl där, och efter att ha försök få följa med en buss till Iran av misstag, hittade vi vår buss och en chaufför som lojt rökte och meddelade oss att han nog inte tänkte köra förens tidigast 2. Så vi spenderade dagen på marknader där man kunde köpa allt från Putin-dockor till förgasare.

Sedan var det in i minibuss igen, den här gången tog resan bara 5 timmar, då det var nedför hela vägen och vår chaufför lämnande all sin lättja på stationen. Han körde som en japansk kamikazepilot och efter sisådär en 15 ’Oh, nu kommer jag verkligen att dö, jag älskar er alla’ –upplevelser så slutade vi bry oss om att han körde 120 på smala vägar längs bergsstup med mötande trafik. Vi anlände till tullen och lyckades tråckla oss igenom igen ( efter det att MC Mad Skills Mad Max lovat en tulltjänsteman att han skulle gifta sig med mig tills nästa gång) och kom tillbaka till Tbilisi lagom till påskmiddagen på söndagskvällen.

Förutom att jag hade helt absurt kul under resan så var det en extra bonus att det verkligen kändes som om jag kom hem när vi körde in genom Tbilisis förorter.

7 comments:

Anders said...

... när vi road-trippade till Lund i början på mars var vår chaufför så bakis att vi var tvungna att hela tiden konversera med honom för att han inte skulle somna.

En road-trip Georgien-Armenien låter väldigt mycket fräckare. Sicket äventyr Madicken!

Här i Sthlm anas nån sorts försommar! kram

Lena said...

Är det så lätt att få visum vid alla gränserna kanske jag kan ompröva mitt beslut om att se dem som öststater och lägga dem i nästanaraber-lådan istället. Vi kanske kunde plannera en roadtrip från Kyrgyzstan och väster ut eller tvärt om. Så kan vi hälsa på min släkt i Syrien också.

Anonymous said...

VA, finns det dom som inte har matats med Jonatan på Måsberget redan som mycket liten??? Det är säkert samma personer som använder benämningar för funktionsnedsättningar som skällsord!!!! Mer Jonatan åt folket

Anonymous said...

OK Malin. Jag kapitulerar inför ditt mod. Du är nog en Lara Croft ändå (Har du också problem med att sova på magen?). Vi är klart impade efter att bara ha åkt i 160 knyck med före detta svågern på svenska välasfalterade landsvägar. Fjolligt va?

Kjam kjam från dina beundrare
Mårten o Stefan

Anonymous said...

som ett komplement till Din gillar-lista längre ner på bloggen kommer här 5 saker som håller en i form:
1, Ekonomer - detta förunderliga släkte som tror att just det som är tro är vetenskap...
2, Administratörer - dessa förunderliga människor som likt fästingen skulle saknas av ingen om de försvann
3, Människor som skickar mail där det står - går bara in på www.whatsoever.com så lösre det sig...och när man gjort det så visar det sig att tusen och en vägar finns att navigera fel på...Vägverket i Sverige har 75 000 sidor under sin portal (no joke)
4, Sverker...(kommentarer överflödiga)
5, Folk som missat denna fina blogg

Anonymous said...

Måste bara fråga om du hört någon armenisk övertonssång. Dom lär vara baddare på det. Eller är det bara politiker som använder övertoner nuförtiden.
Hörde och såg Georgiens bidrag till melodifestivalen (jo! jag såg faktiskt den, tack vare Mårten), "Sopho". Jättesöt tjej men jag skulle inte kunna nynna låten om jag så blev torterad, trots de få tonerna. Det är mera beat än låt va? Mårten protesterade just: den var cool! Tjolahoppsan, sa Mårten. (Han verkar inte riktigt seriös)
Kramar
Stefan och Mårten (bisittare)

Anonymous said...

lasa hela bloggen, ganska bra